Dick Harrison sticker ut. Han är en oerhört produktiv författare och hans böcker når ofta en stor läsekrets. Han har vunnit SVT:s populära frågeprogram "På spåret". Andra uppfattar honom som arrogant och att han har en tendens att komma i konflikt med kollegor och med studenter.
Det är synd att Dick Harrison väljer att framföra sina synpunkter på ett sätt som gör att han själv hamnar i centrum för debatten, i stället för de frågor som förtjänar att lyftas fram. Är kunskapsnivån på universitets- och högskolestudenter för låg och är den lägre i dag än tidigare? Innebär finansieringssystemet att lärosätena sänker kunskapskraven för att öka genomströmningen?
Dick Harrison ägnar sig åt anekdotisk bevisföring. Jag kan bara konstatera att hans uppfattning avsevärt skiljer sig från min. Om jag jämför de uppsatser som dagens studenter skriver med de uppsatser som min generation skrev så är kvaliteten avsevärt högre i dag. Och kvaliteten på de uppsatser som min generation skrev var avsevärt högre än kvaliteten på de uppsatser som föregående generation skrev. Utvecklingen går framåt, inte bakåt. När det gäller finansieringssystemen finns det en inbyggd risk för det Harrison varnar för. Men det finns också en medvetenhet om den risken, och lärosätenas utbildningar utvärderas regelbundet både internt och externt.
Dessa frågor förtjänar en seriös diskussion, gärna baserad på forskning och beprövad erfarenhet. Men genom sin ton ställer sig Dick Harrison i vägen för en sådan diskussion. Det är typiskt att i hans artikel förekommer ordet "jag" 27 gånger.
Dessutom bryter Dick Harrison mot en regel som man inte bör bryta mot, särskilt inte som universitetslärare och myndighetsutövare. Han slår nedåt, mot studenter och mot en enskild studentgrupp. Det är inte bra i sak och inte heller bra för den principiella debatten.
