2019-02-06

Gå i frid, Jan Björklund

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga. Jag vet inte riktigt varför Jesusorden från Markus 5:34 kommer över mig när Jan Björklund nu lämnar politiken. Jesus riktar sig till en kvinna som blivit fri från sin sjukdom, genom att tro och genom att röra vid Jesus mantel. Kanske förknippar jag citatet med Jan Björklunds sista stora insats som partiledare; han följde sin tro och belönades med att Sverigedemokraterna nu utestängs från allt inflytande över regeringspolitiken. Vackert så.

Däremot belönades inte Jan Björklund av väljaropinionen. I kvällens Novus får Liberalerna endast 2.7 procent - det är vad jag kan förstå det sämsta resultatet för Liberalerna i Novus någonsin.

Jan Björklunds partiledartid har varit framgångsrik i det avseendet att Liberalerna under flera år i regeringsställning kunnat påverka svensk politik och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan man med fog diskutera hur positiv denna prägel har varit. Jan Björklunds viktigaste fråga har ju varit skolan, och det är ganska svårt att beskriva den svenska skolans utveckling under Jan Björklunds tid som positiv. I stället förknippas svensk skola i dag med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Jag har alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Jag är övertygad om att viktiga uppgifter fortfarande ligger framför honom. Så låt oss fullfölja det religiösa anslaget genom att avsluta med psalm 730, Per Harlings översättning av en irländsk visa/bön och ofta använd som en så kallad sändningssång: Må din väg gå dig till mötes.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.
 


10 kommentarer:

Unknown sa...

Björklund kommer att gå till historien som en av de största förlorarna den politiska historien.

Fullständig katastrof.

Anonym sa...

Alliansen ligger i spillror och Sverige har en rödgrön regering som ska driva borgerlig politik. Ur led är tiden för att använda ett annat äldre citat. Och Björklund avgår innan han blir avsatt. Så nu börjar de långa knivarnas natt inom L. Och till skillnad från t ex S där avgörande sker i en liten krets bakom lykta dörrar är L som bekant ett relativt öppet parti.
Striden kommer förstås att stå mellan vad som ABs ledarsida med sedvanlig rännstensdemagogi kallar för liberalernas SD-falang (dvs de som prioriterar en borgerlig regering) och vad jag analogt - men inte AB - skulle kalla liberalernas S-falang.
Vilken sida som går segrande ur striden kan avgöra Björklunds eftermäle. Blir han partiledaren som skickar L ut ur riksdagen?
Vinner "S-falangen" tror jag att risken att L åker ur riksdagen är stor. Varför skulle borgerligt sinnade väljare rösta på ett parti som riskerar bli ett permanent stödhjul till S. Och varifrån skulle de få de väljare som gör att de kommer över riksdagsspärren? Socialdemokratiska stödröster?
Fortsatt riksdagsplats garanteras förstås inte heller om "SD-falangen" vinner. Men "SD-falangen" skulle stärkas om L gör ett dåligt EU-val. Både M- och C-väljare har lättare för att välja liberalerna om de otvetydigt arbetar för en borgerlig regering. För socialdemokraterna kan knappast driva borgerlig politik ytterligare en mandatperiod.
Min favorit är Nyamko Sabuni, kvinna och invandrare och dessutom ingen S-favorit.
Något nyval tror jag inte att L kommer att ställa till med oavsett partiledare. Inte heller tror jag att L kommer att avvakta ordinarie landsmöte i höst. Att ha en lame duck som partiledare i över ett halvår är inte optimalt.
Socialdemokraternas omvittnade tur med konjunkturen tycks ta slut. Att regera kommande mandatperiod kommer inte att ge några gratisröster.
Klas Bengtsson

Jan Holm sa...

En partiledare, som vid sin avgång, hyllas mer av sina politiska motståndare, än av sitt eget parti som han lyckats köra i botten, 2,7%, säger mycket om det politiska tillståndet i Sverige.

Anonym sa...

Jistanes, Birgitta Olsson, man nästan saknar princessan av principer, hon hade behövts i pågående debacel inom Fp, men är alltså inte heller intresserad.

När det nu varit en intern strid i partiet, om vägval, som Björklund vann, så är det klart att den uppkomna situationen blir svår, om sängen är alltför bäddad. Det kommer att bli exakt samma ekvation inför valet 2022, det vet redan alla, dvs vald inriktning,
om det nu kan kallas strategi, med vänsterkanten, innebär ju att samma drama kommer att spela upp igen för väljarna.

Den efterträdare som ska väljas, kommer endera att komma från
I. Björklunds (nya) socialliberala falang, eller från den
II. Den falang som ville släppa fram Ulf Kristersson som statsminister.

I. Potentiella kandidater i den socialliberala falangen är
- gruppledaren Christer Nylander
- partisekreteraren Maria Arnholm.

II Potentiella kandidater i den andra ringhörnan är
- Nyamko Sabuni
- Mats Persson, som alltså hoppade av, och bidrog till att dra undan mattan för Björklund.

Den socialliberala falangen önskar hålla ett extra landsmöte redan före sommaren, för att så snabbt som möjligt hitta en efterträdare, medan Björklund och partisekr fortfarande håller i styråran. Utgången av EU-valet kommer garanterat att påverka situationen, åker Fp ur EU-parlamentet, blir det århundradets fiasko.

De som vill fortsätta den inslagna linjen tror sig kunna vinna "slaget" genom en medlemsomröstning.

Fast det klister som Fp försatt sig i, opinionssiffrorna är speglar en del av detta, är just timingen med Björklund. Fru Lööf sitter säkert över 2022, och kan faktiskt ta ansvar för den genomförda uppgörelsen. Björklund utkämpade en strid med fru Olsson 2017, och så sammtidigt AKB fall och moderaternas stöd dala, och när C siffror gick över 10 % så måste Björklund ha fattat beslut om att lägga sig vinn om samma segment. Att nalla röster från ett svårt sargat M, där ju AKB till slut blev tvungen att ta bladet från munnen, i regeringsfrågan, och vips, så utnyttjades detta internt. Så var det.

Björklund kan inte ha tänkt igenom fullt ut, konskekvensen av sin position, efter valet, eftersom det slutade med att han inte fick avsluta karriären som minister, i den enda möjliga regering utan stöd av Sd, och det var en Lööf-ministär.

Så när nu Björklunds väljarstöd rasar, inser han att han inte kan överleva till 2022, och att Fp går ett katastrofalt val till EU till mötes, och då blir det till att avgå,
och det blir ju omöjligt med en ny partiledare, som varit mot uppgörelsen, alltså finns
det två lägen :-)
1. En lojal efterträdare väljs.
2. En Rebell väljs, och då kan man nog fundera lite på om det blir extraval...
3. Eller om det inför 2020, blir en uppbrytning av uppgörelsen, för att forma en allians, men ... en allians utan stöd av Sd kan inte tolereras av riksdagen.

Det som nog avgör det hela, är fortsatt opinion, samt vad slutsatsen blir om Fp blir utan ledamöter till EU-parlamentet. Valet av ny Fp-ledare bör nog inte kunna ske före det valet, men kanske före midsommar. För det kommer Vårbudgeten, och då är Björklund vid styråran och sedan kommer diskussionen om en skattereform att fortsätta, för på något vis är detta med i uppgörelsen, och här blir det spännande. Det var inte för inte som Björklunds sista uttalande innan han gjorde sig till en Anka, rörde just diskussionen om skattereformer. S.W

Anonym sa...

Lätt att hålla med PM Nilsson, att Folkpartiet under Björklund i sin desperata jakt på opinionsstöd, intagit motsägelsefulla ståndpunkter, och då nämner inte PM Björklunds sista stora utspel, detta om skattereform, som inte går ihop.

Sedan var God Morgon världens "Vad har du i fick Jan" otroligt träffande,
liksom Barrlings ömsinta och småelaka karaktäristik, några höjdpunkter:

"Detta (folk)parti ser sig som demokratins bålverk
mot alla onda krafter, må de sedan komma från höger eller vänster
– eller något oupplyst håll i största allmänhet."

"Ingen kan ha så rätt som en liberalpartist.
Ingen har en finare ideologi.
Inget parti är en bättre uttolkare
av den sanna liberalismen."

"De rätta idéerna."
"Minsta anförande skvallrar om
att detta är partiet för det rätta och det sanna.
Och identifikationen med den egna ideologin bygger
inte på intresse eller klass,
utan det är de rena idéerna som styr."

"Inte så att Liberalerna föraktar oss andra människor,
det vore inte liberalt,
men i smyg kan de nog tycka litet synd om oss,
vi som inte förstått lika mycket,
vi som står för den samlade brist på insikt
som liberalen tappert och välavvägt
principfast bär på sina axlar."

(sw frågan är hur det är med Vänsterpartister och Sverigedemokrater?)

"Denna inställning ger också"
Folkpartisterna
"ett mycket gott självförtroende."

"Ställd inför motfrågor har han (Björklund) kunnat byta fot på stående fot:
Tja! Så kan det förstås också vara ... inte sällan litet otåligt, som om han med sina nyvunna insikter redan sprungit förbi intervjuaren som fortfarande sitter där och försöker förstå vad det var som hände - var liberalen Björklund står just denna dag."

sw haha, mitt i prick, se kommentar *

"Björklunds kravliberalism är inte så otypisk som det framställts.
I själva verket ... spår av partiets frisinnade arv. (aka socialliberalism)
”snällt” – och kravlöst."

"Den som tror att frisinnet skulle vara beskedligt och kravlöst tar miste.
Där finns också något strängt och krävande. Nykterhet, ordning och reda."

sw Jomen, här kommer de auktoritära egenskaperna in.
- Går inte de liberala idéerna igenom frivilligt,
- så går det alltid bra med ett förbud,
- fungerar det inte med förbud,
- så går det bra att införa tvång,
- hoppar någon ändå i galen tunna, (med sin naturrättsligt grundade frihet),
- typ röstar på ett parti med andra värderingar,
- ja då är det bara att stänga igen hela butiken,
- klappa igen den fria öppna förskolan, förstatliga marknaden,
- fasiken, man kan faktiskt inte lära ut fel sorts idéer, hur skulle det se ut?

"I det perspektivet är det inte märkligt att Jan Björklund
andas något av beredskapsfilm från 40-talet,
även frånsett uniformen."

"Vilket Björklunds eftermäle blir återstår att se.
Risken är överhängande att han hamnar i samma krets som Fredrik Reinfeldt:
den som först försatte sitt parti i en prekär situation, för att sedan lämna skutan."

Källa (rekommenderas lyssna hela krönikan)
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7152267


*just så, oj då, det faktumet, hade jag inte tänkt på, men, ställd inför fullbordat faktum spelar ingen roll, att vara Folkpartist och DN-liberal, innebär per se att ha rätt, även när verkligheten bär emot. Problemet är väl mer vad som händer om inte väljarna håller med, i ett parti som var med att genomföra demokratin, folkstyrelsen - blir så klart logiken att avskaffa nationella parlament, avskaffa nationen, och införa
en högre form av styrelseskick, utan att riktigt förklara hur det skulle gå till, något svårbegripligt. Ska EU parlamentet välja en regering och en president, och vad gör Folkpartisterna om EU-medborgarna skulle välja fel kille? Ska man avskaffa EU-parlamentet då också? S.W

Anonym sa...

Folkpartiets valanalys är den första eftervalsanalysen som tar tag i frågan. Det är ganska tydligt beskrivet, Fps dilemma, och grunderna för otydligheten, att partiet inte vågade beskriva situationen före valet, av rädsla för att spräcka alliansen, nu försöker borgerligheten internt krångla sig ur ansvarsfrågan, och skylla på varandra, samtidigt som de påstår sig vilja lappa ihop vraket igen. Men visst är det pedagogiskt, ytterligare ett problem är bara att dessa förutsättningar redan förelåg efter valet 2014, och alliansen duckade, och detta straffade sig.

https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/1902-valanalys.pdf


Valet 2010
"Sd intåg som det åttonde riksdagspartiet 2010 förändrade förutsättningarna för detta blocksystem, även om det inte där och då fick några omedelbara följder."

"Partiet förklarade sig stå utanför de två traditionella blocken utan ansåg sig
utgöra ett tredje block. Alliansen förlorade sin absoluta riksdagsmajoritet, men utgjorde ändå det klart största blocket, och att Alliansregeringen satt kvar var något som såväl de rödgröna som Sverigedemokraterna tolererade."

(sw hm, för att vinna regeringsmakten 2010 behövde S,V, MP vinna över Sd på sin sida, och det hade inte varit möjligt, eftersom Reinfeldt satt kvar, och bara kunde röstas bort om det hade riktats ett misstroendevotum. 2010 var både Mp och Sd vågmästare, och Reinfeldt fick ihop ngn slags budgetsamverkan med Mp, mot att M stoppade tillbaka sitt program för migration i byrålådan, alliansen var oeniga i saken, och hade inte gemensam politik beträffande migration inför valet 2010)

"Så långt hade svensk politik följt det traditionella manuset ända sedan blockpolitikens
framväxt på 1970-talet. Även om de olika riksdagspartierna inte tillämpat samma principer vid statsministeromröstningar hade utfallet ändå blivit detsamma, nämligen att
det sammantaget största blocket bildade regering medan det mindre blocket hamnade i
opposition.Så till vida var systemet påfallande stabilt och fungerade också effektivt som mekanism för regeringsbildning, även sedan antalet partier successivt ökade från fem till sju."

Valet 2014 - Största konstellation
"Allianspartierna hade redan före valet klargjort att regeringen skulle avgå om Alliansen blev mindre än de rödgröna. Statsminister Reinfeldt meddelade på
valnatten sin avgång både som regeringschef och som partiledare.

"Valvakan 2014 innebar en svår besvikelse för det dåvarande Folkpartiet.
Inte nog med att Alliansregeringens fyra partier blev klart mindre än de tre rödgröna, Folkpartiet gjorde dessutom ett historiskt dåligt valresultat och landade på 5,4 % av rösterna – klart mindre än vad opinionsmätningarna pekat på."

(sw Varför? inget om orsakerna bakom, hur det kom sig att Alliansen tappade 32 mandat gick tillbaka från 173 till 141 mandat, samtidigt som Sd ökade med 29 mandat? Bara M tappade 23 mandat, det var alltså borgerliga väljare som flydde fältet) S.W

Anonym sa...

"Valets stora segrare blev Sd, som mer än fördubblade sin väljarandel och blev riksdagens klart största parti."
(sw Flämt, menar de inte 3e största parti? eller riksdagens klart största "småparti"?)

"Stefan Löfven bildade därefter en S–Mp-regering med budgetsamarbete med Vänsterpartiet, något som samtliga Allianspartier med hänvisning till valresultatet tolererade genom att avstå i statsministeromröstningen." (sw det är denna princip som Fp+C nu bröt vid omröstningen av UK 2018 och den första om Löfven)

Nya förutsättningar -> regeringskris
Valet och regeringsbildningen 2014 visade att det traditionella manuset inte längre
hade samma normerande kraft. Totalt sett samlade de två block som i årtionden dominerat svensk politik 83 procent av rösterna. Förvisso var detta en stor majoritet, men det
betydde också att var sjätte svensk väljare röstat på ett annat parti."

"Tvåblockssystemet var inte längre en fungerande sammanfattning av det svenska partiväsendet. Detta ställdes på sin spets vid budgetbeslutet den 3 december 2014, när Sd bröt praxis vid riksdagsomröstningar genom att först rösta på sin egen budgetmotion och därefter, i den avgörande omröstningen, på Alliansens."

"Därmed hade samma riksdag tillsatt en regering och kort därefter röstat igenom oppositionens budget. Regeringskrisen blev akut och statsministern gav förhandsbesked om att regeringen den 29 december – första enligt grundlagen möjliga dagen – skulle fatta beslut om extra val. När två dagar återstod återkallades detta besked."


Förhandlingar mellan regeringspartierna och Allianspartierna hade lett fram till DÖ, där partierna förband sig;
- att framöver släppa fram den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer, samt - att se till att en minoritetsregering också ska kunna få igenom sin budget.

"DÖ var ett sätt att upprätthålla blockpolitikens logik även i en riksdag där inget av blocken ville hämta stöd från ett mellanstort parti som utgjorde tungan på vågen i varje blockskiljande omröstning."

"Men blockpolitikens logik innebar också att Allianspartierna paradoxalt nog drev regeringen vänsterut mot Vänsterpartiet, eftersom överenskommelsen innebar att Alliansens garantier för att tolerera regeringen Löfven förutsatte att regeringen också hade stöd från Vänsterpartiet."

"Reaktionerna på DÖ skulle snabbt etablera de konfliktlinjer som sedan dess präglat debatten bland, och inom, borgerligheten. Varför frivilligt släppa fram en rödgrön regering som samlade färre mandat än de fyra Allianspartierna tillsammans?"

"Var det inte i så fall bättre att avsätta de rödgröna och pröva förutsättningarna
för Alliansregering att tolereras? Och å andra sidan: hur skulle en Alliansregering kunna klara sig utan att göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna, om de rödgröna
partierna sammantaget var större?

"Det dröjde knappt tio månader innan DÖ sprack. När Kd på sitt riksting den 9 oktober 2015 beslutade att lämna avtalet upphörde avtalet att fungera, eftersom det förutsatte enighet mellan sex partier.

"På kort sikt fick detta inte några direkta följder, men debatten om hur svensk borgerlighet i parlamentariskt underläge skulle förhålla sig till den rödgröna minoritetsregeringen fortsatte. Särskilt var detta fallet i Kd och M."

sw De borde fört debatten långt tidigare, efter att DÖ sprack, men då började eländet med Moderaternas kräftgång, AKBs fall och ny partiledare, samtidigt som C fått upp vittringen för sin nya affärsidé, och Fp sneglade lystet på samma byte. Här såg så klart socialliberalerna sin chans att ta tillbaka förlorad terräng, samtidigt som JB utmanades av Birgitta O. S.W

Anonym sa...


DÖ 2.0 (dvs oenighet om just detta)
"Den 19 januari 2017 förändrades förutsättningarna i grunden.
Anna Kinberg Batra meddelade på en pressträff att M var öppna för att fälla regeringen Löfven och lägga en gemensam Alliansbudget, även om detta förutsatte Sd:s aktiva stöd för att kunna gå genom riksdagen."

"Vid samma tillfälle uttalade AKB även att M var öppna för att samtala och samarbeta med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott i de frågor där partierna tyckte lika, även om hon uteslöt tanken på en regeringssamverkan med SD."

"I en debattartikel samma dag uttalade AKB att Moderaterna var öppna för att
”söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finnas”.

"AKB uttalade sig som Moderatledare, inte som företrädare för en samlad opposition."

(sw AKB hade först försökt internt, men inte nått enighet, och i takt med att kritiken i M tilltog och opinionen gick utför, belv hon tvungen att agera. I efterhand har hon sagt att det enda hon ångrar, är att hon inte tidigare fattade beslutet, dvs hon försökte in i det längsta komma överens, men med facit i hand fanns inte förutsättningar, och skulle M ha satt ner foten tidigare, men som sagt, det hade spräckt alliansen det med.

"För varje politiskt intresserad person blev det också snabbt uppenbart att
borgerligheten var i högsta grad oenig. Redan samma dag meddelade Liberalerna och
Centerpartiet var för sig att respektive parti avvisade tanken på att de fyra Allianspar
tierna skulle försätta sig i ett läge där en Alliansregering var beroende av Sd:s aktiva stöd. Eftersom Alliansen i rådande parlamentariska läge var mindre än
de rödgröna var det därför inte heller aktuellt med någon gemensam budgetmotion."

sw Alltså, förlängningen av DÖ, att största "budgetkonstellation" ska regera, som ej innehåller Sd. Dvs om alliansen blev mindre än rödgröna, kräver detta att Mp byter sida och ingår som part i alliansen, för att en borgerlig ministär ska bli möjlig. Det är denna interna ekvation, vilka eftergifter som krävs av M, för att få med Mp i båten,
som man inte enats om, eftersom det rör migration.

"De opinionsmässiga följderna av Moderaternas kursomläggning blev stora. M rasade i opinionen medan C – som i den allmänna debatten framstod som banerföraren för det borgerliga motståndet mot att göra sig beroende av Sd – lyfte i motsvarande mån; i enstaka mätningar var de två partierna närmast jämstora."

sw Den nya Sheriffen i stan, här är förklaringen till Fp:s och JBs kursomläggning, man såg potetialen, att knycka väljare från M, eftersom M var fullt upptagna av att förhindra väljarflöden til Sd, i spåren av DÖ och efterdebatten av öppna hjärtan.

"De opinionsmässiga motgångarna i kombination med bristande internt stöd gjorde AKBs ställning ohållbar, och hon avgick samma höst. Den nye Moderatledaren Ulf Kristersson möttes inledningsvis av framgångar i opinionen och gjorde också tydliga markeringar mot tanken på ett öppet samarbete mellan M och Sd."

"Partiledarskiftet innebar däremot inte att M återgick till den principiella
syn på regeringsfrågan som rådde under Reinfeldts tid, nämligen att det största
blocket skulle tillåtas styra landet."

(sw hm, block, eller konstellation, här vajar det, eftersom V inte är med i regeringen, men ingick so budgetkonstellation. detta var en policyförändring, att acceptera V men inte Sd, och den frågan jagade ikapp 2019, med skrivningarna i det nya avtalet/överenskommelsen) S.W

Anonym sa...

Oenighet om budgeten = alliansens fall
"Tvärtom vidhöll M under sin nya ledning att Allianspartierna borde lägga en gemensam budget och försöka få den genom riksdagen, även om detta förutsatte Sds aktiva stöd."

"Åsiktsmotsättningen mellan Allianspartierna i synen på regeringsfrågan förblev
därmed i öppen dager. Även om de fyra partierna strävade efter att finna en gemensam
formel som alla fyra partier skulle kunna sluta upp kring hade de formerat sig längs
två skilda linjer."

I. "M och Kd hade var för sig kommit fram till att Alliansen alltid borde sträva efter att få igenom sina budgetar och om möjligt bilda regering, även i de fall då Alliansen var det mindre blocket och skulle behöva Sds stöd i blockskiljande voteringar."

II. "På motsvarande sätt hade Fp och C var för sig kommit fram till att hålla fast vid den tidigare principen, det vill säga att en Alliansregering förutsätter att Alliansen är största block eller kan hämta stöd från ett blocköverskridande samarbete men däremot inte ska göra sig beroende av aktivt stöd från Sd.

I valen 2006, 2010 och 2014 hade Allianspartierna framgångsrikt kunnat lyfta fram sin
enighet i regeringsfrågan som en tillgång. I valrörelsen 2018 var förutsättningarna annorlunda. Allianspartierna var överens om det okontroversiella konstaterandet att deras mål var att vinna valet och kunna bilda regering.

(sw de var även överens om att avsätta Löfven efter valet, och gick inte till val med någon annan kandidat än U.K)

"De fyra partier som enats om att utgöra ett gemensamt regeringsalternativ var däremot inte överens om i vilket parlamentariskt läge deras regeringsalternativ skulle kunna förverkligas. Detta såg motståndarpartierna, och det såg väljarna.

(sw de missar det sista lilla faktumet, att alliansen + Mp fick ihop 159 mandat, och hade en negativ majoritet emot sig. Sd hade fällt en ministär med UK som innehöll konstellationen C+Fp+Mp. S+Sd fick ihop 100+62, dvs tre mandat fler, och hade alltså även utan V röstat nej till UK som statsminister. Den laguppställning som fått igenom sin budget, M eller S, var det lag som inte hade Mp på sin sida. Detta visste M, och ville inte få Sd mot sig, genom att Mp med sig. Så det blev C och Fp som fick byta sida.
Spelteori när det är som bäst. S.W

Anonym sa...

För att fortsätta på temat äldre citat apropå hans insatser på integrationsområdet:
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Och:
Upp flyga orden tanken stilla står,
Ord utan tanke himlen aldrig når.