Valet och den parlamentariska situationen

I dag medverkade jag i ett panelsamtal vid Allmänna forskarseminariet vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Temat var "Valet och den parlamentariska situationen" och samtalet leddes av Bo Rothstein. Nedan följer några axplock av paneldeltagarnas poänger.

Maria Solevid visade hur väljarrörligheten, enligt Valu, ökat ytterligare. Ungefär var tredje väljare röstade 2014 på ett annat parti än vad hen röstade på 2010. På samma sätt valde ungefär var tredje väljare att splittra sina röster mellan olika partier i kommunalvalen, de regionala valen och riksdagsvalet. Denna trend av ökad väljarrörlighet har pågått under flera decennier och visar ännu inga riktiga starka tecken på att vika sig.

På kommunal nivå skjuter antalet blocköverskridande samarbeten i höjden. I många kommuner är frågan ännu inte avgjord, men det går redan nu att slå fast att antalet blocköverskridande samarbeten slår rekord. Skälen står främst att finna i Sverigedemokraterna valframgångar, där partiet i många kommuner fått vågmästarställning. Några av de övriga partierna väljer då att blockera Sverigedemokraterna från inflytande genom att i stället styra tillsammans över blockgränsen. Problemet är att väljarna då får allt svårare att utkräva politiskt ansvar av de som styr i kommunen - de styr ju tillsammans. Vill man inte stödja Sverigedemokraterna finns det då inte så många andra alternativ att vända sig till.

Frida Boräng diskuterade paradoxen att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 medfört en mer liberal och generös invandrings- och flyktingpolitik. Moderaterna har genom Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet gått längre i denna fråga än vad man annars sannolikt skulle ha gjort. På samma sätt har Socialdemokraterna nyanserat sin linje angående arbetskraftsinvandring så att tröskeln sänkts ytterligare. Sverigedemokraterna må har ökat sina mandat i riksdagen, men det finns än så länge inga tecken på att de kommer att bidra till en mer restriktiv invandrings- och flyktingpolitik. Snarare tvärtom.

Mikael Gilljam lyfte fram det historiskt unika i att Sverige nu styrs av en vänsterminoritet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Finns det något annat land i Europa i modern tid där detta skett, undrade han. Ingen kunde ge något sådant exempel. Kanske att någon av bloggens läsare kan?

Mikael Gilljam uppfattade det som en orimlighet att en sådan vänsterminoritet skulle kunna regera över en högermajoritet en hel mandatperiod utan kraftig turbulens. Socialdemokraterna skulle därför göra allt för att röra sig mot mitten och söka samarbete med mittenpartierna. I en sådan process blir Miljöpartiet mest en belastning. Mikael Gilljam förutspådde därför att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli kortvarigt. Miljöpartiet skulle tvingas lämna regeringen och Socialdemokraterna regera vidare, antingen med något av mittenpartierna eller, och mer sannolikt, ensamma men med långtgående sakpolitiska uppgörelser med till exempel Folkpartiet.

Uppdaterat kl 20.40 Mikael Gilljam uppmärksammar mig på att han i diskussionen "nämnde det enda land, Norge,där en vänsterminoritet har regerat över en högermajoritet, tre gånger till och med. Men de två första gångerna började det med en högerregering som havererade efter ungefär ett år. Skillnaden mot Norge är dock stor: I Norge finns ingen möjlighet till extraval så någon måste ju regera vidare. Dessutom har de borgerliga i Norge inte pratat med varandra under långa perioder pga i första hand EU-medlemskapsfrågan."

För egen del var jag inte lika säker på att mandatperioden behöver bli så turbulent. Den första utmaningen kommer i början av december, i samband med budgetomröstningen. Som jag tidigare anfört har jag mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle rösta för Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris. För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Sverigedemokraterna i eftervalsdebatten betonat att partiet inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Särskilt med tanke på Jimmie Åkessons sjukskrivning har jag svårt att se Sverigedemokraterna vilja riskera ett nyval.


Under föregående mandatperiod stödde Sverigedemokraterna Alliansen i nio viktiga omröstningar av tio. Jag tror inte den fördelningen kommer att återupprepas under innevarande mandatperiod. Alliansen valde oftast att inte lägga fram förslag som man visste inte skulle gå igenom. På samma sätt kommer Socialdemokraterna att undvika att lägga fram förslag som man vet inte kommer att gå igenom. Visst är Sverigedemokraterna ett högerparti, men deras flitiga samröstande med Alliansen under föregående mandatperiod var lika mycket en dagordningseffekt som ett uttryck för ideologisk samhörighet.


Jag tror den rödgröna regeringen har hyggliga möjligheter att hanka sig fram en bra bit in under mandatperioden. Men det är en skör balansgång, och det går inte att utesluta regeringsombildning eller extraval. Det största bekymret, som jag ser det, är att ständiga kompromisser över blockgränsen tenderar att skyla över centrala konfliktlinjer i svensk politik och göra det svårare för väljarna att se skillnader mellan de olika politiska alternativen (på samma sätt som Maria Solevid ovan påpekade om det blocköverskridande samarbetet på lokal nivå).

De två stora partierna i svensk politik - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Socialdemokraterna undvek visserligen ett tredje katastrofval på raken, men resultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet just en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om Socialdemokraterna försvagas ytterligare och Moderaterna rasar ihop väntar en situation som får dagens läge att framstå som ett under av stabilitet och ordning.