Under den senaste veckan har det förts en intensiv debatt om hur vi bäst kan förklara och förstå kravallerna i England. Men i en del avseenden präglas debatten av förvirring, eftersom debattörerna talar om helt olika saker.
Jag tror att mycket skulle bli klarare om följande fyra frågor hölls isär i debatten:
1. Varför bryter kravallerna ut överhuvudtaget?
2. Varför bryter kravallerna ut just nu?
3. Varför bryter kravallerna ut just på de platser som de gör?
4. Varför väljer en del att delta och en del att inte delta i kravallerna?
Särskilt Svenska Dagbladets ledarsida har haft en olycklig förmåga att blanda ihop dessa fyra frågor. Hopblandningen är nog omedveten, men ett uttryck för en ideologisk iver att tona ner de sociala förklaringarnas betydelse. Så skriver t ex ledarskribenten Gustaf Almkvist att orsaken till bränderna i London inte beror på "brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder”, hög fattigdom och polisarrogans. Brändernas uppkomst förklaras i stället av att några hundra människor har tänt på. Som om det ena skulle utesluta det andra.
Min egna svar på frågorna 1-4 enligt ovan är följande:
1.) Kravallerna har sin grund i den frustration och brist på framtidsutsikter som många grupper och individer känner i ett England där klasskillnaderna är skriande och där möjligheterna till social rörlighet enligt OECD är mindre än i något annat industriland.
2.) Frågan om varför kravallerna bryter ut just nu är egentligen inte särskilt intressant. De kunde ha brutit ut för några månader eller år sedan, de kunde ha brutit ut om några månader eller år eller de kanske inte hade behövt bryta ut överhuvudtaget. Frustrationen och utanförskapet finns där sedan länge, men behöver en tändande gnista för att ta sig uttryck i kravaller. Tillfälligheter spelar stor roll för om och när en sådan gnista kommer. I det här fallet kan den tändande gnistan t ex ha varit polisens arrogans i samband med dödsskjutningen av Mark Duggan i Tottenham förra tisdagen.
3.) Att kravallerna bryter ut just i de fattiga delarna av London och sprider sig till städer som t ex Birmingham och Liverpool hänger förstås samman med svaret på fråga 1. Det är i dessa områden där frustrationen, fattigdomen och utanförskapet - de sociala missförhållandena - är som störst.
4.) Varför en del människor väljer att initiera och delta i kravallerna medan andra inte gör det är en fråga som besvaras av individbaserade faktorer, inkluderande företeelser som t ex individualpsykologi, moraluppfattning, levnadsförhållanden etc. Men poängen här är att utan de sociala omständigheterna (se fråga 1) hade förutsättningarna för dessa individer att vandalisera i massomfattning och kravallerna att sprida sig inte funnits. De enskilda individerna har ett individuellt ansvar för sina handlingar. Men deras agerande som grupp kan inte förstås utanför den den sociala situationen.
Svårare är det inte. Men när debattörerna inte kan eller vill hålla två tankar i huvudet samtidigt tar sig debatten ibland absurda uttryck. Ett sådant exempel är när programledaren i Studio Ett i P 1 för några dagar sedan konfronterade just Gustaf Almkvist med frågan om varför det inte blev några kravaller i Lidingö eller i Djursholm om det nu var så att de sociala förhållandena inte var avgörande så lyckades Almkvist inte finna sig utan besvarade frågan med ett spontant "Ja, säg det" (ca 7.30 in i inslaget som återfinns här.)
Visst – akuta kravaller kan bara hanteras med akuta polisingripanden. Men de sociala problem som ligger bakom kravallerna kan bara lösas med politiska insatser som främjar jämlikhet, framtidshopp, tillit och medborgaranda.
13 kommentarer:
"Svårare är det inte"!??
"utan de sociala omständigheterna (se fråga 1) hade förutsättningarna för dessa individer att vandalisera i massomfattning och kravallerna att sprida sig inte funnits."
Det är väl kanske riktigt, men var väl att göra det lite lätt för sig. För det helt övervägande antalet människor som lever i dessa områden under samma sociala omständigheter ledde detta inte till att de deltog i stölderna och vandaliseringen. Ett litet fåtal spårade ur. Det borde då vara av stort intresse att djupare studera detta. Man kan med fog påstå att sociala förhållanden som de aktuella inte leder till att människor deltar i upplopp stölder etc. Man frågar sig oroligt varför det förefaller ointressant att klara ut vilka dessa individualpsykologiska etc. förklaringar är. Eftersom det är en relativt mycket liten andel människor som uppvisar de här problembeteendena, borde det vara centralt att undersöka orsakerna till detta närmare, eller hur?
Claes: Nej, det är inte alls ointressant att "klara ut vilka dessa individualpsykologiska etc förklaringar är". Men vill du förklara kravallerna i England enbart utifrån individualpsykologiska förklaringar får du svårt eftersom våldet har sin bas i de fattiga områdena och inte i de rika områdena. Eller menar du att det finns skillnader i individualpsykologi mellan fattiga och rika människor?
Jag tror varken att det finns individualpsykologiska skillnader mellan "fattiga" människor och rika, eller att det går att förklara upploppen ur enbart dessa skillnader. Det måste väl f.ö. vara uppenbart att eftersom det för den stora majoriteten "fattiga" inte gäller att de blir kriminella , deltar i upplopp etc. inte föreligger någon individualpsykologisk skillnad mellan dem och andra människor.
Jag tror däremot att för den lilla grupp människor, som vi talar om, kommer dessas problem att ta sig olika uttryck beroende på situationen. I den aktuella situationen (sociala omständigheterna) blev det upplopp, i andra situationer kanske mer individuellt problembeteende. Detta får mig att att dra slutsatsen att det måste vara mycket viktigt att reda ut orsakerna till deras problem, eftersom de troligen kommer att åstadkomma skada för sig själva och andra i många olika situationer.
Det blev lite fel i den första meningen.
Ersätt "enbart dessa skillnader" med
"enbart utifrån individualpsykologiska förklaringar"
Ett par problem med din analys Ulf:
England har ett mycket starkt arbetarparti, Labour, som haft makten länge medan Cameron knappt hunnit bli varm i kläderna och de aviserade åtstramningarna inte hunnit slå igenom ännu.
Frustration finns i alla samhällsgrupper och brott begås också med denna frustration som motor i alla samhällsgrupper.
I de fattiga delarna av samhället går man ut och plundrar en butik för att man fått en rotten deal av samhället.
I de högre klasserna är man frustrerad över att man så orättvist ska behöva betala så mycket skatt så där fifflar man pengarna till kanalöarna.
Alla fuskar, fifflar och begår brott utifrån sina förutsättningar. För de lägre klasserna är mer handgripliga brott de som står till buds och de drabbar människor mer påtagligt, brutalt och direkt och definitivt mer medievänligt.
Samtidigt är det fel att använda socioekonomiska analyser som ursäkter och inte utkräva personligt ansvar av brottslingar på alla nivåer. England är trots allt en demokrati och det finns andra sätt att opinionsbilda och kräva rättigheter. Även där har man väl hört talas om Martin Luther King och Mahatma Gandhi t ex.
Att misshandla, råna och döda sina grannar, plundra sina lokala butiker och göra sina egna hemlösa kan inte med bästa vilja i världen kallas för en politisk aktion, i varje fall inte en som kan försvaras, möjligen som ren terrorism.
Mot sådan har en stat ett oavvisligt ansvar att skydda medborgarna och därför måste prio ett vara att med alla medel - inklusive militär och undantagstillstånd - slå ned sådana här upplopp och med straffåtgärder statuera exempel för att visa att det aldrig kan accepteras.
Sedan kan en diskussion om Englands strukturella problem vidta. Men den bör rimligen förutom klassretorik och socioekonomiska analyser också innefatta en diskussion om invandring, integration, islamisering (sharia controlled zones t ex), segregation, etniska motsättningar och det utanförskap, arbetslöshet med påföljande radikalisering hos olika grupper detta skapar.
Jag tycker det är intressant det här med hur en tändande gnista får igång allt och hur slumpen kan spela så stor roll i fråga om när och hur protester och kravaller utvecklas. Att kravaller liksom protester mot en regim som sedan faller startar med att någon skjuts eller misshandlas. Men också att detta har föregåtts av långvariga socioekonomiska missförhållanden och/eller politiskt förtryck som får en slags peak i samband med en ekonomisk kris.
Eftersom bara en bråkdel av de boende i stadsdelarna deltog i upploppen och även personer från välstuerade hem var med så duger inte marxistisk eller annan sociooekonomisk analys av kravallerna.
Det måste till personlighets och socialpsykologi.
Anonym, det är riktigt att det bara var en minoritet. Men hur ofta hör vi sägas att det sällan är mer än en minoritet av ett lands, eller ens en stads, befolkning som drar ut på gatorna för att kräva demokrati? Hur stor andel av Egyptens, eller Kairos, befolkning har varit ute på gatorna i år och krävt demokrati? Har vi pga detta låtit bli att fundera på strukturella orsaker? Det kan finnas viktiga strukturella orsaker som bidrar till kravaller och förstörelse, liksom till demonstrationer för demokrati, även om det bara är en liten minoritet som drar ut på gatorna. Det som avgör vilka som drar ut kan säkert delvis förklaras med individuella faktorer av olika slag. Personlighetsdrag, personliga erfarenheter osv.
Jag inbillar mig att kön är en faktor också? Är jag fördomsfull om jag tror att män är överrepresenterade bland dem som deltar i kravallerna?
Ulf,
Vilka fakta har du granskat för att hitta ditt svar till fråga 1? Eller är ditt svar bara en allmän hypotes som ännu saknar empiriskt stöd?
En synpunkt som har luftats mycket i England är att överklassen, förutom sina stora privilegier förstås, betett sig ovanligt svinigt. De har så att säga föregått med dåligt exempel. Vi har korruptionsskandaler i parlamentet och i polisen, och företagens skattesmitarpolicy har belysts ovanligt tydligt av Uncut-rörelsen.
Så här säger t.ex. den konservative politiske redaktören Peter Oborne på The Telegraph: http://blogs.telegraph.co.uk/news/peteroborne/100100708/the-moral-decay-of-our-society-is-as-bad-at-the-top-as-the-bottom
Han tycker inte det är konstigt att underklassen apar efter överklassen så gott den kan.
Gary Younge i Guardian lägger fram en delförklaring - att det faktiskt inte finns nåt politiskt ledarskap som fattiga ungdomar kan tro på. Labour är lika moraliskt kört i botten som dom konservativa, och ingen av dom har nån vision för framtiden som betyder det bittersta för dagens långtidsarbetslösa. Det enda som återstår är att bete sig som överklassen - försöka roffa åt sig vad man kan, individuellt.
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/aug/14/young-british-rioters-political-actions
Om man vill resonera riktigt långt om varför det här äger rum just i England kan man använda The state we're in, av Will Hutton från 1995. Där beskriver han UK som det tydligaste fallet av hur man offrar produktionen för spekulationen, dvs satsar fullt ut på finanskapital. Givetvis finns det då ingen plats för arbetare, men gott om svängrum för samvetslösa skojare.
Jan Wiklund
Långtidsarbetlöshet för stora grupper är självklart ett mycket allvarligt problem, och finns väl heller inte enbart i England. Jag har ännu inte sett något trovärdigt förslag till lösning på detta någonstans. Man måste då lösa det svåra problemet med tillräckliga ekonomiska incitament för arbete, en rimlig standard för arbetslösa, och att det måste vara lönsamt för arbetsgivaren att anställa och avlöna även förhållandevis lågproduktiva medarbetare.
Skicka en kommentar