Hur skall vi bäst förklara kravallerna i England?

Under den senaste veckan har det förts en intensiv debatt om hur vi bäst kan förklara och förstå kravallerna i England. Men i en del avseenden präglas debatten av förvirring, eftersom debattörerna talar om helt olika saker.

Jag tror att mycket skulle bli klarare om följande fyra frågor hölls isär i debatten:

1. Varför bryter kravallerna ut överhuvudtaget?

2. Varför bryter kravallerna ut just nu?

3. Varför bryter kravallerna ut just på de platser som de gör?

4. Varför väljer en del att delta och en del att inte delta i kravallerna?

Särskilt Svenska Dagbladets ledarsida har haft en olycklig förmåga att blanda ihop dessa fyra frågor. Hopblandningen är nog omedveten, men ett uttryck för en ideologisk iver att tona ner de sociala förklaringarnas betydelse. Så skriver t ex ledarskribenten Gustaf Almkvist att orsaken till bränderna i London inte beror på "brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder”, hög fattigdom och polisarrogans. Brändernas uppkomst förklaras i stället av att några hundra människor har tänt på. Som om det ena skulle utesluta det andra.

Min egna svar på frågorna 1-4 enligt ovan är följande:

1.) Kravallerna har sin grund i den frustration och brist på framtidsutsikter som många grupper och individer känner i ett England där klasskillnaderna är skriande och där möjligheterna till social rörlighet enligt OECD är mindre än i något annat industriland.

2.) Frågan om varför kravallerna bryter ut just nu är egentligen inte särskilt intressant. De kunde ha brutit ut för några månader eller år sedan, de kunde ha brutit ut om några månader eller år eller de kanske inte hade behövt bryta ut överhuvudtaget. Frustrationen och utanförskapet finns där sedan länge, men behöver en tändande gnista för att ta sig uttryck i kravaller. Tillfälligheter spelar stor roll för om och när en sådan gnista kommer. I det här fallet kan den tändande gnistan t ex ha varit polisens arrogans i samband med dödsskjutningen av Mark Duggan i Tottenham förra tisdagen.

3.) Att kravallerna bryter ut just i de fattiga delarna av London och sprider sig till städer som t ex Birmingham och Liverpool hänger förstås samman med svaret på fråga 1. Det är i dessa områden där frustrationen, fattigdomen och utanförskapet - de sociala missförhållandena - är som störst.

4.) Varför en del människor väljer att initiera och delta i kravallerna medan andra inte gör det är en fråga som besvaras av individbaserade faktorer, inkluderande företeelser som t ex individualpsykologi, moraluppfattning, levnadsförhållanden etc. Men poängen här är att utan de sociala omständigheterna (se fråga 1) hade förutsättningarna för dessa individer att vandalisera i massomfattning och kravallerna att sprida sig inte funnits. De enskilda individerna har ett individuellt ansvar för sina handlingar. Men deras agerande som grupp kan inte förstås utanför den den sociala situationen.

Svårare är det inte. Men när debattörerna inte kan eller vill hålla två tankar i huvudet samtidigt tar sig debatten ibland absurda uttryck. Ett sådant exempel är när programledaren i Studio Ett i P 1 för några dagar sedan konfronterade just Gustaf Almkvist med frågan om varför det inte blev några kravaller i Lidingö eller i Djursholm om det nu var så att de sociala förhållandena inte var avgörande så lyckades Almkvist inte finna sig utan besvarade frågan med ett spontant "Ja, säg det" (ca 7.30 in i inslaget som återfinns här.)

Visst – akuta kravaller kan bara hanteras med akuta polisingripanden. Men de sociala problem som ligger bakom kravallerna kan bara lösas med politiska insatser som främjar jämlikhet, framtidshopp, tillit och medborgaranda.