I år är det 200 år sedan Sverige var i krig. Sommaren 1814 genomförde kung Karl XIII ett kortare fälttåg mot Norge så att de norska kraven på självständighet inte skulle kunna förverkligas. Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land närmast unikt i Europa.
En del tror kanske att Sveriges 200 år långa period av fred är konsekvensen av en målmedveten neutralitetspolitik. Så är inte fallet. Ibland har Sverige hållits utanför krigshandlingarna mer genom tillfälligheternas spel och ibland har Sverige gjort avsteg från neutralitetspolitiken. Tillåtandet av transitering av tysk trupp mellan Norge och Tyskland samt mellan Norge och Finland över svenskt territorium under andra världskriget är kanske de tydligaste exemplen på sådana avsteg.
Men särskilt under Sveriges moderna historia och under det kalla kriget fick den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken ett starkt fäste i svensk säkerhetspolitik. Genom att stå militärt alliansfritt i fred skulle Sverige ha möjlighet att stå neutralt i händelse av krig i Sveriges närområde. Visserligen samverkade Sverige med västmakterna i fredstid. Men denna samverkan var inget avsteg från neutralitetspolitiken eftersom samverkan utformades på ett sätt så att den inte minskade Sveriges handlingsfrihet att stå neutralt om kriget skulle komma. Efter det kalla krigets slut använder Sverige inte längre termen "neutralitetspolitik" som beteckning på sin säkerhetspolitik. Samarbetet med Nato har utvecklats och fördjupats. Däremot kvarstår den militära alliansfriheten, vilken syftar till att Sverige i händelse av krig i närområdet skall ha kvar sin handlingsfrihet.
Då och då väcks frågan om Sverige borde gå med i Nato. Folkpartiet och Moderaterna vill gärna detta, men driver inte frågan särskilt stark. Nato-motståndet i svensk opinion har varit stabilt över tid. I SOM-institutets årliga mätningar brukar andelen som inte vill gå med i Nato vara ungefär två till tre gånger så många som de som vill att Sverige skall gå med i Nato.
Bekymret för Nato-anhängarna är att de har väldigt svårt att formulera ett övertygande argument om varför Sverige efter 200 år av fred nu skulle säga upp den militära alliansfriheten och i stället gå med i en militärallians. Vilket problem är det som skulle lösas genom att Sverige gick med i Nato? Ingen tror att Sveriges säkerhet skulle förbättras på ett signifikant sätt, eller att försvarskostnaderna skulle minska. Argumenten blir i stället ofta svepande. Så skriver till exempel ordförandena för de högerpartiernas ungdomsförbund i Svergie, Finland, Norge och Estland i en gemensam artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet att ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland vore "naturligt" och skulle stärka "vår förmåga att delta i att bygga fred och säkerhet även utanför vår
omedelbara närhet". Dessutom hävdas i artikeln att Sverige och Finland behöver bli medlemmar av Nato för att vi ska "kunna stå upp för demokrati och frihet i världen". Argument av detta slag får knappast Nato-motståndarna att sova dåligt om natten.
Det är alltid den som vill förändra något som bär argumentationsbördan. Vid sidan av att det saknas övertygande säkerhetsargument om vad Sverige skulle ha att vinna på ett Nato-medlemskap tillkommer problematiken med Natos kärnvapendoktrin. Som Nato-medlem skulle Sverige bli delaktig av denna kärnvapendoktrin, vilket går på tvärs med den starka opinion mot kärnvapen som Sverige givit uttryck för över tid.
200 år av fred är sannerligen värt att fira. I ett historiskt jämförande perspektiv är det svårt att överskatta den lycka som det inneburit för svenska folket att förskonas från krigets fasor. Denna lyckliga lott förpliktigar till ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för fred och frihet, varhelst dessa värden står på spel. Sverige bör ständigt gå i spetsen i ett sådant fredsarbete. Det kan Sverige göra inom EU, i FN, tillsammans med andra stater och på egen hand. Men det finns inga starka argument för varför ett Nato-medlemskap skulle vara ett lämpligt steg i det arbetet.
15 kommentarer:
Ja, 200 år av fred är verkligen något att fira och låt oss hoppas att det tillståndet varar minst 200 år till!
Vad gäller NATO kan du inte se att något har förändrats i förutsättningarna som gör att skälen för ett svenskt medlemskap ökar. Själv ser jag åtminstone tre sådana skäl:
1. Inte ens den störste fredsivraren kan idag nonchalera den aggressiva militära upprustning som pågår i Ryssland. När det sedan går så långt att man övar flyganfall mot svenskt territorium så är det väl något som har hänt med de säkerhetspolitiska förutsättningarna? Sverige kan idag inte ensamt försvara sig mot ett militärt angrepp utan måste lita på Finlands starka försvar och/eller NATO.
2. Som du själv skriver så har det militära samarbetet mellan Sverige och NATO ökat markant under senare år. I någon mening är vi ju redan med i klubben, men har marginellt inflytande. Vad är det för mening med en sådan konstruktion? Om inte annat så känns det moraliskt tveksamt att försöka få del av fördelarna med NATO, men inte ställa upp på vissa skyldigheter.
3. Den svenska armén kan idag mönstra ungefär lika många soldater som anställda vid Göteborgs universitet! Det säger en del om landets försvarsförmåga. En anledning till att det har blivit så är att vi har ett oproportionerligt stort och dyrt flygvapen och detta är i sin tur en konsekvens av att den svenska industrin ska hållas under armarna. I hög utsträckning har dimensioneringen av det svenska försvaret styrts av industripolitiska överväganden. Jag menar att vi i stället ska göra som Finland och handla upp militär materiel och teknologi där den är billigast och att den svenska krigsindustrin får klara sig på egna meriter. Med ett medlemskap i NATO minskar beroendet av svensk krigsindustri och det svenska försvaret blir rimligen mera kostnadseffektivt.
Till sist håller jag med om artikeln i SvD där de moderata ungdomsförbunden drog en lans för NATO var ganska tunn.
Tack, Ulf, för en balanserad och klok analys.
PM Nilsson hade i Dagens Industri, den tidning där han nu är ledarredaktör, en artikel om att vi bör gå med i Nato. Bl a bör vi betänka att om vi väntar för länge så kommer Ryssland att försöka förhindra vårt medlemskap.
Varför skulle Putin anfalla Sverige? Han har mycket att vinna på fredliga förbindelser. Endast vid en stor konflikt med Nato kan svenskt territorium vara av värde. Om ens då. Att tala om Gotlands strategiska betydelse etc, är det inte att diskutera som om vi förväntar oss ett krig liknande världskrigen. Nästa krig, om det kommer, handlar nog inte om strategiska baser.
Man bör alltid i en konflikt försöka se den andra sidan. Hur skulle vi uppfatta Nato:s expansion, med alla tidigare Warsawapaktstater, med planerna att få med Georgien m fl av Rysslands grannar? Nog skulle vi upprusta då, för att möta Nato:s aggressiva uppladdning. Och Nato och USA är för överskådlig militärt mycket överlägsna Ryssland. Bör vi stödja Natos expansion?
Gunnar Westberg
I allt väsentligt delar jag peoreh:s uppfattning. Men tyvärr är vi nog för sent ute. Vi borde ha begärt medlemskap i NATO när dåvarande Sovjetunionen invaderade Afghanistan, eller allra senast när en av Sovjets ubåtar gick på grund utanför Karlskrona (1981). Är vi välkomna nu, med brallorna nere? Räcker det att vi kan ställa upp med kanske ett par hundra krigare för bevakningsuppdrag i något fjärran land, för att kvalificera för NATO-emblemet på uniformerna?
Våra politiker, i alla partier, har under de senaste decennierna använt försvaret som en kassakista för övriga ändamål i budgetarbetet. Alltid har man funnit anledning att norpa ytterligare medel från försvarsbudgeten. Samtidigt har medborgarna invaggats i ett slags sällsam, falsk ro enligt den underförstådda formeln: "Händer det något dramatiskt så kommer det bergis hjälp utifrån."
Värnplikten avskaffades, när den feministiska rörelsen hade vuxit sig så stark att underlaget för rekrytering till försvaret i princip hade fördubblats.
Nu har försvaret imploderat ända därhän att Fö-dep och ÖB t o m överväger att skrota militärmusiken från tre till två musikkårer (tidigare hade varje förband en egen musikkår), stationerade i Huvudstaden med uppgift att förgylla statsceremonier och kungliga festtillfällen typ bröllop och barndop. Hur många minuters flygning med en rote Gripenplan kan erhållas för ett indraget årsanslag för Marinens Musikkår i den avlövade marinbasen Karlskrona?
Det allra egendomligaste i denna avveckling är de s k Nya Moderaternas avståndstagande från de Gamla Moderaternas försvarspolitik. Finns det något parti bland de som nu står i startfältet för 2014 års riksdagsval, som överhuvud nämner försvaret?
Det ligger fortfarande något i det Torsten Gustafssons straffade ut sig med som försvarsminister under dramat i Gåsöfjärden: "Visserligen är vi neutrala men vi vet var vi hör hemma!"
Ryssarna kommer att bevaka sina intressen i Östersjöområdet - officiellt gasledningarna som behöver viss översyn från den Gotländska sidan.
Jag säger som Bo Pellnäs: "För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras."
Å andra sidan (Ryssland...) anser jag att vi är för blågula för att inse det. Ryssland kan i allra bästa fall göra som Tyskland: lägga ut en fråga med en liten hulling på, om vi kan vara så vänliga att ge fri lejd för att de ska kunna sköta sitt arbete.
Sen har vi förstås varit krigande i Afghanistan i snart 10 år, så vi kan inte fira något sådant 200-årsjubileum av den orsaken.
Som ett litet tillägg till min kommentar ovan vill jag rekommendera en dokumentär som SVT sände i december förra året: "I Stalins skugga", om Finlands erfarenheter av sin mäktige granne under 1940-talet. Kan tyvärr inte ses på SVT Play, men kolla denna adress på SVT:
http://www.svt.se/search/?q=I+Stalins+skugga
Att Ryssland skulle motarbeta ett svenskt medlemskap i NATO får man förstås ta för givet. Ett försvar skall vi i första hand ha för avskräckningsförmågan, och inte i för att det skall användas.
Idag förekommer protester mot skjutövningar över havet när båtägare åker just då. Detta förekom aldrig under den allmänna värnpliktens tid.
Ett problem är att den verklige försvarsministern är finansministern.
Mikael Odenberg hade helt rätt: definiera först vad som är försvarets uppgift och avsätt därefter pengarna, och inte tvärtom. Men med sådan klokskap blir man inte gammal i en svensk regering.
Kjell Eriksson
Kjell Erikssons tankar roterar i varje departementschefs huvud. Här blir Gunnar Strängs 102 procent högst otillräckliga. Kjell Erikssons modell skulle slå ut inte bara det svenska försvaret utan också hela välfärdsbygget.
Det vi i det läget har att vänta oss är en hjälpande hand från någon granne...
Till viss del rätt. Dock kanske man måste fundera lite på följande:
1. Finland har väl ungefär halva den svenska försvarsbugeten. Hur används de pengar vi redan har i Sverige
2. Varför får vi så liten effekt då i stort sett 70 kr av varje intjänad 100 lapp går i skatt.
3. Att förlita sig på att vi får hjälp är lite vanskligt...Varför skall tex amerikaner riskera sina liv för Sveriges skull om vi t.ex. inte är fullvärdiga medlemmar i NATO
Kjell Eriksson
Hej Ulf!
Det gläder mig att du tar tag i NATO-frågan på allvar och ur din egen synvinkel (istället för att hänvisa till oklara opinionsuppfattningar om orsakssambanden). Dessvärre måste jag konstatera att din analys känns väldigt fast i 70-talets tankegångar. Läs gärna denna för en modernare analys:
http://kkrva.se/wds/wds_shop/bookfronts/nato.html
Och vad gäller opinionen tror jag att SOM-institutet ligger behind the curve just nu; se t ex den undersökning av MSB som idag visar att NATO-förespråkarna i Sverige är i stort sett lika många som motståndarna:
https://www.msb.se/Templates/Pages/NewsPage.aspx?id=11769&epslanguage=sv
Ser fram mot dina synpunkter på detta!
Hälsn
Mike
Tack för inkomna synpunkter. Här följer mina reaktioner på några av dem.
Peoreh: Visst rustar Ryssland. Men det är utomordentligt svårt att se en realistisk hotbild som skulle utmynna i ett ryskt anfall mot Sverige. I så fall var hotet avsevärt större under kalla kriget. Och då som nu var Sverige militärt alliansfritt. Jag tror heller inte att Sverige skulle få signifikant större inflytande i Nato som formell medlem. Den moraliska aspekten är en annan sak. Men jag har svårt att se det scenario där en stat bortser från egenintresset i sitt val av säkerhetspolitik. (Därmed inte sagt att jag tycker att ett Nato-medlemskap skulle vara mer "moraliskt").
Kerstin: Jag tycker vi urholkar begreppet "krig" om vi definierar den svenska Afghanistaninsatsen som att Sverige var i krig.
Mike: Du kan knappast - varken av realpolitiska eller moraliska skäl - bortse från folkviljan när det gäller val av säkerhetspolitik. Därför är folkopinionen en av flera viktiga faktorer i sammanhanget. MSB och tidigare SPF har ju tyvärr vid flera tillfällen ändrat i sin frågeformulering, vilket gör det mycket svårt att jämföra över tid. De senaste åren har MSB - vad jag förstår - hållit fast vid sin formulering, och Nato-opinionen har där i senaste mätningarna blivit mer positiv. SOM-undersökningarna genomförs i slutet av året, och i mars-april är de senaste resultaten färdiganalyserade. Då kan vi jämföra. År 2013 innebar ju en förtroendekris för det svenska försvaret som kan ha stärkt Nato-opinionen.
Den skrift du hänvisar till för en mer "modern" syn på saken är tyvärr inte mer modern än att den inte är tillgänglig digitalt. Genom att välja en omodern publiceringsform får den inget genomslag och bidrar tyvärr till att marginalisera sig själv i debatten. Rätta mig gärna på denna punkt om den finns digitalt men att jag har missat den! :) Skulle också gärna vilja veta vad som är ditt svar på min avgörande fråga - vilket är det problem som skulle lösas genom ett svenskt Nato-medlemskap?
Kjell Eriksson, det är ett hopp från förslaget att låta behovet bestämma beloppet till konstaterandet att 70 kronor av varje hundring går i skatt.
Det är inbyggt och cementerat i vårt tänkande att offentlig verksamhet ska få kosta. Vi vill ju tro att allt "går dit det ska" så länge ingen gör vinst. Förluster i det offentliga är lika naturligt som förlustelser i det privata.
Det finns en övertro på att varje ineffektiv skolkrona går direkt till eleverna och effektivitetsvinster bekostas av eleverna. Hellre interndebitering för en tom skollokal i kommunen än ränta på ägarens satsade investeringskapital.
Samma tänkande genomsyrar typiskt all offentlig förvaltning. I en nation där "låtgå-kostnader" är synonymt med rättvisa och där skälig vinst är stöld från elever uppkommer frågor utan logiska svar.
I exemplet Finland är stilenligt kostnaden per skolelev väsentligt lägre än i Sverige. Vad jag inhämtat återspeglas inte detta i de båda nationernas skolresultat. Mot den bakgrunden är jag beredd att försvara försvaret.
Hans G Eriksson. Jag håller med om att kopplingen inte är glasklar. Jag undrar snarast varför vi har problem med så mycket när vi har ett sådant enormt skattetryck. Och samtidigt verkar Finland uppnå en bättre försvarsförmåga med mindre pengar.
Jag tror det inte bara handlar om mängden pengar utan också minst lika mycket om hur pengarna används. I och med att vi är just alliansfria har det också fumnits en ambition att vi skall utveckla allt själva, och inte i samarbete. Och helt utan framgång har "vi" heller inte varit. Vi säljer ju t.ex. Jas till Ungern, Tjeckien, Sydafrika och Thailand. Och möjligen är även Brasilien och Schweiz på gång.
Allt detta är bra men det får inte ske på bekostnad av vår egen försvarsförmåga. T.ex. verkar försvarets internationella insatser ha prioriterats högre än de inhemska försvaret. Politikerna talar (eller talade) om vi hade 10 år på oss för återtagning, och detta gällde med ny början varje år. Tänk vilka insikter våra politiker har!!
Först nu har jag hört att moderaterna börjat ändra sig, och talar om vårt inhemska försvar igen. Är det Rysslands upprustning måhända?
Kjell Eriksson
Ulf,
jag ska försöka skicka boken till dig - skulle se fram emot en recension från din sida!
Akademien är lite old school och har tryckt boken med hårda pärmar...;-)
Alla mina huvudargument ingår i det sista kapitlet, alla är gediget säkerhetspolitiska - jag tillhör inte dem som i huvudsak vill hävda ideologiska eller moraliska argument för det kommande NATO-medlemskapet. Det främsta handlar helt enkelt om att återskapa svensk försvarsförmåga; det gör vi bäst inom NATO:s ram eftersom det också löser det nordiska förvarssamarbetet. Ett eget försvar på vår nu planerade nivå i kombination med ett nordiskt försvarssamarbete inom NATO-ramen (med oss och helst också Finland som medlemmar) skulle säkra den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet för generationer framöver, eftersom handlingsfriheten för en eventuell angripare skulle minimeras. Sen finns det en räcka andra argument också men det är detta som är det viktigaste. Vår nuvarande försvarsstruktur (som ju blir operativ runt 2023 eller så) räcker för att säkra Stockholms innerstads territoriella integritet och alliansfrihet i ungefär en vecka....
hälsn
Mike
Hej Ulf. Sverige har inte haft fred i 200 år. Vi har varit i krig många gånger sedan 1814 och vi är i krig nu. Varför ljuger du? Om man som "krig" endast räknar situationer då två nationers arméer ställer upp sig mot varandra vid en gemensam gräns har ju USA inte haft krig sedan mexikanska kriget 1846.
MVH
Olof
Skicka en kommentar