2018-10-29

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag öppnade Jan Björklund för Annie Lööf som en tänkbar statsminister. Det innebär att Alliansen nu inte bara är oeniga om migrationspolitiken, regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna. Allianspartierna saknar också en gemensam statsministerkandidat. "Det krackelerar", som en person i min bekantskapskrets uttryckte det.

Alliansen splittring är uppenbar och skapar förstås en särskild nerv och oförutsägbarhet i regeringsförhandlingarna. Perspektiven klarnade kanske heller inte efter dagens pressträff med talman Andreas Norlén, som i kreativ anda nu tänker träffa partiledarna i fyra olika grupper strukturerade efter olika regeringsalternativ. Redan med start i morgon tänker talmannen träffa partiledarna i fyra olika grupperingar: 1.) S+MP+allianspartierna (stor koalition), 2.) S+MP+L+C (mittenregering), 3.) MP+Alliansen (blocköverskridande) samt 4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).

Talmannen utsåg således ingen ny sonderingsperson. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i detta skede utanför diskussionerna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska heller inte träffas separat.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om något motsvarande arrangemang inför en regeringsbildning. Men det är möjligt att det har förekommit i andra länder.

Talmannens avsikt är att samtalen ska leda till att vissa regeringsalternativ kan sorteras bort, och att något av de kvarvarande alternativen så småningom tas till kammaren för omröstning. Jag tror i första hand att alternativ 1 kommer att kunna avfärdas. En samlingsregering ska användas i kristider, och där är vi ju definitivt inte. Jag tror heller inte på alternativ 3. En regering bestående av MP och Alliansen skulle knappast släppas fram av S och V, och sannolikt heller inte av SD. En sådan regering skulle heller inte ha majoritet, utan vara beroende av Jimmie Åkessons välvilja i varje enskild votering där S och V var oenig med regeringen. Jag tror varken MP eller L+C skulle vilja försätta sig i en sådan situation.

Kvar står alternativ 2 (en mittenregering med S+MP+C+L) och alternativ 4 (en slags alliansregering, sannolikt M eller M+KD). Det innebär att vi är tillbaka till utgångsläget. C och L måste välja om de vill samarbeta med de rödgröna över blockgränsen eller om de vill hålla fast vid Alliansen och släppa fram en M eller en M/KD-regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås andra alternativ. Till exempel en S-regering som varje år förhandlar om budgeten med L och C. Då kan L och C fortsätta att opponera, få genomslag för sin politik och hålla dörren stängd för SD-inflytande. Men där är vi inte ännu.

Ja, det blir en spännande dag i morgon. Och sannolikt ytterligare några dagar eller veckor framåt...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vad är det för sorts kris som avses för att det ska bli en koalitionsregering?
Inte klimatkrisen tydligen. Trots att den av en del anses vara mänsklighetens största kris i modern tid.

/AE

Anonym sa...

Enligt Löfven är det logiskt att S som det största partiet i det största regeringsunderlaget besätter statsministerposten. Men om MP byter sida blir M, C, L, KD och MP det största regeringsunderlaget. Då är det inte längre logiskt att det största partiet i det största regeringsunderlaget, dvs M, får statsministerprosten klargjorde Löfven efter frågor från KG Bergström.
Till frågan om vad väljarna röstade för när det gäller C och L. Röstade de för att dessa partiers politik skulle få största möjliga genomslag eller röstade de för att de inte skulle ta i SD ens med tång? Ett val mellan pest och kolera möjligen, men det ena utesluter faktiskt det andra.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Partiledarna i fyra olika terapisessioner, utmärkt. Viktigt att de får tala i gemensamma rum, seriöst, så att vi slipper denna eländiga uppdelning mellan offentliga utspel, so inte alls är samma sak som de interna politiska räv- och maktspelet. Det är fortfarande samma spelplan, (Riksdagen) samma spelregler (RF) samma partiledare och samma löften. Väljarna är de samma, valresultatet det samma, och partiernas sakpolitik är ungefär den samma som den varit sedan 2004, då alliansen bildades. Det enda som ändrats är att Sd blivit större, och att Mp sedan valet 2014 inte längre är vågmästare.

Det intressanta är vilka fyra terapigrupper som uppkommit, och möjligen i vilken ordning de presenteras:

1.) Storkoalition
- S+allianspartierna (100 + 143) = 243
- S+MP+allianspartierna 100 + 16 + 143 = 259

- S + M presenterades inte = 100 + 70 = 170 (intressant nog, verkar vara DNs, Expressens och Fps universallösning för att lösa Mp + C från deras dilemma, att slippa ta ställning mellan höger och vänster. Detta faller på att S och M inte vill, och att den enda opposition som finns är Sd och V. Glöm detta.


2.) Mittenregering = S+MP+L+C
- 100 + 16 + 31 + 20 = 167 (tre mindre än S+M)
Detta alternativ har C uteslutit, möjligen inte Fp. S favoritförslag.

Det är ett av de minst osannolika alternativen,
särskilt om fru Lööf får bli statsminister. Det handlar
mer om prestige och makt. Utan Mp blir det 151.

3.) MP+Alliansen (blocköverskridande)
- 143 + 16 = 159 (Cs förslag)
Något mer sannolikt än mittenförslaget.
Det är bara ett litet problem, S + Sd = 162 så förslaget kan inte regera, i vart fall inte få igenom en budget om Sd röstar på S förslag, vilket Sd garanterat gör, om Mp, Fp och C sitter i samma båt. Dessutom är det svårt att tänka sig att M skulle hoppa i en sådant sällskap, partiet skulle falla tappa svårt till Sd.

4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).
Detta var ju plan A, före valet, och några veckor efter valet, dvs fram till de fällt Löfven. men sen? hur hade alliansen tänkt? Nu kommer Fp och C rösta nej till UK som statsminister, som de säger, och då får vi anta att de också kommer att fullfölja detta.

Dagens sondering gav det intressanta att ingen ville kommentera, vilket innebär att inga partier eller partiledare för närvarande ser några vinster av att göra mer utspel, vilket innebär att de kanske börjar inse att publiken inte går på fler gubbar. Dvs varje uttalande riskerar att slå tillbaka på det egna partiet.

Så det är bara att invänta ett förslag att fru Lööf ska få sondera, och sedan gå till votering, och ordningen lär bli:
- UK
- Löfven
- Lööf
- UK

Frågan är nu tiden. Fp och C vill skynda på, så att det blir voteringar före budgetvoteringen, de har en månad på sig. Det kanske kommer upp en första votering,
vem vet, eftersom om det inte gör det, så kommer ju tiden att se till att det blir
omröstning om budgetar, och det är nog ganska uppenbart att det blir en S budget mot en M-budget och att C och Fp i hög grad avgör den voteringen. Det är lätt att inse att de vill slippa detta vägval. Det kommer inte att bli helt enkelt att förklara varför de inte skulle lägga fram en gemensam budget, om de nu gått till val på att regera som en allians. S.W