Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.
Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.
Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?
Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.
I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är
Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall
styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka.
Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna
självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna
tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba
Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på
allvar i någon fråga”.
Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första
ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som
regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är
besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i
frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske
kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens
partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av
Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som
motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom
en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.
Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens
kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen
Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.
Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.
5 kommentarer:
Det är nog en av de stora lärdomarna i livet att inte ens tagna beslut alla gånger är heliga. Nu tyckte ju SD s högsta beslutande organ, rikstinget, att DÖ var en osmart idé. Då är det så per definition. Det stora problemet är ju att de borgliga partierna, från åskådarplats, bara skall passivt godkänna en sämre politik, än behövligt, släppas igenom, och detta bara för att hålla SD utanför inflytande. Och samtidigt växer SD så det knakar! Undrar om inte normalväljaren tycker det är en märklig taktik, och i slutändan förlåter KD att de överger DÖ. Allt handlar om relationer.
Stefan Löven talar om svek, men han har ju själv svikit, och inte hållit vissa vallöften.
Om alliansen kan komma tillbaka med en gemensam budget eller inte återstår att se. Kanske tycker väljarna att innehållet i budgeten är viktigare än att debattera DÖ i evigheter.
Kjell Eriksson
Jag tror inte att Alliansen oroar sig så väldigt mycket över att SD hamnar i vågmästarroll, SD har röstat med Alliansen ca 90% av de ggr SD har haft vågmästarrollen. Alliansen kastar ett litet köttben till SD vid viktiga röstningar och kommer att vara väldigt självsäkra på att de får stöd för de vet att SD skulle dra sig för att rösta med det rödgröna blocket. På det viset behöver inte Alliansen direkt samarbeta med SD men ändå få regeringsmakten. Men å andra sidan så vill SD ha ministerposter så vem vet, jag har kanske fel.
Men när man såg JÅ i Skalvan så insåg man att han/SD avskyr S lika mycket som de avskyr andra utvalda grupper.
Alliansen kommer att använda tiden fram till valet till att underminera Stefan Löfven och S genom att hela tiden framhäva ev. underlag i riksdagen och antyda att det är pga dåligt ledarskap som förslagen inte går igenom.
Vi har numera 3 block varav 2 är högerblock och det är inte roligt för Sverige eller vår välfärd.
Vilket fall så är det väldigt olustigt att ca 4% av väljarna ska kunna styra över det största blocket och riksdagen när det fanns en överenskommelse, i min värld så är det heligt med en överenskommelse som är skriftlig, bara mycket oseriösa parter bryter en sådan överenskommelse.
Om den där överenskommelsen…
Man kan inte förutsäga samtiden/framtiden, och vad vi gör nu ger effekt i framtiden.
Att komma överens om spelregler åtta år framåt, och ge sig ut på djupt konstitutionellt vatten, bygger på att att man inte förstod demokrati i praktiken, utan bara begrep demokrati från sin egen bunker.
Detta straffar sig ofta, vi har nog bara sett slutet på början av DÖ, eftersom den där överenskommelsen var en genväg för att slippa korrigera politikens relation till realpolitiken, inrikes, utrikes, och framför allt lokalpolitisk.
Att politiken är på riktigt, i en demokrati, dvs att det som finns upp inne värdegrundsbunkrarna får praktiska konsekvenser för människor i vardagen.
Fungerar inte praktiken kommer väljarna korrigera politiken, det är sas formulär A och något i vart fall alla väljare känner till, kanske var det någon som glömde bort common sense och sunt förnuft, eller om man så vill, den där empirismen.
Löften är sen, verkligheten är nu.
Visioner/illusioner behöver vi, men också trygghet och tillit, om illusionen förbyts till lögn, eller uppfattningen om lögn, så skadas varumärket, det känner i vart fall marknadsföringsfolket till.
Politik är ett spel om makt, för att få regera inrikes och utrikes, sköter sig inte politiken i den där balansen, så kommer detta att resultera i något, och vad det resulterar i är ett dominospel, när man bryter en balans, så uppstår komplexitet, som ej kan överblickas.
I slutändan står och faller allt med att det finns en skattebas/skattebärande klass, som är systemlojala, så är det. Fungerar inte kontraktet rösta den skattebärande klassen med fötterna, och först flyttar de som arbetar i frontlinjen med att städa/reda upp, vad politiken åsamkar, tex lärare och vårdpersonal.
Det blev ingen egen majoritet Riksdagen för ett regeringsunderlag, för endera blocken tillsammans med mp, som man tänkt sig (tagit höjd för) eftersom man inte ville ändra på sin politik:
att skrapa ihop 175 knapptryckare för att stifta lag. Ska det vara svårt att ta in för politiken?
Alla borgerliga partiledare försäkrar att de vill undvika nyval, för med nyval kan vad som helst hända, tex ett eller två borgerliga partier åker ur, eller att FI åker in, eller att vp har valsamverkan med Fi. Det enda vi vet är att SD blir större, och att detta slår hårt på utjämningsmandaten, och blir ett vågspel som ingen chefsräknare på kanslier bemästrar.
Septemberöverenskommelsen = val i Sverige vart fjärde år.
I parlamentariska demokratier får inget parti ensam majoritet (undantaget Sverige 1970 och 1985 då S + utbrytarfalangen samlade 50 % av valmanskåren)
S.W
Det parlamentariska underlaget används för följande:
1. Val av statschef (genom att acceptera monarkin)
2. Val av talman
3. Val av regent (i Sverige inkluderar detta val av regering)
4. Val av budget (prioritering av begränsade resurser, tex försvar)
5. Lagstiftning
Det är det där sista som är lite oklart för väljarna, det mesta av lagstiftningen sker numera via EU-direktiv, och det går inte att trumma igenom lagar i Sverige, utan majoritet.
Utan majoritet avseende lagstiftning går det inte att styra Sverige, trots negativ parlamentarism vid val av budget och regent.
Dö föll (bland annat) på följande kriterier:
A. Det går inte att regera (i längden) utan 175 lagstiftande knapptryckare
B. Försök att smyga in lagstiftning genom budgetarbetet gav rekyl i näringslivet
C. Näringslivet upptäckte att stabiliteten är på väg ut för en stupkant
Näringslivet/etablissemanget upptäckte att en valseger för alliansen inte är
kassaskåpssäker.
D. Svensk avig uppfattning att budgeten ska vara presenterad och klar för
väljarna före valet, genom två stora blockbudgetar (borgerlig samling), och
inte som i andra parlamentariska länder, ett förhandlingsspel efter valet,
beroende på vilka partier väljarna gynnat resp missgynnat. Detta var en
nyordning som Reinfeldt kom fram med efter att Bildt varit nära tidigare,
men aldrig fick med sig C, varför näringslivet genom Stureplanscentern och
ett genomtänkte värdegrundsarbete kunde styra upp centern efter att Olof
Johansson fick gå. Där rök den parlamentariska balansen, och vi fick ett
slags tvåpartisystem, som inte RF är konstruerad för. Då uppstår flera uppror:
- Internpolitiska
- Externa uppror, dvs SD
- Indirekt uppror, att bestraffa partier som ligger i mitten
- kommunuppror, där politikens metapraktik, landar i den verkliga världen.
E. Alliansen + budgettricket leder till borgerlig likriktning = m-hegemnoni
Alliansen + DÖ leder till....dysfunktionell retorik och politik,
F. DÖ = panikagerande, som är ett symptom och ingen orsak, som låste in
dysfunktionella partistrateger i en återvändsgränd. Reinfeldt visste ju att
han skulle förlora den egna majoriteten, det var då han uppfann detta med att
det största blocket skulle regera, men så har det alltid varit, så han menade
nog något annat. Det var nu man uppfann "konstellation" dvs att V inte ingår
i regeringsunderlaget, men väl i budgetunderlaget. Suck V har aldrig varit en
del av regeringen, och allt började 2002 när mp krävde att få vara med och
röra i den stora grytan, och var vågmästare.
S.W
G. Konstitutionell härdsmälta, ingen klarade av att förutse att när alliansen la
en samlad budget, för 2014 till 2018 före valet, så var detta ett starkt
kort, om inte om, om inte det varit så att SD blivit vågmästare, för när de
blev vågmästare hade de sin full rätt, oh plikt, och fälla förslag som de
inte trodde på, varför inte? Kunde inte politiken klarat av att räkna ut att
SD skulle utnyttja sin parlamentariska makt? Det är politikens väsen.
H. Reinfeldts plan att regera vidare om Alliansen + mp = minst 175, kunde ha
fungerat, eftersom den nya 2 veckors-regeln, innebar en en enorm stress i
parlamentet, dvs Reinfelts hade kunnat sitt kvar och jäsa i Rosenbad, innan
Lövfen kunnat få bort honom, och för att hinna med den processen är valdagen
och budgetprocessen något förskjuten.
I. Oavsett valutgång 2018 skulle DÖ gälla, förstod man inte hur märkligt det
låter, och kanske var detta bidragande för väljarna (och journalisterna) att
det var en hund begraven, ingen fattade spelreglerna.
J. En oförbisedd psykologisk faktor är att ingen kunde förutse att mp skulle
vara så djälva dåliga. Visst hade drevet (det välförtjänta) mot dr Romson
startat, men sen fortsatte hon ju, med ännu värre grodor, men det skulle ju
komma mer, denne Kaplan är inget direkt kunskpslyft för politikens viktigaste
fråga, bostäder åt de som inte har eget kapital.
K. I grunden var drivkraften bakom dö att DÖ-partierna ville undvika ett nyval
som alla utom SD skulle förlora på, men, så trodde de att man kunde låtsas
bort 2018, och fortsätta med en politik som just raserat förutsättningarna
för stabilitet, dvs man hade drivit en politkk från högern, som drog in SD i
finrummet.
L. Det går att räkna ut att man hade en plan för detta med, att skriva om RF,
givet att man hade med C+FP+KD på detta, och det verkar man inte ha haft.
M. Partiledarna lovade, med Riksdagens vapen som inramning bort 2014 och 2018
års handlingsutrymme avseende:
- Riksdagsledamöter
- Partilstyrelser och partistämmors
- Partimedlemmars
- Kommunernas (kommunpolitikernas) handlingsfrihet
- därmed grep man in på väljarnas makt.
S.W
Skicka en kommentar