2009-02-24

Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop

En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.

En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.

Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)

Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)

Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.

På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Dagerman skrev:


Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.
Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.
Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.

10 kommentarer:

G. Tikotzinsky sa...

Då är det bara att gratulera Israel och USA som enligt Bjerelds världsuppfattning har statsskick som står högre än Sveriges!

Cecilia Dalman Eek sa...

Elegant elakhet! /Cecilia

Anonym sa...

Det finns nog en hel del kryptomonarkister bland alla partiers grädda som hoppas på inbjudan till bröllopet. Klart att detta blir, om inte ljus och hopp, så något att se fram emot, hur arkaiskt kungadömet än kan ses.

A-K Roth

Anonym sa...

Hovet vill uppenbart hjälpa sittande regering att bli omvald (och SD att knipa riksdagsplatser?), inte bra!

G. Tikotzinsky sa...

Huh! Konspirationsteorierna riktas nu mot den mest svenska av de svenska institutionerna. Det var en uppfriskande nymodighet.

Simon Wessbo sa...

Hahaha! Roligt inlägg. Ja, det blir väl en favorit i repris på någon framtida kongress får man anta.

Anonym sa...

Elegant elakt? När är elakhet elegant???

Anonym sa...

Rolig läsning från oförbätterlige dubbuk.se. Royalist, eller gourmand?:

"Man blir så stolt och glad över dem
· 25 februari 2009

Vi är många som väntat länge, men idag var det äntligen dags.

Jag känner mig måttligt konservativ till vardags, men anser att åtminstone denna blågula institution är värd att värna.

Det känner jag extra starkt nu när strålkastarljuset åter riktas mot dessa genuint svenska företrädare. I dag var det helt enkelt väldigt lätt att känna stolthet över att leva i vårt avlånga land.

Så istället för att gnälla över att de är för mäktiga och onyttiga, borde man tänka på all glädje de skänker folket, och på hur uppskattade de är!

Fettisdagen och semlorna, alltså.

Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om det fanns de som förlovade sig på fettisdagen, bara för att göra det hela extra minnesvärt..."

A-K

Anonym sa...

Roligt att läsa om statsvetarprofessorns inlägg i denna fråga. Håller helt klart med Dig om att monarkin (och allt annat vad adelskap heter (antar jag att även Du tycker)), fullständigt har spelat ut sin roll!

Du forskar väl förmodligen kring maktfrågor. Därför undrar jag vad Du tycker om det "adelssystem" som råder inom den politiska världen idag? Hur kommer det sig att det ALLTID är de kända politikernamnen som slussas vidare till finare uppdrag? Dessa poster ärvs ju nästan precis på samma sätt såsom statschefsposten (även om det heter att folket väljer de förstnämnda...)!

Ger här nedan några exempel från minnet:

- Ibrahim Baylan: Ny partisektreterare för Socialdemokraterna. Skulle tydligen tvunget vara ett känt namn?

- Anders Björk: Efter sin politikerkarriär blev han plötsligt Landshövding i Uppsala. Fanns ingen annan?

- Per Unckel: Efter sin politikerkarriär han plötsligt Landshövding i Sthlm. Fanns ingen annan? (Jo, möjligen Ulf Adelsohn som hade jobbet före honom...)
- Britt Bohlin: Efter sin politikerkarriär plötsligt blev hon Landshövding i Jämtland.
- Lars Bäckström: Efter sin politikerkarriär blev han plötsligt landshövding i Västra Götaland.
- Barbro Holmberg, landshövding
- Lars-Erik Lövdén, landshövding
- Bo Könberg, landshövding
- Margareta Winberg: Ambassadör givetvis...
- Gunnar Lund, ambassadör
- Lars Danielsson, ambassadör (visserligen med nöd och näppe)
- Bo Holmström, ambassadör
- Hans Dahlgren, ambassadör
- Bo Lundgren, GD för Riksgälden.
- Ann-Kristin Nykvist, GD
- Lars Enqvist, Ordförande i SVT (Fri och obunden television...), landshövding
- Gun Hellsvik, tidigare ordförande för Högskolan i Borås, GD för PRV
- Ulrica Messing, ledamot för Lunds universitetsstyrelse (tror jag att det var)
-Bengt Westerberg, ordf i LiU, Vetenskapsrådet, Svenska institutet (efterträdde Lars Engqvist!)
- Åsa Torstensson tog över kommunalrådsposten i Strömstad, från sin far (!)
- Leni Björklund, Sv kyrkans generalsekreterare (när kyrkan ännu "tillhörde" staten)
- Carl Bildt, f.d. statsminister blev utrikesminister
- Nuvarande kulturministern - Adelsohnsfamiljen
- Beatrice Ask är tillbaka
- Laila Freivalds fick ju några chanser vid rodret...
- Ylva Johansson - Familjen Åsbrink är tillbaka (förresten var ju Åsbrinks far Riksbankschef)
- Bodströmsfamiljen är tillbaka...
- Gunnar Hökmark fick ju åka till EU...
- Likaså Wallström...

Vi behöver ju inte tala om vilka som hamnade överst på de "demokratiska" listorna till kommande EU-parlaments-valet...

- Marit Paulsen...
- Zaida Catalan (känt namn)
- osv

Mönstret är tydligt: Det är samma människor som skall ha de fina posterna. Listan kan göras hur lång som helst. Snacka om att Ni makt-forskare har mycket att forska kring! Är inte detta "politiska adelsskap" ett större problem än monarkin? Skulle vara roligt att höra Din åsikt om detta! Är det ett tecken till en väl fungerande demokrati? Bör någonting göras åt detta? Vad i sådana fall?

Ulf Bjereld sa...

Johnny M: Visst har du rätt i att det finns politiska nätverk som innehar en stor del av de politiska updragen, och att banden mellan de personer som ingår i dessa nätverk ibland är personliga. Men där skiljer sig politiken knappast från t ex näringslivet, massmedia eller kultursektorn.

Ett problem för de politiska partierna är kaderbristen. Alldeles för få människor engagerar sig partipolitiskt, vilket innebär att det är svårt att hitta goda kandidater att fylla alla politiska poster.

Principiellt har jag iget emot att politiker övergår till att bli ambassadörer eller landshövdingar. Erfarenheterna från den politiska sfären är värdefulla att ha även inom förvaltning och diplomati. Men självklart skall det inte vara på bekostnad av mer lämpade personer.

Överlag finns det för lite forskning i Sverige - och även internationellt - kring den problematik du lyfter fram.

Jag rekommenderar för läsning Hans O Sjöströms "Klassens ljus. Eller hur man hamnar i arbetarregeringen" (Norstedts, 1987), Niklas Stenlås "Den inre kretsen" (Lund Arkiv, 1998) respektive Anders Isakssons "Ebbe. Mannen som blev en affär" (Albert Bonniers Förlag, 2007).