Daniel Suhonens bok "Partiledaren som kom in från kylan", om Håkan Juholts uppgång och fall, har fått stor uppmärksamhet. Boken skildrar bland annat de kupplika former under vilka Juholt avsattes, och de politiska intriger och det vulgära språkbruk som kännetecknade delar av maktkampen i partiet under Juholts korta tid som partiledare. Boken är unik eftersom författaren haft tillgång till protokoll från sammanträden med Socialdemokraternas verkställande utskott. De inblandade aktörerna kan därför i viktiga avseenden inte förneka påståenden de tillskrivs.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg
för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har
lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
12 kommentarer:
Håkan Juholt skulle vara mera värd att beklaga, om han inte varit så infernalisk mot sin företrädare.
Boken har den fördelen för socialdemokraterna att en av de få som framställs som balanserade och rättrådiga i VU är den nuvarande partiledaren.
Samma år som Juholt blev vald (2011) valde ju också Centerpartiet ny partiledare med tre kandidater för centerpartisterna att ta ställning till: Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson. Borde väl vara en eftersträvansvärd öppen modell för S? Ordval, tonläge och attityd gentemot den kongressvalde partiledaren (som behandlades som en strulig tonåring) i de interna ”överläggningarna” får en att fullständigt baxna.”Krisläge”, javisst. Men är det inte just då det är som allra viktigast att hålla huvudet kallt?
Det ska bli intressant att läsa Suhonens bok. Under tiden vill jag erinra om Mikael Romeros bok om Mona Sahlin, "Tobleroneaffären". Var även detta ett insidesjobb från partiet, alt LO? Enligt Romero var det journalisternas mediadrev som sänkte henne.
Mycket bra analys! Jag har inte läst Suhonens bok, men det kan knappast skada partiet mer än vad själva händelseförloppet har gjort. Alla inser rimligen att det sätt på vilket Juholt först lyftes fram och sedan utmanövrerades var ett totalhaveri för partiets sätt att hantera sin inre dynamik, och en tydligare dokumentation av hur detta kunde bli möjligt kan omöjligt skada partiet mer än alla de rykten som varit i omplopp. Naturligtvis kan det skada enskilda personer och vilka Suhonen väljer att lyfta fram i sin analys kommer naturligtvis att vara färgat av hans egen position, men den omprövning som måste göras utifrån haveriet får inte prioritera att rädda skinnet på personer i politisk ansvarsställning. Det gäller något mycket större: möjligheten att driva och skapa förtroende för en politik som vågar bryta med de tankemönster som alliansen försökt göra till en självklar förutsättning för all politisk debatt.
Om allt stämmer efter faktagranskning, måste det bli konsekvenser för de inblandade! Om det stämmer innebär agerandet en fullständig respektlöshet gentemot kongressen. Frågan blir då om kongressen accepterar detta beteende.
Alternativet innebär att det är meningslöst att bli engagerad i ett svenskt parti. Betänk att idag är 3% av Sveriges befolkning medlem i ett politiskt parti, och de styr över de resterande 97%! Var tar då demokratin vägen?
Sen har jag personliga farhågor efter årets val. Jag har länge misstänkt och det bekräftas nu för varje vecka. Vi har fått en Svensk variant av TeaParty-rörelse i Sverige. Den utmärks just nu i det faktum att riksdagens debattklimat går i otakt med folkets och väljarnas önskemål. Flera exempellösa händelser där kapitalföretag tillåtits styra över det offentligas kärnverksamhet. Ex.vis sjukvård, skolor, mm.
Bra analys! Och lycka till med det fortsatta arbetet! Sverige behöver betydligt mer av analyser och samtal.
Suhonen borde urträda ur partiet. Han är illojal när han publicerar hemligt VU-material. Genom att göra det förstör han just förtroende och öppenhet (sic!) inom VU och partiets ledning. Genom sin bok är han lika god kålsupare och ränkmakare som de han kritiserar. Han får gärna var kritisk men det är hur och med vilket material han gör det som är avskyvärt.
Tänk en så intressant utveckling det här skulle kunna leda fram till!
Om några ledande partikamrater skulle ha modet att initiera en långsiktigt arbetande haverikommission. Med uppdrag att genomlysa idégrunden bakom den här och många liknande processer på central och lokal nivå. Inom partiet och inom folkrörelserna, kanske främst den fackliga.
Det finns inom S ett tydligt mönster som bottnar i en kombination av övertro på de av det goda syftet nödvändiga handlingarna och en outvecklad tilltro till att demokrati och öppenhet verkligen kan vara de kraftfullaste verktygen när vi vill formulera OCH uppnå goda politiska mål ...
Elisabeth Bredberg
Elisabeth Bredberg,
det är lätt att sympatisera med din inställning. Jag tror dock inte att det är bra med en haverikommission. Mörkläggningen är tillräckligt påtaglig redan utan.
Vi vet alltför väl vad det innebär att "(vapen)byken ska tvättas ordentligt och offentligt".
Socialdemokraterna, liksom vänstern i övrigt, har en annan syn än den gängse när det gäller att göra upp med negativa händelser. Jag tar då inte exemplen bara från IB-affären och Geijer-affären.
I sanningens namn ska sägas att S inte är helt ensamt när det gäller otillständig mörkläggning. Jag hoppas att politikers och myndigheters mörkläggning av skingringen av finansmannen Maths O Sundqvists förmögenhet hävs.
Delar uppfattningen att S behöver mer öppenhet, inte minst vid val av partiordföranden.
Håller dock inte alls med om att allt bör vara öppet. Då hamnar man i en situation där allt som sägs i alla sammanhang är urvattnad mellanmjölk som ingen kan stöta sig på, ungefär som en svensk valrörelse.
Vissa exceptionella sammanhang måste dessutom tas i en mindre grupp avskilt från det offentliga. Ett sådant uppenbart fall är om en partiledare misslyckas så kapitalt att denne har ett extgremt lågt förtroende både inom partiet och bland medborgarna i allmänhet. Vad man då bör göra åt detta problem kan man naturligtvis inte diskutera helt offentligt, inte minst av omtänksamhet med partiledaren i fråga, i det här fallet Juholt.
Jag förstår helt Hulténs reaktion. Bestämmer man sig för att något som sägs i ett visst sammanhang eller forum är i förtroende, så förtjänar man självfallet kritik om detta offentliggörs.
Jag tror också att detta kommer att skada partiet, framförallt internt där många som anser sig vara vänstersossar nog kommer att bli ännu mer kritiska till sitt parti, och där en del nog kommer att lämna. På samma sätt med röster inför framtiden, t ex i ett möjligt nyval. Sannolikt kommer en del att lämna för vänsterpartiet. Samtidigt får man inte glömma att Juholt även fick en hel del kritik från vänster.
Suhonen, denne man som skrev lyriska recensioner av Juholts tal som han skrivit själv, och som kallar sig socialdemoktrat men som i praktiken snarare står till vänster än höger om Jonas Sjöstedt, borde f ö kritiskt granskas ordentligt av våra journalister.
”Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv” skriver Ulf Bjereld om Juholtaffären. Det kan så vara, men förmodligen är det inte värre där än i vilken annan organisation som helst. Och rabaldret berör ett för framtiden oviktigt skeende. Jag tror det är viktigare att diskutera vad införlivandet i partiet av den turkisk-kurdiska konflikten (Pekgul vs. Kaplan) betyder för socialdemokratin.
Jag tror inte att Suhonens bok skadar S därför att det var uppenbart att något måste göras åt olyckan Juholt. Alla som levt i ledningen på en större organisation vet att nödvändiga personförändringar inte sköts via offentliga samtal. Suhonens politiska åsikter stämmer mycket bättre överens med V än med S, men jag tror han tycker att V är en för liten arena. De som så vitt jag förstår inte granskas- valberedningen med Andnor och Göran Johansson i spetsen - var de som skapade katastrofen. En av orsakerna var de fraktionsstrider som blockerade bättre kandidater. Av samma anledning, dvs fraktionsstriderna, tror jag inte att S inom överskådlig tid kommer att visa den öppenhet som Ulf B efterlyser. Teoretiskt sett är öppenheten naturligtvis önskvärd, men i praktiken kan priset bli högt.
Anonym 6:57,
Mönstret går igen i flera sammanhang.
När Nobelpristagaren i litteratur skulle utses när det var mera spännande tider i Akademien, kom som vanligt en populär författare på tapeten. "Det måste vara hennes tur i år..." Arthur Lundkvist drabbades av andliga konvulsioner över den inställningen till Snille och smak. Han hade ju en klar favorit i något okänt geni som han träffat någonstans i de indiska bergstrakterna och som redan fått vänta i flera år.
Kompromisskandidaten fick på så sätt oförtjänt uppmärksamhet i den viktiga uppgiften att få akademiledamöterna att acceptera sin egen livstidsdom i Akademien. I extremfall fick man enas om en kompromisskandidat som Elfriede Jelinek. (Lundkvist undkom chocken genom en naturlig död flera år tidigare.)
Jag menar inte att Jelinek och Juholt har så mycket gemensamt, men likheten i processen räcker för att att illustrera problematiken.
Skicka en kommentar