Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.