I dag presenterade jag min och Karl Ydéns studie om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap, för Ekot. Resultaten baserar sig på den senaste SOM-undersökningen och visar att Nato-motståndet inte förändrats nämnvärt sedan 2013. Andelen som anser att Sverige bör söka medlemskap i Nato har ökat till 31 procent, mot 29 procent 2013. Samtidigt har andelen som anser att Sverige inte bör öka medlemskap i Nato ökat till 37 procent, mot 34 procent 2013. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 32 procent, mot 37 procent 2013.
Den stora förändringen i Nato-opinionen ägde rum mellan 2012 och 2013. Då ökade andelen Nato-anhängare från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskade från 45 till 34 procent. Årets undersökning visar att den stora förändringen vid föregående års mätning inte var någon tillfällighet eller att det var några konstigheter i den mätningen. Debattlandskapet i Nato-frågan har förändrats. Nato-motståndarna är fortfarande något fler än Nato-anhängarna, men avståndet har minskat avsevärt.
Varför har då Nato-motståndet minskat och Nato-anhängarna fått vind i ryggen? Tidigare var Nato-anhängarna oförmögna att beskriva det problem på vilket ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen. Men den ökade oron för situationen i Ryssland och den långvariga debatten om försvarets oförmåga att försvara Sverige har konstruerat ett sådant problem åt Nato-anhängarna. Mycket tyder på att kombinationen av skärpt hotbild från Ryssland och bilden av ett urholkat svenskt militärt försvar har möjliggjort för Nato-vännerna att flytta fram sina positioner. Årets SOM-undersökning visar också att oron för situationen i Ryssland och oviljan att minska försvarskostnaderna inte vid något annat mättillfälle varit så stark som nu.
I opposition har Folkpartiet och Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) betydligt bättre möjligheter att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap än vad de hade i regeringsställning. Samtidigt finns det inga tecken på att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna skulle vara i rörelse i Nato-frågan. Vi har därför att vänta oss en skärpt, polariserad debatt mellan blocken om Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.
Motståndarna till svenskt Nato-medlemskap bör försöka flytta fram sina positioner. Det räcker inte att påtala nackdelarna med ett Nato-medlemskap, det gäller att också synliggöra fördelarna med den militära alliansfriheten.
17 kommentarer:
Ulf,
om du läser regeringens försvarsproposition som kom nyligen kan du notera att det där står oerhört mycket om vår "solidariska säkerhetspolitik" och att vi inom alla säkerhetspolitiska områden måste arbeta "tillsammans med andra". Alliansfriheten nämns bara i förbigående och motiveras aldrig. Vilket ju inte är så konstigt då alliansfrihetens traditionella principer går helt emot den "solidariska säkerhetspolitiken": alliansfrihetens poäng är ju, som du själv brukar påpeka, att möjliggöra att vi kan hålla oss utanför krig, och inte lägga oss i andras konflikter. Den solidariska säkerhetspolitiken garanterar att vi kommer bidra till att avskräcka, men om detta misslyckas att delta i, de flesta tänkbara konflikter i vårt närområde. Men nu är det solidariteten som regeringen valt och det innebär att det blir väldigt svårt för den att argumentera för alliansfriheten, som till sin grund är isolationistisk.
För mig som traditionell socialdemokrat är solidaritet ett viktigt begrepp. Det innefattar att ta ansvar för sin egen situation och inte parasitera på andra. Sverige saknar försvarsförmåga värd namnet. Förmodligen är den sämre än någon gång sedan andra världskriget. Wilhelm Agrell har i sin bok beskrivit hur nedmonteringen gick till under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Sveriges alliansfrihet och neutralitet har helt sedan 50-talet varit en populistisk chimär. I praktiken har vi hela tiden varit beroende av och tom försäkrats att Nato stöder oss vid en väpnad konflikt. Nu har detta hyckleri avslöjats och samarbetet med Nato sker helt öppet. Men v,mp och vänstersocialdemokrater som Ulf vill att vi ska fortsätta med denna gratis lunch. Det tycker inte jag. Jag tycker att vi solidaritetens namn ska betala vår nota och ansluta oss till det Nato vi är helt beroende av vid en konflikt. Ulf hänvisar till opinionen. Regeringen har ju i andra sammanhang visat sig tämligen tondöv för opinionen, inte minst inom migrationspolitiken där man driver en politik som strider mot folkflertalet. Detta har jag dock aldrig sett Ulf vara bekymrad över.
Hyckleri är väl ärligt talat vad Sveriges politik genomgående handlar om. Och har handlat om ända sedan andra världskriget. Vi läxar upp världen och tar ställning i konflikter, vi inbillar oss att Sverige är en viktig röst i internationell politik. En rimlig konsekvens av att vara neutral och inte vara del av NATO, vore väl att också vara neutral när det gäller att ta ställning i konflikter. Istället har vi idag en politikergeneration fostrad bland annat i partiernas ungdomsorganisationer med en till dumhet gränsande välvilja. Detta tar sig nu uttryck även i riksdagen där DÖ ska blockera SD för att bevara friden inom svensk politik. Resultatet är allt större distans till stora väljargrupper och ännu mer sympati för SD.
Mike: Nej, alliansfrihet är inte till sin grund isolationistisk. Militär alliansfrihet underlättar tvärtom internationella samarbeten som vore mycket svårare att genomföra inom ramen för ett alliansmedlemskap. Jag har i tidigare studier visat att anhängare av militär alliansfrihet är mer positiva till t ex flyktingmottagning och bistånd än vad motståndarna till militär alliansfrihet är. Så någon isolationism handlar det inte om.
Anonym 7:02 Nej, den militära alliansfriheten under kalla kriget var inget hyckleri. Sveriges fredstida samverkan med västmakterna innebar inte några bindande förpliktelser inför ett krig. Som Neutralitetspolitikkommisisonen tydligt visade var västsamverkan att betrakta som en reservstrategi, som skulle utnyttjas i krig först om Sovjetunionen anfallit Sverige och neutralitetsalternativet därför inte längre förelåg.
Anonym 10.22 Du blandar ihop neutralitet i en krigssituation (såsom den är reglerad i folkrätten) och åsiktsneutralitet. Det är inte alls samma sak, och det tror jag faktiskt att du förstår. :)
Ulf,
jag har läst dina tidigare studier också och konstaterar att du nu liksom då blandar ihop korten. Alliansfrihet har inte med flyktingmottagning att göra. Alliansfrihet handlar om viljan att slippa bli inblandade i andras konflikter. Uttryckt på ett annat sätt är det uppfattningen att "resten av världen må brinna ner bara vi klarar vårt eget skinn". Detta är renodlad isolationism, f ö delad av många inom den yttersta högern i USA och andra länder.
Noterar f ö att du undviker mina kommentarer om den "solidariska säkerhetspolitiken" och dess relation till alliansfriheten. Försvarspropositionen är i detta perspektiv mycket intressant läsning...
Mike: Beklagar, men det är allt du som blandar bort korten. Du påstod att alliansfriheten var isolationistisk. Så är det inte. Svarspersoner som förespråkar alliansfrihet är mer positiva till t ex en generös flyktingmottagning än vad alliansfrihetsmotståndarna är. En generös flyktingmottagning är ju motsatsen till isolationism.
När det gäller den "solidariska säkerhetspolitiken" vet du lika väl som jag att den ger varje medlemsstat oerhört stor handlingsfrihet att själv välja formerna för sitt bidrag. Det finns därför ingen motsättning mellan militär alliansfrihet och en solidarisk säkerhetspolitik. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, det vill säga vid Nato-medlemskap.
Ulf,
ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är alliansfriheten i högsta grad isolationistisk, precis i den mening jag nämnde. Syftet är att hålla oss själva utanför krig oavsett om detta drabbar våra grannar. Det var exakt detta som den amerikanska kongressen ville under mellankrigstiden. USA var neutralt under mer än två år av det andra världskrigets sex och det krävdes ett militärt angrepp mot amerikanskt territorium för att ändra på detta.
Det är fullt möjligt att vara isolationistisk i denna säkerhetspolitiska mening och samtidigt vara för en generös flyktningmottagning. Svensk socialdemokrati har traditionellt varit en exponent för detta. De två frågorna har inget med varandra att göra i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Att dra in allmänpolitiska bedömningar av så olika frågor är att blanda bort korten.
Vad gäller den solidariska säkerhetspolitiken är det inte vad vi måste eller inte måste göra som är intressant utan den bild det ger omvärlden. Sven Hirdman - som säkert vet vad han pratar om i dessa sammanhang - säger ofta att just denna form av deklarationer gör att de ryska stabsöverstarna börjar se oss som en del av fiendesidan, vare sig vi menar det så eller inte.
Vad gäller säkerhetsgarantier vet du nog f ö också att även NATO:s dylika är beroende av de olika medlemsländernas tolkningar och förmågor. Hur många soldater kan t ex Island sända till något annat NATO-lands försvar i händelse av angrepp enligt art. 5?
Mike: Du har en lite märklig definition av "isolationism", som om alla länder som inte är med i en militärallians per definition skulle vara "isolationistiska". Så är det naturligtvis inte. Det finns en mängd möjligheter till samverkan och gemenskap inom ramen för en militär alliansfrihet. Jag tror väldigt få personer känner igen sig i bilden av att Sverige genom att inte vara medlem av Nato för en "isolationistisk" politik.
Däremot har du rätt i att tolkningen av artikel 5 håller på att förändras, och att de bindande försvarsgarantierna inte längre uppfattas som lika bindande. Jag har, givet denna utveckling, vid några tillfällen (halvt på skämt, halvt på allvar) sagt att Sverige på sikt kanske kommer att söka medlemskap av Nato, men inom ramen för en bibehållen militär alliansfrihet.
Det finns länder som är alliansfria och isolationistiska, och andra länder som är alliansfria men för en väldigt interventionistisk utrikespolitik. Exempel på det förra är USA under mellankrigstiden. Exempel på den andra gruppen är Frankrike efter utträdet ur Nato, eller Australien under Viet Nam-kriget.
Att Sverige för en isolationistisk säkerhetspolitik verkar för mig uppenbart. Sverige skickar som mest observatörer beväpnade med personliga vapen till konfliktområden, och det endast EFTER att de stridande parterna ingått vapenvila. Två undantag gjordes under alliansregeringen - Afghanistan och anti-pirat patrullerna i Röda Havet, samt några symboliska obeväpnade JAS-plan i Libyen.
Den svenska ideologiska utrikespolitiken förs i princip som en hobbydiskussion på en uteservering. Visst har Sverige massor att säga om demokrati och mänskliga rättigheter och feminism och religionsfrihet osv. Men till och med när de allra mest centrala värdena är hotade ställer sig landet helt passivt vid sidan - jämför tex. koalitionen som slogs mot Iraq i Kuweit, bristen på aktiva insatser mot Turkiet efter överfallet på Cypern, bristen på aktiva insatser mot folkmordet i Rwanda, eller bristen på aktiva insatser under Balkan-krigen på 1990-talet.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Anonym 7:02 Nej, den militära alliansfriheten under kalla kriget var inget hyckleri, svarar Ulf. Såvitt jag vet fick Sverige garantier av USA redan på 60-talet om militärt stöd vid ett angrepp (från öst, naturligtvis). Att förneka detta i decennier kallar jag för hyckleri. Till skillnad från Ulf är substansviktigare än form för mig.
Ulf,
det förefaller som du anser att begreppet isolationism med nödvändighet måste omfatta också en kulturell eller etnisk isolationism, som t ex Japan under shogunaten innan kommendör Perry seglade dit i mitten av 1850-talet. Det är en mycket udda definition av begreppet. I normala säkerhetspolitiska sammanhang har det allltid hänförts till viljan att inte lägga sig i andras konflikter, och att inte heller bli indragen i dem - se George Washington's tal om "entangling alliances", motståndet i kongressen under första världskriget mot Wilson och NF, mellankrigstidens amerikanska neutralitet och motstånd mot ett inträde i andra världskriget). Allt detta innebar inte att USA stängde sina gränser och isolerade sig kulturellt. På samma sätt kunde svensk socialdemokrati under många år ägna sig åt en isolationistisk säkerhetspolitik i närområdet samtidigt som man var ytterst solidarisk med folk på långt avstånd (Kuba, Sydafrika, Vietnam). Målet för vår säkerhetspolitik var ju inte att vara alliansfria i sig utan att inte bli indragna i en konflikt i vårt närområde. Detta oavsett hur våra grannar behandlades, vilket ledde till en mycket låg grad av solidaritet med balter och andra som förtrycktes av Sovjetimperiet. Du brukar ju själv, om jag minns rätt, prata om svenskar som "fredsegoister" vilket ju uttrycker precis samma sak.
Att sedan svensk säkerhetspolitik inte så ofta kallats isolationistisk är en annan sak; alliansfriheten är ju upphöjd till dogm bland vissa politiker och det innebär också att den är höjd över varje misstanke över att vara något negativt. Och isolationism har ju i många kretsar negativa konnotationer. Men att neutralitetspolitiken de facto var isolationistisk i ovanstående mening är solklart.
Orsaken till att alliansfriheten inte heller vare sig motiveras eller förklaras i de senaste genomtänkta skrifterna från regeringen - och då bortser jag från spontana kommentarer om "fria ytor" mellan "de två militärallianserna" - är givetvis att det finns en olöslig spänning mellan den solidariska säkerhetspolitiken och den isolationistiska alliansfriheten. Syftet med alliansfriheten är, enligt resonemanget ovan, att ytterst kunna ha handlingsfrihet för att _inte_ hjälpa grannstater under attack. Om man börjar prata om detta rimmar det synnerligen illa med allt annat prat om solidaritet som numera genomsyrar regeringens texter. Alltså håller man tyst istället och din uppmaning i blogginlägget ovan att motivera den torde klinga ohörd...;-)
Min poäng med artikel 5 var inte enbart relaterad till Island utan en understrykning av att ett NATO-land bestämmer sin säkerhetspolitik själv, förutom att man på något sätt man väljer själv hur man vill stödja en annan NATO-stat som attackeras. Dvs precis vad vi själva säger att vi ska göra genom solidaritetsförklaringen från 2009. Fördelen med ett NATO-medlemskap jämfört med den tidigare är att detta också innebär att vi kan påräkna hjälp från annat håll som är garanterat av övriga NATO-stater och som därigenom har en mycket hög tröskeleffekt på en ev. angripare.
Mike: Den militära alliansfriheten är ett utrikes- och säkerhetspolitiskt medel som ytterst syftar till att stärka Sveriges handlingsfrihet i händelse av krig. Hur Sverige i en krigssituation skulle välja att hantera denna handlingsfrihet vet vi inte - det beror bl a på de realpolitiska omständigheterna (vilka ju i sin tur bl a betingar hur stor handlingsfriheten de facto skulle vara). Handlingsfriheten kan användas till samarbete med andra stater (innanför och utanför neutralitetsrättens gränser) på en mängd olika sätt. Du använder begreppet "isolationism" på ett sätt som felaktigt begränsar alliansfrihetens möjligheter och på ett sätt som ger politiken en pejorativ touch.
Anonym 07:02 Det fanns ingenting bindande i de amerikanska s k garantierna, och de motsvarades heller aldrig av några utfästelser från svensk sida. Därför hade Neutralitetspolitikkommissionen rätt i sina bedömningar att västsamverkan inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken.
Ulf,
såvitt jag förstår syftar alliansfriheten i fred i första hand till (att möjliggöra) neutralitet i krig, och därmed att vi inte dras in i konflikter i vårt närområde eller någon annanstans. Handlingsfrihet i sig kan ju inte vara det slutliga målet. Jag har aldrig hört någon förespråkare av alliansfrihet som menar att den syftar till handlingsfrihet att lägga sig i andras konflikter eller att på annat sätt, utanför neutralitetsrätten, militärt stödja andra länder som angripit militärt utan att vi själva blivit angripna.
Hur som helst ser jag inget i din replik som motsäger min analys: alliansfrihet och neutralitetspolitik innebär handlingsfrihet att _inte_ hjälpa andra länder i vårt närområde om de blir angripna. Om vi skulle önska att inte göra det, alltså.
Ur ett solidaritetsperspektiv är detta jämförbart med en medlem i en fackförening som, när han själv fått löneökning eller förlängt förordnande, bestämmer sig för att inte stödja sin kollega som hotas av lönesänkning eller uppsägning. Graden av solidaritet i ett sådant agerande är inte särskilt hög och om man har en motsvarande option i sin säkerhetspolitik är det svårt att kalla den "solidarisk". Men det är just det vi gör.
Som tur är gör även vår nuvarande regering en hel del annat också, t ex integrerar oss i NATO och med USA:s försvarsmakt på i stort sett daglig basis, av geopolitiska skäl. Det är just därför som den alliansfriheten fungerar så dåligt som doktrin idag: den indikerar att vi har handlingsfrihet att låta bli att vara solidariska, samtidigt som vi genom vårt övriga agerande i ryska ögon ses som en del av fiendesidan. Ur doktrinsynvinkel sitter vi nu i den sämsta av världar, särskilt då vi inte längre har militär förmåga att försvara landet.
Slutsatsen är alltså att alliansfriheten idag inte bidrar till att göra Sverige starkare, utan tvärtom utgör en säkerhetsrisk för oss givet vårt övriga agerande; vi tar risken att ses som en fiende till Ryssland samtidigt som vi inte har försvarsgarantier från vare sig NATO eller USA. Alliansfriheten är därför inte bara isolationistisk utan också direkt kontraproduktiv för vår nuvarande säkerhetspolitiska situation. Om jag nu ska vara ännu tydligare när det gäller det pejorativa...;-)
Mike: Om du studerar motiveringar till den militära alliansfriheten så ser du att den ofta beskrivs som ett medel för att värna Sveriges oberoende. Handlingsfriheten är ju en del av oberoendet.
Däremot är vi helt ense om att alliansfriheten och den handlingsfrihet som den innebär kan användas både till att ta del av krigshandlingar och ställa sig utanför krigshandlingar. Det är det som är själva poängen med den militära alliansfriheten.
Ulf,
om det senare är vi helt överens. Uttryckt på annat sätt är poängen med alliansfriheten att ha handlingsfrihet att vara isolationistisk. Och det är just det som rimmar så illa med solidariteten. Det är vi nog också överens om. Skulle jag vara en förespråkare för militär alliansfrihet skulle jag emellertid ha svårartade problem med den nuvarande politiken, på de sätt jag angett ovan - eftersom de så tydligt underminerar en trovärdig alliansfrihet. Nu är jag inte det så problemet drabbar inte mig...;-)
PS. Sven Hirdman gör faktiskt några av mina poänger, fast från helt andra utgångspunkter, i drapan nedan:
http://www.svt.se/opinion/article2960726.svt
Mike: Debatten om handlingsfrihetens innebörd tenderar att bli väldigt hypotetisk eftersom sannolikheten för att Sverige skulle hamna i en krigssituation under överskådlig tid - trots en skärpt rysk hotbild - är mycket liten. Men poängen med handlingsfrihet är just att man har handlingsfrihet - vad man sedan väljer att använda den till i en krigsituation är en politisk fråga som starkt betingas av de dagsaktuella omständigheterna.
Skicka en kommentar