Kommer Sverige att ansöka om medlemskap i Nato? Under överskådlig tid är svaret sannolikt nej.
Igår presenterades ambassadör Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57) om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Utredningen har föregåtts av ett stort intresse, eftersom den bland annat skulle analysera och redogöra för innebörden av ett svenskt Nato-medlemskap.
Jag tycker att Krister Bringéus har gjort ett gott arbete. Han betonar att resonemangen med nödvändighet är hypotetiska, och olika positiva och negativa aspekter med ett medlemskap redovisas på ett transparent och systemiskt sätt. Krister Bringéus är också föredömligt tydlig med att ett ställningstagande om svenskt Nato-medlemskap är politiskt och inte något som kan utredas fram.
Med ett sådant upplägg tillhandahåller utredningen också argument för både ja-sidan och nej-sidan i Nato-frågan. Anhängarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan lyfta fram att västmakternas samlade konfliktavhållande förmåga enligt utredaren sannolikt skulle öka, liksom Sveriges politiska inflytande inom Nato. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan i stället luta sig mot utredarens slutsatser om att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle minska och att ett medlemskap leda till en kris med Ryssland.
Mats Engström menar att Krister Bringéus inte tillräckligt problematiserar hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum minskar som
Natomedlem, eller att vi som medlemsstat förväntas vara solidariska med Erdogans Turkiet. Det är möjligt. Men jag kan också tänka mig att det finns Nato-anhängare om tycker att Bringéus inte tillräckligt lyft fram tänkta fördelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Mats Engström påstår också att Krister Bringéus redan på 1990-talet själv förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Kanske det, men sammantaget tycker jag Bringéus rapport uttrycker diplomatisk professionalitet.
Jan Björklund antyder att en alliansregering kanske lämnar in en svensk ansökan om Nato-medlemskap även om de rödgröna partierna är emot. Där går Jan Björklund på tvärs med utredaren Krister Bringéus, som i stället betonar att ett svenskt Nato-medlemskap förutsätter ett brett stöd. Ett sådant brett stöd är också något som Nato kräver för att släppa in en ny medlem.
Inom Socialdemokraterna finns det - såvitt jag kan överblicka - ingen rörelse i Nato-frågan. Stödet för en bibehållen militär alliansfrihet är kompakt, och det är svårt att identifiera någon enskild stark röst inom partiet som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap. Min egen grundinställning kvarstår: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle
stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också
väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som
ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.
Så vi får se. Blir Krister Bringéus utredning inledningen till en ny svensk debatt om Nato-medlemskap? Eller innebar utredningen - åtminstone tillfäligtvis - slutpunkten för en sådan debatt.
3 kommentarer:
"Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på". Det skulle ge oss möjligheter att försvara oss militärt, vilket vi inte kan göra idag. Men det blir naturligtvis inget medlemskap i närtid eftersom de rödgröna stöds av sverigedemokraterna. Så myten om Sveriges alliansfrihet kan leva ännu några år. Det krävs nog att Ryssland ska göra mer än att annektera Krim och angripa Ukraina för att s ska svänga. V och mp gör det aldrig.
Klas Bengtsson
Den långa följetongen "Bör Sverige söka medlemskap i NATO?" kan förmodligen bli hur lång som helst, utan att nå fram till ett formellt ställningstagande och beslut.
Det har funnits två tidpunkter då ett positivt beslut hade kunnat tas utan större problem: 1949, då organisationen bildades, och 1979, då Sovjetunionen fattade det fatala beslutet att invadera Afghanistan.
Men nu? I omvärlden anser man att Sverige "egentligen" är med, i vart fall som en geografiskt viktig partner. Vilken praktisk betydelse kan det ha om Sverige ändrar sin status från "något oklar medarbetare" till "tydlig medlem"? Om någon utländsk makt utanför NATO skulle vilja ställa till med något här, struntar nog den makten i vilket.
Ingen som funderat på att skruva ner tonläget och tacka ja till den dialog som Ryssland gång på gång erbjuder? Prata med grannen brukar vara bättre sätt att lösa problem än att prata skit bakom ryggen med andra grannen.
För övrigt anser jag att en folkomröstning är en självklarhet, även om jag vet att folken inte i något land som blivit medlem givits den möjligheten
Skicka en kommentar