En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.
I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.
Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden.
Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.
Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.
Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!
3 kommentarer:
Jag har aldrig förstått varför vänstern kämpade så hårt mot vitas apartheid mot svarta, för att sedan helt passivt acceptera svartas apartheid mot vita. Jag förstod inte heller vart vänstern tog vägen när de etniskt-kinesiska båtflyktingarna började skölja upp på stränderna i Sydost-Asien. När kommunisterna väl tagit över hela Vietnam slutade den svenska vänstern att intressera sig för brott mot de mänskliga rättigheterna, eller det vietnamesiska folkets väl överhuvudtaget.
På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden. "
För egen del är ligger rädslan företrädesvis gentemot religiös extremism, i alla dess former. Sedan går det inte att sticka under stol med att det är en smart ide att skilja på den värdsliga och den andliga världen (värden) och att de som blandar samman individuella frågor med någon typ av samfälldhet, är en sak, gärna inom ramen för en demokrati som bygger på åsiktsfrihet.
men….när det kommer inte patriarkala fenomen, som ser politik, juridik och religion som samma sak, lite som det var anna da zu mal, back in the days before….rock´noll (68) ähm, före märkesåret 1648 då vi la grunden i Europa för detta att acceptera skilda trosinriktningar och skilja detta från staten, ja då kan man kanske lyfta frågan lite, lyfta på hatten, och inse att det inte bara är 68a generationen som arbetat för frihet från tokstolleauktoriteter. Vi har ju den stolliga exempel i Europa, och har dragit vissa lärdomar. 68a hade visserligen andelen högskolestuderande fyrdubblats från 1960, men de som var aktiva på vänsterkanten, hördes och syntes, var trots allt försvinnande få. Att ockupera kårhuset på Holländargatan, när kårfullmäktige var på SFS-fum, är när det kommer till kritan, inte särskilt radikalt. Det är lite av ett löjets skimmer, att några studenter som inte ville åka till det nationella demokratiska forumet för studenter i Sverige, fick uppmärksamhet, av att "natts över" i stora salen ett par nätter, mitt emot rektors kansli i Spökparken. Det är däremot värt att beakta hela 60-talets framtidstro, tror på förnuft och rationalitet och samtidigt reflektera över solidaritet och fred, mitt under det kallaste kalla kriget. Faktum är att 60-talet formades i grunden av att allt fler fick det allt bättre, samt icke att förglömma. 40-talisterna, de tidiga, som var 18 år 1968, hade ett gäng föregångare, 30-talisterna, födda under det fattigaste av alla sekel i Sverige som utmynnade i 2a VK. Det är värt en tanke, att dessa generationer, när de var små barn, formades av något, dvs föräldrar, och att dessa föräldrar alltså var födda runt 1900 - 1920, demokratins genombrott. Glöm inte bort detta i nästa bok, hedra dem som sig bör. Som stred för och formade det det demokratiska samhälle, som kunde släppa fram en generation unga som i jämförelse med tidigare generationer var födda med guld- eller silversked. Frihet från auktoriteter formades av generationen före som såg ett mytt ljus från den tidigare träddomen. Vilka och Vad (och varför) formade 60-talets moderna generation, är en minst lika intressant fråga, (inte bara för den reformerats arbetarrörelsen). Nu gäller att sprida och hålla kvar vid framgångsreceptet, och inte låta oss bombas tillbaka till tiden före upplysningen. För övrigt kom mycket av vårt klassiska arv via Spanien, från mellanöstern, så progressivitet och aktning för bildning är inte något nytt ens före 1648. S.W
Det är inte orimligt att tänka sig att 68-andan hänger samman med dumburkens intåg i folkhemmets alla gårdar och stugor.
Hade televisionens genombrott inträffat 1958 (Elivs?) eller 1978 (bl.a. Punken) så hade sannolikt historieskrivningen varit annorlunda. Visst uppfattas 70-talet som vänster, men borgarna fick fler röster än vänstern 1973, borgerlighetens splittring till trots, och 1976 blev det skifte som höll i 1979. Åttiotalet tillhörde S, och Centerpartiet girade lite vänster, och föll ihop lite varpå Mp kunde tycka tag i gröna frågor 1988. Sedan kom avbrottet med NyD, som egentligen handlade om rosornas krig och svårigheterna att förvalta arbet efter Palme, jämte som ett brev på posten, bank- och finanskrisen som ett resultat av novemberkuppejn 1985. Sedan fick vi Persson som gjorde mycket, inte minst politiserade universitets- och högskolorna styrelser med hjälp av Folkpartikelavhopparen Tham, och det har betytt mycket, på det strategiska planet. Mem visst är det ett paradigm, TV-mediet, Sveriges Televison, som satt rätt mycket av hela bilden, före 68 var det radio, och Erlander var faktiskt orolig över hur han skulle te sig i TV-rutan, även om det inte var det direkt skälet till att Palme tog över, så spelade det roll, vad man trodde om det nya mediets roll som funktion att påverka opinionen. Där kom i vart fall Centerpartiet med något nytt, Fälldin, en person som sas förkroppsligade detta med att vara en man ur folket, och inte någon elitklick som tjänstgjort ett år på Studentkåren eller SFS. 68orna låg helt enkelt rätt i tiden och "revolterade" för att de kunde, inte nödvändigtvis för att de ville, för när allt kommer omkring, så blev de ganska snabbt klippta och skurna, när de hade fått sina nya jobb. Det finns många liknande exempel efter 68 på samma fenomen, att riva upp en massa damm, eftersom media trots allt måste ha något nytt att rapportera om. S.W
Skicka en kommentar