Dick Harrison sticker ut. Han är en oerhört produktiv författare och hans böcker når ofta en stor läsekrets. Han har vunnit SVT:s populära frågeprogram "På spåret". Andra uppfattar honom som arrogant och att han har en tendens att komma i konflikt med kollegor och med studenter.
Det är synd att Dick Harrison väljer att framföra sina synpunkter på ett sätt som gör att han själv hamnar i centrum för debatten, i stället för de frågor som förtjänar att lyftas fram. Är kunskapsnivån på universitets- och högskolestudenter för låg och är den lägre i dag än tidigare? Innebär finansieringssystemet att lärosätena sänker kunskapskraven för att öka genomströmningen?
Dick Harrison ägnar sig åt anekdotisk bevisföring. Jag kan bara konstatera att hans uppfattning avsevärt skiljer sig från min. Om jag jämför de uppsatser som dagens studenter skriver med de uppsatser som min generation skrev så är kvaliteten avsevärt högre i dag. Och kvaliteten på de uppsatser som min generation skrev var avsevärt högre än kvaliteten på de uppsatser som föregående generation skrev. Utvecklingen går framåt, inte bakåt. När det gäller finansieringssystemen finns det en inbyggd risk för det Harrison varnar för. Men det finns också en medvetenhet om den risken, och lärosätenas utbildningar utvärderas regelbundet både internt och externt.
Dessa frågor förtjänar en seriös diskussion, gärna baserad på forskning och beprövad erfarenhet. Men genom sin ton ställer sig Dick Harrison i vägen för en sådan diskussion. Det är typiskt att i hans artikel förekommer ordet "jag" 27 gånger.
Dessutom bryter Dick Harrison mot en regel som man inte bör bryta mot, särskilt inte som universitetslärare och myndighetsutövare. Han slår nedåt, mot studenter och mot en enskild studentgrupp. Det är inte bra i sak och inte heller bra för den principiella debatten.
10 kommentarer:
Det som kan vara ett problem idag jämfört med förr är att studenterna har olika bakgrunder. Man kan inte förutsätta att alla kan samma saker.
Detta var något våra mattelärare på Chalmers noterade redan 1982!
Förr kunde en högskolelärare i matte förvänta sig att alla i gymnasiet läst samma saker men det ändrades alltså redan på slutet av 70 talet. Alltså var man tvungna att repetera saker som lärarna tyckte "det här borde ni egentligen kunna".
Jag antar att det blivit än värre med åren eftersom man kan komma till högskolan på fler vägar än förr. När jag gick Chalmers så var ju alla unga och hade gått NA eller 4-årig teknisk och ändå klagade lärarna på divergerande förkunskaper.
Kan mycket väl tänka mig att gamla akademiska stofiler som Harrison längtar tillbaka till förr. Han har ju en massa privta saker som bokskrivande och tv showande att prioritera så att ge eleverna grundkunskaper måste ju kännas som en extrem slöseri med tid för denne egotrippade herre.
Ett annat sätt att se det är väl att han blivit gammal och grå och tappat förmågan till förändring, kanske univerisitet skulle låta honom bli en historia och anställa någon yngre med bättre förmåga att anpassa sig till tidens krav.
Verkar som om Dick Harrison trampar på många ömma tår. Självfallet går det inte an att kritisera standarden på studenterna, det vore att kränka herrar undervisande akademiker för deras livsverk. Men, faktum kvarstår. Det är ett problem med dagens studenter, här har politiken och akademin inte reagerat i tid. Det gör onekligen ont när ömma tår blir betrampade...
Förvånande att få veta att det finns någon som har koll på det
uppsatsskrivande som studenter gjorde på 60-talet. Är utländska
universitet fortfarande intresserade av att förvärva svenska doktors-
avhandlingar? Kontraintuitivt att grundskolans och gymnasiets
problem inte skulle göra avtryck på universitetsnivå. /AN
Chalmers och de andra tekniska högskolorna har gjort diagnostiska prov i matematik under lång tid (vi fick ett på LTH när jag började 1983). Proven är likvärdiga.
Resultatet har gått stadigt neråt, och jag tror det började redan på 70-talet.
Min gymnasielärare i matte, när vi fick provräkna föregående års prov, sa att vi skulle hoppa över sista uppgiften för "variabelsubstitution ingick inte längre i kursen". Han vägrade lära ut det till mig och en kamrat som gärna ville 'förstå allt'. Vi satt en eftermiddag på ett bibliotek istället.
Var tredje svensk elev klarar inte OECD:s baskrav
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2016/02/10/tredje-svensk-elev-klarar-inte-oecds-baskrav
Titta nu på USA, kanske är globalisternas/elitisternas tid förbi? En sorts tyst revolution mot etablisemanget som också pågår i Sverige, fast här är det inte Sanders och Trump utan SD.
S sjunker förövrigt precis som pisa (sentio kom nu).
En lärare måste få lov att kritisera de egna studenterna, liksom studenterna lov att kritisera läraren. Båda bör hålla en god ton, vilket Harrison kanske inte har? Men som universitetslärare vet jag att studenter kan vara mycket elaka i sin kritik av lärare, och att många studenter har svaga förkunskaper, och inte anstränger sig särskilt mycket i studierna, många studenter idag är bortskämda kravmaskiner, även om det gäller långt från alla studenter.
Jag har en obetalbart bra historia från runt 2000/2001, det var ju så att det var Unckel som införde HÅP/HÅS-systemet, och hade någon slags idé om en premie för kvalitet, dvs att premiera "kunskap" - vilket kanske var en av Unckels mindre genomtänkta idéer. I vart fall hände det sig att S vann valet 2004 och Carl Tham, den gamle folkpartisten, tillika kårordförande runt 1964, året då man införde ett parlameneriskt top-dow-system på studentkåren i Stockholm. Hur som helst, ansågs det vid tiden vara så att om man kommer ut som sosse från att ha varit liberal, så blev man tvungen att vara väligt mycket sosse, för att befästa sidbytet. Tham ändrade med ett penndrag HÅP/HÅS-systemet, så att universiteten själva fick välja, att på ngt sätt enbart kalkylera in HÅSen, eller så var det HÅPen, i vart fall blrv det ett fasligt tryck från landets universitetsstyrelser, som vid tiden skulle besättas med en extern ordförande, blev tvunga, för att klara finansieringen, att slussa igen studenter, oavsett kunskap, så var det inte innan, en professor på KTH kunde ha samma tenta år ut och år in, och kugga 60 & på första tenten, utan att ledningen reagerade. Nu fick man inge pengar från finansen, om men inte levererade HÅPAR, och håpar levererades, extremt effektivt.
tentorna anpassades givetvis efter behovet av genomströmning, och det var nog inget problem, förutom att det inte blev ngn som flaggade för de egentliga problement, stadigt sjunkande förkunskaper som i alltför många, men alls inte alla fall, inte var anpassade för högre studier. Det paradoxala effekten blev att kunskperna inom vissa grupper, faktiskt tom kunde öka, medan lite för många hade sämre rusning, dvs man förlorade en del i bredden, och med åren, när det knapras lite varje år, så blir det inga varningssignaler, det blir en normalläge av en svag malström, där dessutom lite för många svaga elever sveks, som kom ut med examen, höga lån, och inte så bra kunskaper som de borde förvänta sig, i en internationell miljö. S.W
Vid ett besök på kultur-/;och eller naturgeografen, vid inhämtning av historisk kartmateriel från medeltiden avseende landhöjning och byggplatser runt Djurgården hände det sig att ajg överhörde en diskussion med mellan prefekt och studierektor, där i jopieringsrummet, som ojade sig;
- suck, nu måste vi sänka kraven igen, på första tentan, detta ser verkigen inte bra ut för framtiden. (då hade alltså HÅP-systemet varit på gång i sex år....
- Alla vi som var med på den tiden, och vet hur marknadsekonomi fungerar, man år vad man betalar för, tyckte nu inte att detta var konstigt, det spelade inte så stor roll, i vart fall inte inom humaniora och samhällsvetenskap, de som var vassa och intresserade sökte doktorandtjänst och för resten spelade det nog ingen större roll. Däremot var det mindre bra för naturvetenskap och på KTH.
Så jag släntrade in i kafferummet på Bloms hus och där satt rektor, prorektor, förvaltningschefen och chefen för rektors kansli och eftermiddagsfikade. (på den tiden var rektors kansli alltid öppet och det var i princip bara att knalla in, dörren stod alltid öppen. Jag berättade med triumfatorisk upprymd ton vad jag hade hört och var nyfiken på reaktionen :-) Rektor satt och såg fundersam ut, prorektor sa i pillemariskt ton "det där måste vara ett missförstånd" förvaltningschefen, som og egentligen var den som ytterst styrde produktionsmodellen, och var en mycket kompetent och sympatisk person, muttrade något om att det inte var HÅPens fel, utan input (learning income), och den gjorde historien minnesvärd var chefen för rektors kansli, som i ett obetalbart tonläge yttrade "xxxx det där har du inte hört" och jag svarade att jag naturliugtvis inte hade fått hela bilden.
Nåväl, problemet är värt att ta på allvar, om inte skolan levererar rätt kunskaper till gymnasiet, som sedan levererar rätt kunskapsgrund vid start på universiteten, samtidigt som S under 90-talet när nog fördubblade antalet högskoleplatser, så få man nog anpassa kunskapskraven. Universiteten kan ju inte göra mycket med 2 - 4 lärarledda timmar per vecka, och det fanns en anledning till att teknologerna redan på90-talet kallade universitetet för ett dagcenter.
Det går alltså inte att å enda sidan kommunalisera skolan, privatisera den, vilket tillsammans ger en relativisering, och ganska godtycklig bedömning, som tillsynes kan öfrefalla vara jämlik, sedan börjar det vaja med starka och svaga skolor/kommuner, och sedan, när man ska knö in stora grupper på högskola/universitet, utan att höja anslagen, och förkunskapskraven blir sämre (funktion av mängd + sekgregation + problem med en konskekvent skolpolitik mellan höger och vänster _= experimentverkstad) så finns inte så mycket att göra.
resultatet blev att man övergav relativa betyd i grundskolan och införde något som liknar att absolut betygssystem, med ngn slags idiotiska definitioner av vad som är kunskapsml, (studerar man verben i målen, vad eleven göra, så inses att det är ngt som är vajkalle) och så gick man från absoluta/reala kunskapskrav på högskola/universitet över till relativa, dvs HÅP-systemet, detta är mycket större fråga än att det finns studenter på ngn kår, som får ångest av ett bristande genusperspektiv. Har för mig att boken "från mejerska till mejerist" var en riktig aha-upplevelse. "In the days before NGM" S.W
Nu hör det även till god ton att vara internationellt god,
Harrison må ha lite fel tonläge, och har säkert inte den mest
slipade personliga tillrättalagda inställningen, och bara för
att Harrison är synnerligen begåvad och produktiv, betyder ju inte
det att han har den mest optimala stilen, att driva en politisk debatt.
Det Harrison gör är rätt i sak, driva debatt i sak, och komma med förslag,
det han brister i är pedagogik, och intentionalitet, dvs förståelse för
hur hans budskap bättre ska komma till godo.
Harrisson har en enligt min mening poäng med politiserringen av våra akademier
(vilket är en politisk värdering från min sida), dvs om de som företräder studenterna är politiskt aktiva, vilket de ofta är, så tenderar de att hålla med de politiska representanterna i universitetsstyrelsen.
Studentrepresentation är nog inte fel, men det kan bli fel, när politiskt tillsatta lekmän och politiskt tollsatta studentföreträdarna, råkar ha samma politiska uppfattning om kunskap, vilket så klart kan påverka/färga vetenskapen,
mindre på kth och mer inom sociologi.
Vill minnas att stockholms universtiet tex alltid hade dubbla uppsättningar av institut, så att när det blev skifte, så vill staten reglera över resuser, till den ämnen som man ser som politiskt lämpliga, och akademikerna på vänster och högerkanten hölll käften, eftersom de visste att gungor och karuseller över tid tar ut varandra, det vitkiga var att politiken fick föreställningen att de styrde resurser än hit än dit.
Ett ämne som historia är nog extra känsligt, då det kan uppfattas som ett politiskt ämne, det är ett i grunden mycket mer politiskt ämne än statsvetenskap, då historia handlar om "medveten världsuppfattning" och orsak, verkan, och korrelationer, dvs vad som anses vara viktigt att veta, vägen fram till hur vi hamnade här.
Det är synd att Harrison inte får fram sin poäng bättre, utan öpnar upp för metadebatt, men ska man vara internationellt ärlig, från studenthåll, ska man inte gå på person, utan försöka förstå harrison, vad är det han egentligen säger.
Det är inte uppenbart att han uppfattar sig själv som stark och studenterna svaga, bara för att han är en briljant person, behöver han inte uppfatta sig som stark eller von oben, han kan ju lika gärna uppfatta kadrar av samkörda studentpolitiker och politiska representanter i universitetsstyrelsen som den starka makten och överheten, kanske lite som Dacke mot en stark centralmakt, och detta beror på subjektivt tolkningsperspektiv.
För egen del ser jag stora behov av att hålla politisk klåfingrighet borta från både grundskola, gymnasisum och universitet, så att inte denna grundläggande rättighet, att få ta del av kunskap och bilda sig en egen uppfattning inte blir en spelplan för politiken.
Mycket talar för att vetenskapen politieras, genom pengastyrningsmodellerna:
uppdragsgivare - uppdragstagare, och så måste man ju förklara det mest grundläggande, Humbolts ideal, att utbildning och forskning är två sidor av samma mynt, många briljanta forskare, är mycket framstående på sina ämnen, men inte på politik, och vi ska låta dessa få vara bra på vad de är bra på, den dag vi begär att Harrison, mmed sina mänskliga fel och brister, ska agera som en politiker, så är det nog inte så bra, för framtida generationers rätt, att få ta del av en miljö, som drivs av kunskapssökande och vetenskapliga ideal, snarare än makt, och makt är klurigt, eftersom kunskap är makt. Jag tycker vi ska förlåta Harrison för hans personliga brister att hamna på kant med det han uppfattar som överhet, och fortsätta samtalet, hur garanterar Sverige studenter i framtiden, att få ta del av vetenskapens värld, utan att även denna spelplan blir alltför mycket spelplan för andra människors ändamål. Detta ligger i både S och Ms intresse, eftersom man inte kan förutsäga framtiden, och historien förskräcker, som sagt. S.W
Det kanske är universitetslärarna som blivit sämre, inte studenterna?
"bortskämda kravmaskiner"
Vem är det som är elak?
Lärarna bör ta hänsyn till om studenter har psykiska handikapp vilket alltså Harrison vägrade, istället ställde han till med en jättecirkus och bestraffade alla studenter kollektivt.
Förr i tiden fick studenter större möjlighet att själva planera sina studier, idag tvingas de följa schema som i småskolan och delta i gruppövningar som ofta är orättvisa. De duktiga studenterna tvingas bära hela gruppens arbetsbörda medan några inte gör så mycket. Det är nog så att man behöver se över universitetslärarnas pedagogiska förmåga snarare än att skylla allt på studenterna. (Det finns så klart många duktiga universitetslärare också).
Harrison är också känd för att ha haft ett förhållande med en doktorand han handledde, när hon sedan bröt med honom gjorde han sitt bästa för att förstöra hennes karriär. Därför är han ovän med de flera på sin institution redan.
Det här handlar tyvärr om Harrisons dåliga omdöme, inte om studenternas förkunskaper, den diskussionen får man ta en annan gång.
Skicka en kommentar