Förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering - släpps en sådan verkligen fram?

Uppdaterat tisdag 19 augusti kl 19.00: I dag satte Moderaternas partisekreterare Kent Persson ned foten och tydliggjorde att Moderaterna kommer att släppa fram en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Därmed satte han stopp för alla de spekulationer som förekommit de senaste dagarna om att Fredrik Reinfeldt skulle försöka klamra sig kvar som statsminister även efter en valförlust.

Jag har - som visas nedan - hela tiden avfärdat dessa spekulationer och hävdat att det inte finns några rimliga argument för att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust skulle välja att försöka stoppa en rödgrön regering. En alliansregering som inte avgick efter en valförlust skulle inte ha någon politisk legitimitet och den skulle sannolikt heller inte bli särskilt långlivad. Dessutom hyser Fredrik Reinfeldt en djup motvilja mot Sverigedemokraterna och deras politik och han vill inte gå till historien som den som gav Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.

Däremot har jag förståelse för att Fredrik Reinfeldt inte varje gång en mikrofon sätts framför hans mun måste upprepa denna utfästelse. Ett ständigt utlovande om att släppa fram en rödgrön regering riskerar att bli demobiliserande för hans egna sympatisörer och kan ge intryck av att han redan ser spelet som förlorat.

Jan Björklund och Annie Lööf sa igår i SVT Rapport att största blocket skall bilda regering. Därmed är saken avgjord, och valdebatten kan möjligen börja kretsa något mer kring ideologi och politiska sakfrågor i stället.

Jag kommenterar utvecklingen för TT, bland annat här.

*

I min förra bloggtext analyserade jag förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna partierna skulle bli större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Några har hört av sig och undrat om jag är säker på att Fredrik Reinfeldt i ett sådant läge verkligen släpper fram en rödgrön regering, samt hur jag uppfattar risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

Ja, jag är helt säker på att Fredrik Reinfeldt inte försöker klamra sig fast vid makten om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Flera skäl talar emot att han skulle göra så.  

En sådan alliansregering får en extremt svag legitimitet. Hela valdebatten utgår från frågan vilket block som blir störst, Alliansen eller de rödgröna, och det block som blir minst kommer att uppfattas som valets förlorare. Fredrik Reinfeldt har också bundit sig vid masten, genom att flera gånger markera att han tycker att det block som blir störst skall regera. (Visst, Reinfeldt har inte kommenterat varje enskilt hypotetiskt utfall av valet men han har varit klar i principfrågan - störst block vinner. Han skulle uppfattas som en slingerbult om han efter en valförlust försökte omdefiniera vad han egentligen menat.)

En sådan alliansregering blir heller inte särskilt långlivad. Den skulle inte ens klara sin första budgetomröstning, om de rödgröna gick samman kring ett gemensamt budgetförslag. (Sverigedemokraterna skulle, givet sina extrema ståndpunkter om invandring och flyktingpolitik, knappast kunna rösta för en alliansbudget.) Även om de rödgröna valde attt avstå från ett gemensamt budgetförslag eller om Sverigedemokraterna mot all förmodan valde att stödja alliansbudgeten skjuts problemen bara på framtiden. Alliansregeringen skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning, och utan ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna blir situationen snart ohållbar. Allianspartierna är inte villiga att skapa ett sådant formaliserat samarbete, i stället väntar regeringskris och eventuellt nyval. Det vet Fredrik Reinfeldt, och han vill inte dit.

Låt oss också komma ihåg att Fredrik Reinfeldt avskyr Sverigedemokraternas politik och deras värdegrund. Det är sällan man hör Fredrik Reinfeldt så trovärdig och bottna så djupt i en fråga som när han uttrycker sin ovilja mot Sverigedemokraterna. Inom allianspartierna finns det gott om personer som delar Fredrik Reinfeldts här djupt kända övertygelse och aldrig skulle acceptera ett samarbetsarrangemang med Sverigedemokraterna.

Hur är det då med risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna? Ja, svaret på den frågan betingas av vad som händer inom Moderaterna efter en valförlust och hur det politiska landskapet i övrigt utkristallerar sig. En valförlust för Moderaterna följs sannolikt av en ideologiskt betingad maktstrid där utgången är oviss. Det kan uppstå åsiktsgrupperingar som menar att Moderaternas och allianspartiernas enda möjliga väg tillbaka till regeringsmakten går genom en formell - eller åtminstone informell - samverkan med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna under denna tid genomgår en framgångsrik "normaliseringsprocess" sänks tröskeln för ett sådant ställningstagande från Moderaternas sida. Vi har sett snarlika processer i Danmark och i Norge.

Fredrik Reinfeldt själv kommer efter en valförlust knappast att sitta kvar som partiledare för Moderaterna under hela mandatperioden. Samtidigt är han angelägen om att inte lämna ordförandeskapet utan att först ha gjort sitt bästa för att undvika ett scenario som leder till samverkan med Sverigedemokraterna. Men det är inte säkert att han äger frågan och då finns risken för en sådan samverkan.

Men dit är steget långt. Grundtipset är fortfarande att valet i september utmynnar i en rödgrön regering som - om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll - regerar med hjälp av hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser, förlorar en del omröstningar och eventuellt breddas med Folkpartiet och/eller Centerpartiet en bit in i mandatperioden.