I kväll sändes det uppmärksammade och kontroversiella avsnittet av Uppdrag granskning i SVT, där redaktionen med dold kamera och mikrofon dokumenterat själavårdssamtal mellan präster och en påhittad karaktär - "Kalle Larsson" - som låtsades att han ville bli "botad" från sin homosexualitet. Avsnittet har i förväg mött stark kritik från en del personer inom kyrkan som menat att själavårdssamtalens integritet hotas genom den här typen av fejk och hemliga inspelningar.
Jag tycker kvällens avsnitt av Uppdrag granskning var sakligt och nyanserat. Uppdrag granskning betonade att Svenska kyrkan är världens kanske mest liberala och frihetliga samfund. Fördomar om homosexualitet finns trots det naturligtvis även inom Svenska kyrkan, på samma sätt som dessa fördomar finns överallt på andra ställen i samhället.
Jag kan inte förstå den kritik som riktats mot Uppdrag granskning för att deras journalistiska metod skulle hota själavårdssamtalens integritet. Om Uppdrag granskning bandat ett riktigt själavårdssamtal hade det naturligtvis varit ett oerhört grovt övergrepp. Men så var ju inte fallet. Prästerna lurades in i ett samtal de trodde var ett själavårdssamtal men som visade sig vara något helt annat. Jag kan inte se att Uppdrag gransknings arbetsmetoder på något sätt skulle hota integriteten hos den som behöver själavård eller avhålla någon från att söka själavård.
Ett själavårdssamtal utspelar sig aldrig på lika villkor. Prästen kommer nästan alltid till detta samtal ur en mycket starkare maktposition, prästens samtalspartner har ofta en utsatt position och befinner sig i samtalet i en form av beroendeförhållande till prästen. Genom själavårdssamtalets integritet och slutenhet är det förstås oerhört svårt att kritiskt granska hur präster hanterar de svåra och känsliga situationer som inte så sällan kännetecknar dessa samtal.
Ärkebiskop Anders Wejryd redogjorde öppet och sakligt för sin syn på de problem som fortfarande lever kvar. Jag är stolt och glad över att tillhöra ett samfund som kommit kanske längre än något annat kristet samfund i världen när det gäller att bekämpa fördomar om människors sexualitet och att bejaka kärleken. Jag tycker att Uppdrag gransknings reportage i kväll gav ett bidrag till Svenska kyrkans arbete att komma ytterligare längre i detta viktiga arbete.
2014-05-27
Ode till Feministiskt initiativ. Av Fredrik Reinfeldt
Efter ett par tunga dygn av förlustval och hastigt rasande opinionssiffror sätter sig en trött statsminister och dövar sin sorg med drömmar och med längtan. (Fritt efter John Keats.)
Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du väljarkårens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din segersång bland gröna bokars blad.
O hade jag en politik, som jordens valv
så länge kylt, att den fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en politik med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med rosa stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.
Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du, fri från regeringsok, aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gå
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tunn, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, då maktens glans förtvinar.
Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du väljarkårens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din segersång bland gröna bokars blad.
O hade jag en politik, som jordens valv
så länge kylt, att den fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en politik med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med rosa stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.
Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du, fri från regeringsok, aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gå
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tunn, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, då maktens glans förtvinar.
2014-05-26
Utgången av det svenska EU-valet och regeringsfrågan
Många partiföreträdare hade anledning att fira igår kväll. Bland de rödgröna gick Miljöpartiet och Vänsterpartiet framåt, och de fick sällskap av Feministiskt initiativ som nu också tar plats i Europaparlamentet. Centerpartiet och Kristdemokraterna kan glädjas över resultat på en stabil nivå över fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna gör ett bra val och vinner två mandat. Socialdemokraterna kan åtminstone dra en suck av lättnad över ett resultat på ungefär den nivå partiet hade satt upp som målsättning.
Folkpartiet tappar däremot ett mandat och tillhör valets förlorarskara, tillsammans med Piratpartiet som förlorar sina båda mandat. Valets största förlorare är Moderaterna, som tappar från 18.8 procent till 13.6 procent, en minskning på hela 5.2 procentenheter.
Vilka konsekvenser får då valresultatet för det svenska riksdagsvalet om några månader? Redan igår kväll försökte Fredrik Reinfeldt tolka valresultatet i termer av ett helt nytt läge i regeringsfrågan, eftersom Socialdemokraterna nu var mindre än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans. Genom sitt påpekande ville Fredrik Reinfeldt skrämma upp väljarkåren med att en än värre rödgrön röra än tidigare väntar om Socialdemokraterna vinner valet i september och Stefan Löfven blir statsminister.
Men Fredrik Reinfeldts påpekande har en baksida. Genom att tala om ett helt nytt läge i regeringsfrågan och måla upp en bild av nationell kris om Stefan Löfven blir statsminister gläntar Reinfeldt också på dörren till en blocköverskridande regering. Om Socialdemokraterna vinner valet och kaos väntar landet Sverige, vilket legitimitet har då Folkpartiet och kanske Centerpartiet att tacka nej till att tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ta regeringsansvar? Om "ett helt nytt läge" har uppstått blir det lättare för Folkpartiet och Centerpartiet att frångå sina tidigare bestämda nej till regeringssamarbete med Socialdemokraterna och nu, för nationens bästa, ompröva sina tidigare intagna ståndpunkter.
Det är mycket, mycket svårt att se hur Alliansen skall kunna ta in det kraftiga opinionsunderläget och efter Moderaternas valförlust igår skapa trovärdighet i att man kommer att kunna fortsätta regera efter valet i september. Moderaterna och dess allianskamrater har därför ett strategiskt dilemma framför sig. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men nu, bara drygt tre månader innan riksdagsvalet, finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik.
Moderaterna och dess allianskamrater kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Damned if they do, and damned if they don't. Det skulle vara oerhört intressant att ta del av allianspartiernas interna strategiska diskussioner de närmaste dagarna.
Folkpartiet tappar däremot ett mandat och tillhör valets förlorarskara, tillsammans med Piratpartiet som förlorar sina båda mandat. Valets största förlorare är Moderaterna, som tappar från 18.8 procent till 13.6 procent, en minskning på hela 5.2 procentenheter.
Vilka konsekvenser får då valresultatet för det svenska riksdagsvalet om några månader? Redan igår kväll försökte Fredrik Reinfeldt tolka valresultatet i termer av ett helt nytt läge i regeringsfrågan, eftersom Socialdemokraterna nu var mindre än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans. Genom sitt påpekande ville Fredrik Reinfeldt skrämma upp väljarkåren med att en än värre rödgrön röra än tidigare väntar om Socialdemokraterna vinner valet i september och Stefan Löfven blir statsminister.
Men Fredrik Reinfeldts påpekande har en baksida. Genom att tala om ett helt nytt läge i regeringsfrågan och måla upp en bild av nationell kris om Stefan Löfven blir statsminister gläntar Reinfeldt också på dörren till en blocköverskridande regering. Om Socialdemokraterna vinner valet och kaos väntar landet Sverige, vilket legitimitet har då Folkpartiet och kanske Centerpartiet att tacka nej till att tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ta regeringsansvar? Om "ett helt nytt läge" har uppstått blir det lättare för Folkpartiet och Centerpartiet att frångå sina tidigare bestämda nej till regeringssamarbete med Socialdemokraterna och nu, för nationens bästa, ompröva sina tidigare intagna ståndpunkter.
Det är mycket, mycket svårt att se hur Alliansen skall kunna ta in det kraftiga opinionsunderläget och efter Moderaternas valförlust igår skapa trovärdighet i att man kommer att kunna fortsätta regera efter valet i september. Moderaterna och dess allianskamrater har därför ett strategiskt dilemma framför sig. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men nu, bara drygt tre månader innan riksdagsvalet, finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik.
Moderaterna och dess allianskamrater kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Damned if they do, and damned if they don't. Det skulle vara oerhört intressant att ta del av allianspartiernas interna strategiska diskussioner de närmaste dagarna.
2014-05-25
Så går det i det svenska EU-valet
Uppdaterat efter SVT:s exit poll-undersökning: Om SVT:s exit poll-undersökning blir valresultat innebär det en stor motgång för Alliansregeringen och dess möjligheter att vinna riksdagsvalet i september 2014. De borgerliga allianspartierna får sammanlagt inte mer än 33.8 procent av rösterna. Det blir mycket svårt för dessa fyra partier att hålla modet uppe och skapa någon trovärdighet i att de skall kunna samla alla de nya röster som behövs för att bilda regering. Särskilt för Moderaterna är valresultatet en blytung förlust.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
*
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
2014-05-23
Det politiska läget inför kvällens slutdebatt och söndagens EU-val
Uppdaterat fredag kl 22.05: Slutdebatten mellan toppkandidaterna till EU-valet blev en ganska pigg och i ordets bästa mening underhållande tillställning. Däremot lär den förstås knappast få något avgörande inflytande över valutgången på söndag. Men några personinsatser vill jag lyfta fram.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
*
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
2014-05-22
Crowdfunding. Om varför vänstern borde våga bejaka individualiteten
Är vänstern sämre än högern på att bejaka teknikutvecklingen och de möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att göra avtryck i den politiska opinionsbildningen? I dag hävdar jag på Dagens Arena tillsammans med Robin Zachari att den politiska vänstern i Sverige i onödan tappar mark genom sin ovilja - eller oförmåga - att utnyttja crowdfunding till individuella projekt och personliga kampanjer.
Crowdfunding innebär att medborgare erbjuds att vara med och finansiera ett enskilt projekt. Det kan avse en politisk kampanj av något slag, utgivandet av en bok eller kanske till och med ett biståndsprojekt. Mest känd är Barack Obamas crowdfunding i samband med hans presidentvalskampanjer. Jag hade själv tecknat mig på hans e-postlistor under kampanjen och hade all möda i världen att värja mig när hans hustru Michelle Obama regelbundet sände mig till synes förtroliga meddelande som inleddes med "Dear Ulf" och som avslutades med en önskan om att jag skulle donera åtminstone ett mindre belopp för att hjälpa henne och Barack att skapa en bättre värld. (Tur att jag inte var amerikansk medborgare och fick donera, då är det risk att jag hade ruinerat mig - så hjärteknipande var dessa vädjanden.)
Kollektiv finansiering av politiska projekt är inte något nytt i svensk politik. Redan 1912 startade till exempel några försvarsentusiaster ett initiativ till byggandet av pansarskeppet Sverige under namnet ”Svenska pansarbåtsföreningen”. I dagens digitaliserade värld där möjligheten att omedelbart nå ut till och interagera med stora mängder (crowd) människor är möjligheterna oerhört stora.
Men högern verkar vara piggare än vänstern på att i en individualiserad tid utnyttja dessa möjligheter. I artikeln ger vi några exempel: "Den Timbroanslutne dokumentärfilmaren Martin Borgs har samlat in pengar för att göra en dokumentärfilm om vad han menar är slöseri med skattepengar. Johan Norberg, liberal debattör, samlade in över 200 000 kronor till sin bok om digitaliseringens konsekvenser för maktfördelningen i dagens värld. Inför EU-valkampanjen har den libertarianska centerpartisten Sofia Arkestål samlat in pengar till sin personvalskampanj via just crowdfunding. Hennes partikollega Fredrick Federley har hakat på."
Det finns inga skäl att ge högern monopol på individualiserad crowdfunding. Individualitet är inte lika med egoism. Solidariska individualister borde ta mer plats i opinionsbildningen och idéutvecklingen, och crowdfunding är ett utmärkt medel att stimulera en sådan utveckling.
Dessa saker diskuterade jag och Robin Zachari även på ett seminarium arrangerat av Tankesmedjan Tiden och ABF Stockholm tidigare i veckan, och då i sällskap med just Sofia Arkestål, Veronica Svärd, Daniel Daboczy och Maria Holm. Hela seminariet kan ses här.
Jag har nyligen också skrivit om nätet som en underutnyttjad politisk kraftkälla i form av crowdsourcing, i Svenska Dagbladet på Under strecket. Den texten kan läsas här.
Crowdfunding innebär att medborgare erbjuds att vara med och finansiera ett enskilt projekt. Det kan avse en politisk kampanj av något slag, utgivandet av en bok eller kanske till och med ett biståndsprojekt. Mest känd är Barack Obamas crowdfunding i samband med hans presidentvalskampanjer. Jag hade själv tecknat mig på hans e-postlistor under kampanjen och hade all möda i världen att värja mig när hans hustru Michelle Obama regelbundet sände mig till synes förtroliga meddelande som inleddes med "Dear Ulf" och som avslutades med en önskan om att jag skulle donera åtminstone ett mindre belopp för att hjälpa henne och Barack att skapa en bättre värld. (Tur att jag inte var amerikansk medborgare och fick donera, då är det risk att jag hade ruinerat mig - så hjärteknipande var dessa vädjanden.)
Kollektiv finansiering av politiska projekt är inte något nytt i svensk politik. Redan 1912 startade till exempel några försvarsentusiaster ett initiativ till byggandet av pansarskeppet Sverige under namnet ”Svenska pansarbåtsföreningen”. I dagens digitaliserade värld där möjligheten att omedelbart nå ut till och interagera med stora mängder (crowd) människor är möjligheterna oerhört stora.
Men högern verkar vara piggare än vänstern på att i en individualiserad tid utnyttja dessa möjligheter. I artikeln ger vi några exempel: "Den Timbroanslutne dokumentärfilmaren Martin Borgs har samlat in pengar för att göra en dokumentärfilm om vad han menar är slöseri med skattepengar. Johan Norberg, liberal debattör, samlade in över 200 000 kronor till sin bok om digitaliseringens konsekvenser för maktfördelningen i dagens värld. Inför EU-valkampanjen har den libertarianska centerpartisten Sofia Arkestål samlat in pengar till sin personvalskampanj via just crowdfunding. Hennes partikollega Fredrick Federley har hakat på."
Det finns inga skäl att ge högern monopol på individualiserad crowdfunding. Individualitet är inte lika med egoism. Solidariska individualister borde ta mer plats i opinionsbildningen och idéutvecklingen, och crowdfunding är ett utmärkt medel att stimulera en sådan utveckling.
Dessa saker diskuterade jag och Robin Zachari även på ett seminarium arrangerat av Tankesmedjan Tiden och ABF Stockholm tidigare i veckan, och då i sällskap med just Sofia Arkestål, Veronica Svärd, Daniel Daboczy och Maria Holm. Hela seminariet kan ses här.
Jag har nyligen också skrivit om nätet som en underutnyttjad politisk kraftkälla i form av crowdsourcing, i Svenska Dagbladet på Under strecket. Den texten kan läsas här.
2014-05-19
Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet
Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
2014-05-16
Sverigedemokraterna och mötesfriheten
En uppdatering lördag 17 maj kl 08.50 återfinns längst ned i texten.
Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.
Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.
Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.
Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.
Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).
Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)
Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.
Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.
Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.
Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.
Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.
Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).
Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)
Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.
2014-05-13
KU prickar Maud Olofsson - risk att Nuon-affären lever vidare
Uppdaterat tisdag 13 maj kl 21.30. I kväll medverkade Maud Olofsson i SVT Aktuellt för att kommentera Konstitutionsutskottets prickning av henne. Framträdandet blev dessvärre TV-historia redan när det sändes. Trots programledarens intensiva försök att få henne att besvara den fråga som alla ville ha svaret på - det vill säga om hon hade informerat statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg om affären i förväg - vägrade hon att ge något svar. Tystnaden blev plågsam - TV-tittaren såg en före detta toppolitiker och näringsminister i fritt fall. De tendenser till att Nuon-affären skadat Alliansregeringen som jag skisserat nedan förstärks av Maud Olofsson katastrofala framträdande i kväll.
Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.
Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.
Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.
*
Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.
Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.
Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.
2014-05-12
Stina Oscarsons påtvingade avgång som chef för Radioteatern
Jag nås av nyheten att Stina Oscarson inte längre är chef för Radioteatern. Beskedet fyller mig med förstämning och förundran. Förstämning eftersom jag tycker att Radioteaterns sedan Stina Oscarson blev chef 2011 tagit flera steg framåt med avseende på både dramaturgi och samhällsrelevans. Förundran eftersom jag inte förstår varför Sveriges Radio inte lyckas vårda och ta vara på den unika, kreativa och oberoende röst som Stina Oscarson sedan en längre tid utgjort i svenskt kulturliv och i det offentliga samtalet.
Jag har med stor glädje lyssnat på programsatsningar som Möjliga samtal – fiktiva dialoger där personer som borde mötas får en möjlighet att göra det i konstens form - eller Världshistorien - 365 korta pjäser om människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att värna yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter (med Augustin Erba som producent).
Dessa satsningar har varit politiskt kontroversiella. Så har till exempel kritikern Magnus Ringgren anklagat Radioteatern under Stina Oscarsons ledning för att vara "förkunnande" och att "ett politiskt perspektiv" genomsyrat nyproduktionen. Ja, tänk så hemskt om teatern är politisk. Ringgrens kritik kändes som att komma tillbaka till 1970-talet och den kritik som då mötte de uppspirande fria teatergrupperna som gjorde anspråk på att spela just politisk teater. En teater för vår tid måste självklart utmana och vara ständigt kontroversiell, provocera och problematisera, inte sträva efter "opartiskhet" utan vara just politisk. Allt annat gör teatern likriktad, ofarlig och meningslös.
Sveriges Radio har detta supervalår fått motta stark kritik från flera håll (ja, inklusive från mig) för sin överdrivna ängslan att inte vara tillräcklig opartiskt, en ängslan som lett till flera märkliga och olyckliga beslut i programfrågor. Jag hoppas innerligt att det inte är denna opartiskhets-mani som lett fram till Stina Oscarsons avgång. Men jag måste säga att jag är orolig för att just så är fallet.
Läs gärna Kristian Lundbergs text i Aftonbladet om Stina Oscarsons påtvingade avgång.
Jag har med stor glädje lyssnat på programsatsningar som Möjliga samtal – fiktiva dialoger där personer som borde mötas får en möjlighet att göra det i konstens form - eller Världshistorien - 365 korta pjäser om människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att värna yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter (med Augustin Erba som producent).
Dessa satsningar har varit politiskt kontroversiella. Så har till exempel kritikern Magnus Ringgren anklagat Radioteatern under Stina Oscarsons ledning för att vara "förkunnande" och att "ett politiskt perspektiv" genomsyrat nyproduktionen. Ja, tänk så hemskt om teatern är politisk. Ringgrens kritik kändes som att komma tillbaka till 1970-talet och den kritik som då mötte de uppspirande fria teatergrupperna som gjorde anspråk på att spela just politisk teater. En teater för vår tid måste självklart utmana och vara ständigt kontroversiell, provocera och problematisera, inte sträva efter "opartiskhet" utan vara just politisk. Allt annat gör teatern likriktad, ofarlig och meningslös.
Sveriges Radio har detta supervalår fått motta stark kritik från flera håll (ja, inklusive från mig) för sin överdrivna ängslan att inte vara tillräcklig opartiskt, en ängslan som lett till flera märkliga och olyckliga beslut i programfrågor. Jag hoppas innerligt att det inte är denna opartiskhets-mani som lett fram till Stina Oscarsons avgång. Men jag måste säga att jag är orolig för att just så är fallet.
Läs gärna Kristian Lundbergs text i Aftonbladet om Stina Oscarsons påtvingade avgång.
2014-05-11
Eurovision Song Contest - från kommersiell till politisk offentlighet
Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Ulf Dagebys Sillstryparn i sången Doin' the omoralisk schlagerfestival vid Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året tidigare hade ABBA vunnit Eurovision Song Contest med Waterloo och Sverige stod nu därför på tur att arrangera finalen. Alternativfestivalen organiserades som en kulturell och politisk protest mot vad den då starka progressiva musikrörelsen uppfattade som ett kommersiellt och fördummande borgerligt jippo, och med ABBA som det främsta uttrycket för dekadensen. Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom.
En av konfliktlinjerna från den tiden handlade om kulturens kommersialisering och pop- och schlagermusikens anspråk på att stå utanför - eller möjligen ovanför - politiken och att Eurovision Song Contest var - eller skulle vara - opolitisk. Den progressiva musikrörelsen argumenterade i stället för att anspråken på opolitiskhet var ett politiskt ställningstagande i sig. Ingen kommer undan politiken.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Eurovision Song Contest har blivit hype och arrangemanget är en trendsättande uppvisning i kitsch och hbtq-kultur. Sändningen från Köpenhamn igår var om inte en musikalisk upplevelse så i alla fall en estetisk ögonfröjd. Det internationella intresset är mycket stort - inget annat nöjesarrangemang direktsänds till lika många länder. Finalen av Eurovision Song Contest konkurrerar med VM-finalen i fotboll om att vara vår tids största (enda?) gemensamma offentlighet.
Eurovision Song Contest blivit en del av samhällslivet genom att den inte längre gör anspråk på att vara opolitisk. Loreens seger 2012 gavs en politisk inramning. Igår i Köpenhamn buade publiken samfällt när de ryska artisterna framträdde eller när de fick höga poäng i omröstningen.
Framförallt uppfattades Conchitas seger som en seger för öppenhet och frihetlighet gentemot inte bara homofoba krafter i Ryssland utan mot trångsynta, förtryckande nationalistiska krafter i hela Europa. Twitterflödet exploderade i en transnationell jublande yra. De enda politiska krafter som inte syntes i mitt flöde var företrädare för Sverigedemokraterna. Det är möjligt att jag missade någon, i så fall ber jag om överseende. Jag hoppas innerligt att det kommande EU-valet om två veckor förmår uppvisa samma kraft i sitt motstånd mot en trångsynt högernationalism som Eurovision Song Contest lyckades med igår.
Självklart är Eurovision Song Contest fortfarande ett genomkommersialiserat fenomen. Men politik och kommersialitet är i dag inte som eld och vatten. Företagen förväntas ta ett socialt ansvar på ett annat sätt än tidigare. Företag måste vilja något utöver att skapa maximala vinster. Ett företags varumärke måste inrymma en berättelse om något, en "story-building" som Moderaternas tidigare chefsstrateg Per Schlingmann uttrycker det.
Eurovision Song Contest har lyckats bli ett barn av sin tid. Att se sändningarna och samtidigt följa debatten i sociala medier är inte bara "underhållning" utan också en möjlighet att tolka och ta del av dagens samhällsutveckling. Jag anar att Eurovision Song Contest i dess bredaste mening (artisterna, musiken, tv-sändningarna, röstningsmönstren, mediebevakningen) kommer att bli ett allt mer populärt material för samhällsstudier från de mest skilda ämnesinriktningar, allt från etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap till sociologi, internationella relationer och statsvetenskap.
En av konfliktlinjerna från den tiden handlade om kulturens kommersialisering och pop- och schlagermusikens anspråk på att stå utanför - eller möjligen ovanför - politiken och att Eurovision Song Contest var - eller skulle vara - opolitisk. Den progressiva musikrörelsen argumenterade i stället för att anspråken på opolitiskhet var ett politiskt ställningstagande i sig. Ingen kommer undan politiken.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Eurovision Song Contest har blivit hype och arrangemanget är en trendsättande uppvisning i kitsch och hbtq-kultur. Sändningen från Köpenhamn igår var om inte en musikalisk upplevelse så i alla fall en estetisk ögonfröjd. Det internationella intresset är mycket stort - inget annat nöjesarrangemang direktsänds till lika många länder. Finalen av Eurovision Song Contest konkurrerar med VM-finalen i fotboll om att vara vår tids största (enda?) gemensamma offentlighet.
Eurovision Song Contest blivit en del av samhällslivet genom att den inte längre gör anspråk på att vara opolitisk. Loreens seger 2012 gavs en politisk inramning. Igår i Köpenhamn buade publiken samfällt när de ryska artisterna framträdde eller när de fick höga poäng i omröstningen.
Framförallt uppfattades Conchitas seger som en seger för öppenhet och frihetlighet gentemot inte bara homofoba krafter i Ryssland utan mot trångsynta, förtryckande nationalistiska krafter i hela Europa. Twitterflödet exploderade i en transnationell jublande yra. De enda politiska krafter som inte syntes i mitt flöde var företrädare för Sverigedemokraterna. Det är möjligt att jag missade någon, i så fall ber jag om överseende. Jag hoppas innerligt att det kommande EU-valet om två veckor förmår uppvisa samma kraft i sitt motstånd mot en trångsynt högernationalism som Eurovision Song Contest lyckades med igår.
Självklart är Eurovision Song Contest fortfarande ett genomkommersialiserat fenomen. Men politik och kommersialitet är i dag inte som eld och vatten. Företagen förväntas ta ett socialt ansvar på ett annat sätt än tidigare. Företag måste vilja något utöver att skapa maximala vinster. Ett företags varumärke måste inrymma en berättelse om något, en "story-building" som Moderaternas tidigare chefsstrateg Per Schlingmann uttrycker det.
Eurovision Song Contest har lyckats bli ett barn av sin tid. Att se sändningarna och samtidigt följa debatten i sociala medier är inte bara "underhållning" utan också en möjlighet att tolka och ta del av dagens samhällsutveckling. Jag anar att Eurovision Song Contest i dess bredaste mening (artisterna, musiken, tv-sändningarna, röstningsmönstren, mediebevakningen) kommer att bli ett allt mer populärt material för samhällsstudier från de mest skilda ämnesinriktningar, allt från etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap till sociologi, internationella relationer och statsvetenskap.
2014-05-09
Lars Adaktusson, Margit Silberstein och debatten om "kristna värderingar"
Sveriges Televisions politiska kommentator Margit Silberstein skapade debatt när hon efter en tv-utfrågning av kristdemokraten Lars Adaktusson påstod att kristna värderingar inte bara var "att älska sin nästa", utan också handlar om till exempel "synen på abort och kvinnans ställning i familjen". Kommentaren var avsedd att ställas i kontrast till Adaktussons uttalanden, vilka Silberstein tycks ha menat gav en alltför harmlös bild av vad som kännetecknade "kristna värderingar".
Finns det "kristna värderingar" och vilka är i så fall dessa?
För några år sedan skrev jag tillsammans med kollegan Douglas Brommesson boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) där vi diskuterade hur vi trots vår gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnade i skilda uppfattningar i centrala politiska frågor. Jag och Douglas var oeniga om mycket i politiken. Men ingen av oss ansåg att den enes värderingar var mer "kristna" än den andres.
För att ta de exempel som Margit Silberstein anförde så har jag för egen del svårt att se hur åsikten "nej till abort" skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än till exempel en åsikt som uttrycker stöd för Sveriges nuvarande abortlagstiftning. Jag har också svårt att se hur en åsikt om "kvinnans ställning i familjen" (där jag uppfattar Silberstein som att det är en mer underordnad, mindre jämlik ställning som åsyftas) skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än de mer frihetliga och jämlika värderingar om familjen som till exempel jag själv utifrån min kristna övertygelse omfattar.
Det fanns en tid då uttrycket "kristna värderingar" tolkades och uppfattades i en moralkonservativ riktning mot till exempel en mer restriktiv abortpolitik, skilda roller för mannen och kvinnan i familjen och en ovilja att acceptera homosexualitet som likvärdig med heterosexualitet. Men i dag har den tolkningen av "kristna värderingar" inte särskilt mycket fog för sig. Världen - och kyrkan - har förändrats och uttrycket "kristna värderingar" inrymmer i dag en helt annan mångfald än tidigare.
Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden. Om däremot en politiker - vilken som helst - talar svepande om "kristna värderingar" så skall denne förstås pressas på vad som egentligen avses. Djävulen gömmer sig som bekant ofta i detaljerna.
För några år sedan skrev jag tillsammans med kollegan Douglas Brommesson boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) där vi diskuterade hur vi trots vår gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnade i skilda uppfattningar i centrala politiska frågor. Jag och Douglas var oeniga om mycket i politiken. Men ingen av oss ansåg att den enes värderingar var mer "kristna" än den andres.För att ta de exempel som Margit Silberstein anförde så har jag för egen del svårt att se hur åsikten "nej till abort" skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än till exempel en åsikt som uttrycker stöd för Sveriges nuvarande abortlagstiftning. Jag har också svårt att se hur en åsikt om "kvinnans ställning i familjen" (där jag uppfattar Silberstein som att det är en mer underordnad, mindre jämlik ställning som åsyftas) skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än de mer frihetliga och jämlika värderingar om familjen som till exempel jag själv utifrån min kristna övertygelse omfattar.
Det fanns en tid då uttrycket "kristna värderingar" tolkades och uppfattades i en moralkonservativ riktning mot till exempel en mer restriktiv abortpolitik, skilda roller för mannen och kvinnan i familjen och en ovilja att acceptera homosexualitet som likvärdig med heterosexualitet. Men i dag har den tolkningen av "kristna värderingar" inte särskilt mycket fog för sig. Världen - och kyrkan - har förändrats och uttrycket "kristna värderingar" inrymmer i dag en helt annan mångfald än tidigare.
Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden. Om däremot en politiker - vilken som helst - talar svepande om "kristna värderingar" så skall denne förstås pressas på vad som egentligen avses. Djävulen gömmer sig som bekant ofta i detaljerna.
2014-05-06
Alla älskar Fi. Men hur långt räcker det?
Uppdaterat söndag 11 maj 2014. Feministiskt initiativs framgångar fortsätter och allt mer av mediediskussionen kretsar om huruvida partiet kommer att komma in i Europaparlamentet eller inte. Det är en diskussion som Feministiskt initiativ välkomnar, då partiet hamnar i centrum och resonemangen om att en röst på Fi är en bortkastad röst får inte längre någon bäring.
I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.
Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.
Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.
Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't.
Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.
Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.
Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.
De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.
Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.
Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.
Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.
I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.
*
Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.
Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.
Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't.
Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.
Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.
Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.
De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.
Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.
Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.
Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.
2014-05-04
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda - samt en purfärsk väljarbarometer inför EU-valet
Uppdaterat söndag kl 22.10. Partiledardebatten i SVT Agenda blev något mindre hätsk och antagonistisk än vad jag hade förväntat. Fredrik Reinfeldt visade inte alls upp samma aggressivitet som vid de senaste debatterna och han intog överhuvudtaget en något tillbakadragen position. Med tanke på att det är Alliansen som måste förändra status quo i opinionsläget hade jag trott på ett mer offensivt upplägg.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
Debattformen - med fokus på sex enskilda sakfrågor - gjorde att regeringsfrågan och frågan om de starka statsfinanserna inte fick något egentligt utrymme. Det var en utveckling som gynnade de rödgröna partierna eftersom regeringsfrågan och de starka statsfinanserna är två av Alliansens främsta kort.
För övrigt tycker jag att Jonas Sjöstedt är den som har störst anledning att vara nöjd med sin insats under kvällen. Han lyckades få in sina frågor i debatten på ett skickligt sätt, och särskilt i frågan om vinst i välfärden var han den enda som inte slog knut på sig själv när han klargjorde sitt partis ståndpunkt.
Det var bra att programledarna valde att lyfta jämställdhetsfrågorna. Men det blev kontraproduktivt när ämnet hastades igenom på 2-3 minuter.
Det börjar också bli dags att fundera över upplägget på dessa partiledardebatter. I kväll uppfattade jag debatten som ganska så fragmentiserad och de enskilda inläggen som kortare än vanligt. Som Vänstra Stranden undrade på Twitter: Börjar det svenska partisystemet växa ur det här konceptet?
*
I dag kom äntligen en väljarbarometer inför det stundande EU-valet. Största framgången skördade Miljöpartiet som skulle få hela 16.1 procent av rösterna (mot 11.0 procent i valet 2009). Även Feministiskt initiativ (Fi) har anledning att vara glada. Partiet fick 3.4 procent, vilket innebär att Fi inte längre kan avfärdas med att de inte har någon chans att komma in i Europaparlamentet. I stället kan Fi nu hoppas på att mobilisera taktikröstare som hjälper partiet över fyraprocentsspärren.
För Socialdemokraterna gick det ganska bra. Stödet på 31.2 procent ligger avsevärt över den officiella - i och för sig blygsamma - målsättningen om 25 procent.
För Vänsterpartiet kommer resultatet på 5.8 procent sannolikt som en besvikelse, eftersom partiet gått så bra i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Piratpartiet får 2.2 procent och löper stor risk tappa båda sina mandat. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren, med 3.6 respektive 3.7 procent. Kan Lars Adaktusson rädda Kristdemokraterna kvar i Bryssel? Nja. Lars Adaktusson var en skicklig och respekterad programledare i SVT - hans politiska insatser har hittills inte satt några avtryck. Moderaterna får 21.7 procent och Folkpartiet 8.1 procent och inget av dessa båda partier kan känna sig särskilt nöjda med det resultatet.
Sverigedemokraterna får endast 4.1 procent och skall inte ta sin plats i Bryssel för given. Partiet får mer fokusera på att övertala sina redan vunna sympatisörer till att gå och rösta än på att vinna några nya sympatisörer under de tre veckor som är kvar till valet. Eftersom valdeltagandet är så lågt i valet till Europaparlamentet säger en väljarbarometer ännu mindre om valresultatet än vad som är fallet när det rör sig om ett riksdagsval. Men jag noterar att i Sifo:s väljarbarometer i maj 2009 fick Sverigedemokraterna 3.5 procent och i själva valet till Europaparlamentet fick partiet 3.3 procent.
Europafrågorna lär emellertid inte dominera i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. Alliansregeringen är under stark press och ligger under med hela 15 procentenheter med bara drygt fyra månader kvar till valet. Den rödgröna oppositionen kan nöja sig med att hålla ställningarna. Det är Alliansen som måste förändra det politiska landskapet.
Alliansen valde att inte utnyttja vårbudgeten till att lansera några egna djärva förslag. I stället inriktar man sig på att göra valet till en förtroendefråga, lyfta fram de starka statsfinanserna och framför allt betona de rödgröna partiernas splittring. Inför höstens riksdagsval kan Alliansen inte skrämma väljarna med Lars Ohly. Det skulle inte förvåna mig om de nu i stället försöker skrämma väljarna med Gudrun Schyman.
I vilket fall lär vi i kväll få beskåda en våldsam attack från Alliansens sida mot den rödgröna oppositionen, särskilt i regeringsfrågan. Opinionsmätningarna och Alliansens svaga ställning i väljaropinionen har dock något urholkat regeringsfrågan som offensivt vapen för Alliansen. Men nu måste det till en förändring om inte regeringsskiftet i praktiken snart skall vara ett faktum. Biter inte attackerna under de närmaste veckorna är det svårt att se hur Alliansen skall ha någon möjlighet att komma i kapp till valdagen i september.
2014-05-01
Första maj, Göteborg, 2014
Feministiskt initiativ (Fi) blev den stora vinnaren när vi summerar 1 maj-firandet i Göteborg 2014. Förra året samlade Fi enbart 400 personer till sin manifestation, i år var det 3 600 personer som deltog i demonstrationen. Många personer valde att först gå med i Fi:s tåg, för att därefter skynda tillbaka och ansluta till antingen syndikalisternas eller till Vänsterpartiets tåg. Visst bidrog Gudrun Schyman som talare till att så många slöt upp, men jag slogs ändå av den glädje, upprymdhet och kamplust som präglade Fi:s manifestation.
Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.
Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.
Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).
För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.
Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.
Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.
Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.
Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.
Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.
Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).
För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.
Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.
Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.
Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)