Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV

Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.

Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.

Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.

Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.

Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.

Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.

Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.

Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!

På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"