Det har varit en intensiv valrörelsevecka. Två ämnen har dominerat debatten: flyktingmottagning och regeringsfrågan.
Debatten om svensk flyktingmottagning var oväntad. Genom Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags och Carl Bildts och Anders Borgs presskonferens om oron i världen i onsdags riktades fokus mot pågående kriser i omvärlden, samt hur Sverige påverkas av ökad flyktingmottagning. Så skapas bilden av ett statsmannamässigt ledarskap som tar de internationella frågorna på stort allvar och som kombinerar en generös och solidarisk flyktingpolitik med en vilja och förmåga att ta ekonomiskt ansvar för sin solidaritet.
Debatten om regeringsfrågan var desto mer väntad. Mot bakgrund av den ovan beskrivna bilden av ett internationellt krisläge har Alliansen allt att vinna på att spela upp bilden av sin egen regeringsduglighet mot den osäkerhet i regeringsfrågan som följer på en rödgrön valseger.
Tonen i debatten har varit hård och den ömsesidiga misstänksamheten tycks total. Rödgröna företrädare tolkar Moderaternas agerande som ett cyniskt spel, där partiet skamlöst utnyttjar människor på flykt för sina egna partiegoistiska syften och samtidigt bidrar till att öka stödet för Sverigedemokraterna. Alliansföreträdare tolkar å sin sida varje antydan om att man skulle ägna dessa frågor en partistrategisk tanke som ett moraliskt skamgrepp.
Verkligheten är som så ofta något mera grå. Det vore naivt att förneka Fredrik Reinfeldts uppriktiga engagemang för en generös flyktingpolitik. Lika naivt vore det att påstå att valrörelsen inte på något sätt skulle ha påverkat hans och Moderaternas sätt att hantera dessa frågor under veckan som gått. Ideologi och strategi pekade på samma håll.
Sammantaget har det varit en bra vecka för Alliansen. Debatten har kretsat kring de frågor där regeringen fortsatt anser sig stå stark: vikten av ekonomiskt ansvar och regeringsduglighet i en svår tid.
Däremot tror jag inte att den gångna veckan blir den spelvändare som Alliansen kanske hoppats på. Jag har svårt att se hur debatten om kriserna i omvärlden eller Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar skall kunna hålla sig kvar högst upp på dagordningen under de veckor som kommer. När det gäller regeringsfrågan är det mesta nu sagt och uppklarat. Alliansen kommer (vilket jag hela tiden hävdat) att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering, om de rödgröna blir större än allianspartierna och även om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. En sådan rödgrön minoritetsregering har också goda möjligheter att få igenom sin första budget, eftersom varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att ha något intresse av ett tidigt nyval och allianspartierna inte tänker regera i ett läge där de i varje enskild fråga behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen. Första indikationen på om jag har rätt kommer i samband med allianspartiernas förhandlingar på Harpsund i helgen och debatten kring det valmanifest som presenteras strax därpå.
8 kommentarer:
"Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen."
Enligt väljarna ligger invandring med bland de viktigaste frågorna inför valet. Och mot bakgrund av vad vi sett den senaste veckan lär inte väljarna prioritera ned frågan. De vill säkert ha raka och klara besked från partierna nu om hur de tänker prioritera mellan invandring och välfärdsreformer etc. framöver. Moderaterna och SD har givit motstridiga men tydliga besked.
Är inte säker på att högerpartierna skulle regera utan stöd av extremhögern. I andra länder har så skett. Enda garanten för regeringsskifte är att Socialdemokraterna gör ett kanonval tillsammans med vänstern och Miljöpartiet!
En intressant sida av debatten om flyktingmottagningen är att invandringen trängs undan och Moderaterna kan närma sig Sverigedemokraternas position, att vi inte klarar av mer invandring. Om flyktingströmmarna uppfattas som krisartade har medborgare större acceptans för begränsningar i hur många invandrare vi tar emot.
Re Jan Lahti: Att regera med passivt stöd av SD är en sak. Det gör redan alliansregeringen och det kommer en S-ledd minoritetsregering göra i en hel del frågor också.
Däremot kommer man inte bilda regering om detta kräver aktivt stöd av SD.
Av vissa partiföreträdares kulissuttalanden får man intrycket att det finns utrymme för ett fyraårigt moratorium när det gäller ett särbehandlat partis parlamentarism.
Har "vi och dom" någonsin tidigare demonstrerats så tydligt? Och hur långt kan negativa generaliseringar tillåts löpa?
Det Alliansen har sagt är väl att man kommer släppa fram en regering som "har förutsättningar att få igenom sin budget".
I praktiken innebär väl detta att man är beredd att släppa fram en S-ledd regering under förutsättning att denna samlar fler mandat än alliansen.
Dvs. S ensamt är uteslutet, S+MP om opinionssiffrorna håller i sig som idag - men möjligtvis krävs en S+V+MP-regering.
Att man släpper fram en S+MP-regering om denna samlar färre mandat än alliansen däremot är ju fortfarande oklart?
Sedan lurar ju så klar FI och KD i kulisserna. Men sannolikt kommer Fi inte in och KD räddas kvar.
Anonym. Hur kan vi vara säkra på att Alliansen inte bildar regering med SD? I andra länder har det ju förekommit blåbruna koalitionsregeringar.
Re Jan Lahti: Säker kan man aldrig vara. Men det förefaller lika osannolikt som att vänstersidan skulle bilda regering med SD i dagens läge. SD skulle ju sälja ut sig till KPMLR i alla frågor om de fick inflytande i sin enda fråga. Så partiets ekonomiska högerprofil är ju inget hinder för samarbete åt vilket håll som helst.
Jag tror ärligt talat att en samlingsregering S+M är mer sannolik än att SD släpps in. För övrigt står ju S och M så nära varandra i sakfrågorn nu att det förmodligen skulle vara den enklaste regeringsbildningen av dem alla...
Långsiktigt däremot är det givetvis inte realistiskt att högersidan i svensk politik kommer avstå makten frivilligt för att SD är paria. Men där är vi inte i år.
Det skulle vara kul att höra Ulfs tankar gällande detta. Om högersidan + SD gång efter annan samlar mer än hälften av mandaten (dvs det finns en majoritet för högerpolitik i landet) men vänstersidan "utnyttjar" högersidans ängslan för samarbete med SD och bedriver vänsterpolitik emot majoritetens önskan. Hur stabil är en sådan situation?
Min känsla är att S i ett sådant läge måste söka sig högerut och lämna V och Fi därhän.
Skicka en kommentar