Efter den fruktansvärda gasattacken i Syrien för en vecka sedan diskuteras nu om USA och västvärlden skall svara med någon form av militär attack mot Assad-regimen. Åsikterna är många. Mycket talar för att Barack Obama genom sina tidigare uttalanden bundit sig så hårt vid masten att någon form av attack är oundviklig. Men det råder stor förvirring om vad som egentligen skulle vara målet med en militär attack.
Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.
Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande
situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.
Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.
Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.
Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.
Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka
Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala
Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd
och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland
och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i
den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad.
Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla
sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken
på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det
kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att
övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till
Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.
Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.
2013-08-26
Omröstningen om trängselskatt - datum och frågeformulering
Folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg kommer att genomföras på valdagen söndagen den 14 september 2014. Det står klart sedan en bred och blocköverskridande majoritet i dag enats om förslaget. Alternativa datum har varit i samband med Europaparlamnetsvalet i maj 2014 eller på en separat valdag redan under hösten 2013.
Ja-sidan, det vill säga de som vill att trängselskatten skall finnas kvar, gynnas av att folkomröstningen genomförs i samband med de allmänna valen. Erfarenheten visar att det är svårare att i en folkomröstning få gehör för att riva upp ett redan fattat och genomfört beslut. I september 2014 har medborgarna hunnit vänja sig vid trängselskatten, vilket höjer tröskeln för nej-sidan, det vill säga de som vill avskaffa trängselskatten. Dessutom kommer valdeltagandet nu att bli mycket högre än vid de båda andra alternativen (EU-valdagen, separat valdag). Även de som inte har något större engagemang i trängselskattefrågan kommer att vara mer benägna att rösta. Jag tror att denna icke så engagerade grupp har lättare att följa partilinjen, vilket också gynnar ja-sidan.
Men att ja-sidan gynnas av att folkomröstningen genomförs i samband med de allmänna valen innebär förstås inte att utgången är avgjord. Den kampanj som ledde fram till folkomröstningen visade att det fanns ett starkt motstånd mot trängselskatten i breda befolkningslager. Och om omröstningen skulle utmynna i ett nej blir det nu svårare för för den politiska majoriteten att inte följa utslaget - ett högt valdeltagande ger ju starkare legitimitet åt omröstningens resultat.
Ja-sidan, det vill säga de som vill att trängselskatten skall finnas kvar, gynnas av att folkomröstningen genomförs i samband med de allmänna valen. Erfarenheten visar att det är svårare att i en folkomröstning få gehör för att riva upp ett redan fattat och genomfört beslut. I september 2014 har medborgarna hunnit vänja sig vid trängselskatten, vilket höjer tröskeln för nej-sidan, det vill säga de som vill avskaffa trängselskatten. Dessutom kommer valdeltagandet nu att bli mycket högre än vid de båda andra alternativen (EU-valdagen, separat valdag). Även de som inte har något större engagemang i trängselskattefrågan kommer att vara mer benägna att rösta. Jag tror att denna icke så engagerade grupp har lättare att följa partilinjen, vilket också gynnar ja-sidan.
Men att ja-sidan gynnas av att folkomröstningen genomförs i samband med de allmänna valen innebär förstås inte att utgången är avgjord. Den kampanj som ledde fram till folkomröstningen visade att det fanns ett starkt motstånd mot trängselskatten i breda befolkningslager. Och om omröstningen skulle utmynna i ett nej blir det nu svårare för för den politiska majoriteten att inte följa utslaget - ett högt valdeltagande ger ju starkare legitimitet åt omröstningens resultat.
En annan stridsfråga har varit hur frågeformuleringen skall utformas. Skall frågan bara ställas som ett ja eller nej till trängselskatt på det sätt som förslaget var formulerat i det folkinitiativ som ledde fram till beslutet om en folkomröstning? Enligt Göteborgs-Posten finns det nu politisk majoritet för att kombinera den raka frågan om ja eller nej till fortsatt trängselskatt med en inledning. Den exakta ordalydelsen kommer i så fall att vara:
Göteborgs Stad har tillsammans med Staten, Göteborgsregionen, Region Halland och Västra Götalandsregionen ett avtal om Västsvenska paketet. Trängselskatten som infördes i Göteborg 2013 ingår i avtalet och har tre syften: minska trängseln, förbättra miljön och delfinansiera Västsvenska paketet. Paketet innehåller bland annat en ny Götaälvbro, en pendeltågtunnel, en ny älvförbindelse och investeringar i kollektivtrafik.
Kommunfullmäktige har efter ett folkinitiativ beslutat att hålla en rådgivande folkomröstning.
Anser du att trängselskatten ska fortsätta i Göteborg efter valet 2014?
Ja/Nej
Genom att i en sådan inledning räkna upp alla de positiva saker som trängselskatten är avsedd att finansiera sänks medborgarnas tröskel till att rösta ja. Däremot är det fortfarande oklart hur ett nej skall tolkas. Innebär ett nej att delar av de positiva saker som nämns i inledningen inte kommer att genomföras, eller innebär ett nej att de kommer att finansieras på annat sätt?
Göteborgs Stad har tillsammans med Staten, Göteborgsregionen, Region Halland och Västra Götalandsregionen ett avtal om Västsvenska paketet. Trängselskatten som infördes i Göteborg 2013 ingår i avtalet och har tre syften: minska trängseln, förbättra miljön och delfinansiera Västsvenska paketet. Paketet innehåller bland annat en ny Götaälvbro, en pendeltågtunnel, en ny älvförbindelse och investeringar i kollektivtrafik.
Kommunfullmäktige har efter ett folkinitiativ beslutat att hålla en rådgivande folkomröstning.
Anser du att trängselskatten ska fortsätta i Göteborg efter valet 2014?
Ja/Nej
Genom att i en sådan inledning räkna upp alla de positiva saker som trängselskatten är avsedd att finansiera sänks medborgarnas tröskel till att rösta ja. Däremot är det fortfarande oklart hur ett nej skall tolkas. Innebär ett nej att delar av de positiva saker som nämns i inledningen inte kommer att genomföras, eller innebär ett nej att de kommer att finansieras på annat sätt?
2013-08-25
Stefan Löfvens sommartal. Höjs konfliktnivån nu?
I dag höll Stefan Löfven sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm, i vackert väder och med mycket folk i publiken. Jag måste säga att Stefan Löfven fortfarande växer och växer som talare, från den trevande nivå som kännetecknade hans första anföranden som nyvald partiledare våren 2012. Kombinationen av Löfvens egen kompetens och skickliga talskrivare bär frukt.
Löfven kom till Vasaparken med en tveeggad Sifo-undersökning i ryggen. Å ena sidan har avståndet mellan blocken ökat till 7.6 procent, vilket innebär att de rödgröna partiernas överläge i opinionen är fortsatt stabilt och inte visar några som helst tecken på att rubbas. Å andra sidan fick Socialdemokraterna bara 30.5 procent i undersökningen, vilket är ungefär lika lågt som vid Mona Sahlins katastrofval 2010.
Stefan Löfven inledde med de internationella frågorna, särskilt Syrien och Egypten. Löfvens tal i dessa frågor får en särskild trovärdighet i det att arbetarrörelsen inte nöjer sig med att beklaga och fördöma utvecklingen i dessa länder, utan också går från ord till handling. Palmecentret har bidragit till bildandet av Syrian Women Network. Nätverket vill stärka syriska kvinnors deltagande i fredsprocessen och i bygget av ett framtida, demokratiskt Syrien och till vilket det samaldes in pengar i Vasaparken. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i flera projekt tränat ungdomar i Mellanöstern i projektledning, demokrati och transparant hantering av ekonomi, allt för att stärka den demokratiska processen.
I sak innehöll Löfvens tal två nyheter: PPM-systemt bör skrotas och stat och kommun måste genom lagstiftning åläggas att stoppa överetableringen av skolor i landet, en så kallad "Lex JB". Att skolfrågorna kommer att ta stor plats i den kommande valrörelsen visste vi redan. Kommer pensionsfrågorna också att göra det?
Sverigedemokraterna ökar i den nämnda Sifo-undersökningen till 9.9 procent, trots att partiet haft en ganska så låg profil de senaste veckorna. Till Svenska Dagbladet säger Marie Demker att partiet kan ha tjänat på den missnöjesdebatt om välfärden och bristerna inom skolan, vården och äldreomsorgen som präglat de senaste veckorna och där det dagligen riktas kraftig kritik mot regeringen. Om Sverigedemokraterna lyckas bredda sin politik bort från fixeringen vid invandringspolitiken finns möjligheten att som ett mer traditionellt missnöjesparti befästa och förstärka sitt väljarstöd.
Bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna är att de rödgröna partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, verkligen lyckas framstå som ett distinkt och substantiellt alternativ till en allt mer trött alliansregering. Det har varit lite si och så med den saken hittills. Socialdemokratin har ridits av en oro att förlora mittenväljare och har därför i alltför många frågor lagt sig väldigt nära Moderaterna. Stefan Löfvens snygga tal i dag i Vasaparken är förhoppningsvis ett steg på vägen mot en mer kraftfull och konfliktorienterad oppositionspolitik. Låt oss aldrig glömma bort att konflikt är politikens livsnerv.
Löfven kom till Vasaparken med en tveeggad Sifo-undersökning i ryggen. Å ena sidan har avståndet mellan blocken ökat till 7.6 procent, vilket innebär att de rödgröna partiernas överläge i opinionen är fortsatt stabilt och inte visar några som helst tecken på att rubbas. Å andra sidan fick Socialdemokraterna bara 30.5 procent i undersökningen, vilket är ungefär lika lågt som vid Mona Sahlins katastrofval 2010.
Stefan Löfven inledde med de internationella frågorna, särskilt Syrien och Egypten. Löfvens tal i dessa frågor får en särskild trovärdighet i det att arbetarrörelsen inte nöjer sig med att beklaga och fördöma utvecklingen i dessa länder, utan också går från ord till handling. Palmecentret har bidragit till bildandet av Syrian Women Network. Nätverket vill stärka syriska kvinnors deltagande i fredsprocessen och i bygget av ett framtida, demokratiskt Syrien och till vilket det samaldes in pengar i Vasaparken. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i flera projekt tränat ungdomar i Mellanöstern i projektledning, demokrati och transparant hantering av ekonomi, allt för att stärka den demokratiska processen.
I sak innehöll Löfvens tal två nyheter: PPM-systemt bör skrotas och stat och kommun måste genom lagstiftning åläggas att stoppa överetableringen av skolor i landet, en så kallad "Lex JB". Att skolfrågorna kommer att ta stor plats i den kommande valrörelsen visste vi redan. Kommer pensionsfrågorna också att göra det?
Sverigedemokraterna ökar i den nämnda Sifo-undersökningen till 9.9 procent, trots att partiet haft en ganska så låg profil de senaste veckorna. Till Svenska Dagbladet säger Marie Demker att partiet kan ha tjänat på den missnöjesdebatt om välfärden och bristerna inom skolan, vården och äldreomsorgen som präglat de senaste veckorna och där det dagligen riktas kraftig kritik mot regeringen. Om Sverigedemokraterna lyckas bredda sin politik bort från fixeringen vid invandringspolitiken finns möjligheten att som ett mer traditionellt missnöjesparti befästa och förstärka sitt väljarstöd.
Bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna är att de rödgröna partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, verkligen lyckas framstå som ett distinkt och substantiellt alternativ till en allt mer trött alliansregering. Det har varit lite si och så med den saken hittills. Socialdemokratin har ridits av en oro att förlora mittenväljare och har därför i alltför många frågor lagt sig väldigt nära Moderaterna. Stefan Löfvens snygga tal i dag i Vasaparken är förhoppningsvis ett steg på vägen mot en mer kraftfull och konfliktorienterad oppositionspolitik. Låt oss aldrig glömma bort att konflikt är politikens livsnerv.
2013-08-21
Så förändrar gasattacken i Syrien förutsättningarna för västs politik
Vi möts av ohyggliga uppgifter om en attack med kemiska vapen i Syrien och som kan ha orsakat hundratals, eller till och med över tusen döda. Vi vet ännu inte om uppgifterna stämmer eller vem som i så fall bär ansvaret. Ett är säkert - en internationell, oberoende utredning måste omedelbart tillsättas och ges ett starkt mandat att undersöka vad som hänt. Ansvar måste utkrävas.
Om de fruktansvärda uppgifterna visar sig stämma finns mitt i all vrede och förtvivlan möjlighet att massakern kan bli en så kallad game-changer (något som plötsligt förändrar förutsättningarna) och äntligen öppna upp för en internationell närvaro i Syrien. Oavsett vem som bär ansvaret för dådet ökar nu trycket på västmakterna och övrig omvärld att agera. President Barack Obama har tidigare tydligt markerat att ett användande av kemiska vapen skulle leda till en förändring av USA:s politik gentemot Syrien.
Västmakterna har utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Visst inrymmer resonemanget ovan ett element av önsketänkande. Men de positiva och genomförbara alternativen till det scenario jag skisserar är mycket få. Och passivitet är ett omöjligt alternativ.
Om de fruktansvärda uppgifterna visar sig stämma finns mitt i all vrede och förtvivlan möjlighet att massakern kan bli en så kallad game-changer (något som plötsligt förändrar förutsättningarna) och äntligen öppna upp för en internationell närvaro i Syrien. Oavsett vem som bär ansvaret för dådet ökar nu trycket på västmakterna och övrig omvärld att agera. President Barack Obama har tidigare tydligt markerat att ett användande av kemiska vapen skulle leda till en förändring av USA:s politik gentemot Syrien.
Västmakterna har utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Visst inrymmer resonemanget ovan ett element av önsketänkande. Men de positiva och genomförbara alternativen till det scenario jag skisserar är mycket få. Och passivitet är ett omöjligt alternativ.
2013-08-19
Striden om slöjan. Därför är hijabuppropet värt att stödja
I dag genomförs en manifestation till stöd för muslimska kvinnors rätt till säkerhet och religionsfrihet, det så kallade hijabuppropet. Bakgrunden till manifestationen är att en höggravid trebarnsmamma i fredags kväll misshandlades i Farsta utanför Stockholm. Kvinnan bar slöja och en främmande man påstås ha rusat fram och börja dra i hennes kläder samtidigt som han skrek
att ”såna som du ska inte vara här”. Därefter dunkade han kvinnans huvud mot en bil så hårt att hon förlorade medvetandet.
Manifestationen manar människor att under en dag beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som utsätts för trakasserier och våld. Sociala medier, särskilt twitter, svämmar i dag över av kända och okända människor - främst kvinnor - som låtit fotografera sig iklädd slöja. Andra medier följer upp, och så här lång är manifestationen en succé.
Men manifestationen har också mött kritik, och då inte bara från extremhögern som utnyttjar tillfället till att lufta sitt islamhat. Så skriver till exempel Sara Yazdanfar, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, på SVT Debatt att kampanjen bidrar till att exotifiera muslimer. Många av de människor som idag välvilligt beslöjar sig, skriver Yazdanfar, bortser från att slöjan fyller en religiös funktion och i stället reducerar den till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet. Och till Aftonbladet säger Hanna Gadban, feministisk muslimsk debattör, att kampanjen bidrar till att stärka männens makt över kvinnan eftersom slöjan är ett uttryck för förtryck, ett klädesplagg som de allra flesta kvinnor inte bär utan påtryckningar.
Slöjan väcker alltid känslor. Den kan ses som ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också ses som ett uttryck för förtryck och patriarkat.
Själv är jag trygg i mitt stöd för kampanjen. Även om slöjan också kan ses som ett uttryck för kvinnans underordning måste alla de muslimska kvinnor som inte tycker så utan vill bära slöja ha självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Att ta avstånd från kampanjen innebär att man överlämnar tolkningsprivilegiet till mörkermännen. Lika väl som vi vill slita den svenska fanan ur rasisternas och de främlingsfientligas händer vill vi också slåss för att muslimska kvinnor - liksom alla kvinnor - skall få klä sig som de vill utan att trakasseras. I slöja eller utan slöja.
Jag tycker också att Sara Yazdanfar väljer fel strid när hon går till angrepp mot de icke-muslimska kvinnor som deltar i manifestationen. Exotifiering av muslimer uppstår väl just om icke-muslimska kvinnor inte skulle kunna delta i en manifestation av detta slag just för att de är icke-muslimer.
Följ gärna uppropet på twitter. Hashtag #hijabuppropet
Manifestationen manar människor att under en dag beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som utsätts för trakasserier och våld. Sociala medier, särskilt twitter, svämmar i dag över av kända och okända människor - främst kvinnor - som låtit fotografera sig iklädd slöja. Andra medier följer upp, och så här lång är manifestationen en succé.
Men manifestationen har också mött kritik, och då inte bara från extremhögern som utnyttjar tillfället till att lufta sitt islamhat. Så skriver till exempel Sara Yazdanfar, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, på SVT Debatt att kampanjen bidrar till att exotifiera muslimer. Många av de människor som idag välvilligt beslöjar sig, skriver Yazdanfar, bortser från att slöjan fyller en religiös funktion och i stället reducerar den till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet. Och till Aftonbladet säger Hanna Gadban, feministisk muslimsk debattör, att kampanjen bidrar till att stärka männens makt över kvinnan eftersom slöjan är ett uttryck för förtryck, ett klädesplagg som de allra flesta kvinnor inte bär utan påtryckningar.
Slöjan väcker alltid känslor. Den kan ses som ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också ses som ett uttryck för förtryck och patriarkat.
Själv är jag trygg i mitt stöd för kampanjen. Även om slöjan också kan ses som ett uttryck för kvinnans underordning måste alla de muslimska kvinnor som inte tycker så utan vill bära slöja ha självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Att ta avstånd från kampanjen innebär att man överlämnar tolkningsprivilegiet till mörkermännen. Lika väl som vi vill slita den svenska fanan ur rasisternas och de främlingsfientligas händer vill vi också slåss för att muslimska kvinnor - liksom alla kvinnor - skall få klä sig som de vill utan att trakasseras. I slöja eller utan slöja.
Jag tycker också att Sara Yazdanfar väljer fel strid när hon går till angrepp mot de icke-muslimska kvinnor som deltar i manifestationen. Exotifiering av muslimer uppstår väl just om icke-muslimska kvinnor inte skulle kunna delta i en manifestation av detta slag just för att de är icke-muslimer.
Följ gärna uppropet på twitter. Hashtag #hijabuppropet
2013-08-17
Friidrottsförbundet och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar
Mycket starkt av Emma Green Tregaro att just i VM-finalen hoppa 1.97 och därmed vinna en respektingivande femteplats. Bedriften blir inte mindre genom den turbulens som hennes manifestation i form av regnbågsfärgade naglar orsakade tidigare i veckan.
Idrotten har aldrig varit och kan heller aldrig vara en frizon från politiken. I dag är det också allt färre som aningslöst upprepar den gamla ramsan om att "idrott och politik hör inte ihop".
Däremot är relationen mellan idrott och politik inte oproblematiskt. Det finns inget självklart sätt för hur enskilda idrottsutövare eller idrottsförbund skall agera i olika situationer. Ofta hamnar det ett individuellt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. De enskilda förbunden har att stötta i svåra beslutssituationer.
I det här fallet har Emma Green Tregaro (och även Moa Hjelmer och säkert några till) visat prov på både klokhet och mod. Däremot förefaller Svenska Friidrottsförbundet ha tagits på sängen och inte levt upp till sitt ansvar på ett sätt som man kunde ha begärt. Under de senaste dagarna har Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste strött kryptiska uttalanden kring sig där han markerat avstånd från Emma Green Tregaros manifestation. Så påstod Riste till exempel att det inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste har också betonat att Finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det. Överhuvudtaget tycks förbundsledningen inte på något sätt ha haft en mental beredskap för att dessa frågeställningar skulle kunna komma upp. Trots att frågan om hbtq-rättigheter i Ryssland diskuterats flitigt före tävlingarna.
Jag har tidigare visat hur även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund väckt uppmärksamhet genom märkliga uttalanden där han förnekat att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3).
Varje människa har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar. Men det är trist att enskilda idrottsutövare inte får det stöd de förtjänar av sina förbundsledningar i arbetet med att fatta dessa svåra beslut.
Idrotten har aldrig varit och kan heller aldrig vara en frizon från politiken. I dag är det också allt färre som aningslöst upprepar den gamla ramsan om att "idrott och politik hör inte ihop".
Däremot är relationen mellan idrott och politik inte oproblematiskt. Det finns inget självklart sätt för hur enskilda idrottsutövare eller idrottsförbund skall agera i olika situationer. Ofta hamnar det ett individuellt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. De enskilda förbunden har att stötta i svåra beslutssituationer.
I det här fallet har Emma Green Tregaro (och även Moa Hjelmer och säkert några till) visat prov på både klokhet och mod. Däremot förefaller Svenska Friidrottsförbundet ha tagits på sängen och inte levt upp till sitt ansvar på ett sätt som man kunde ha begärt. Under de senaste dagarna har Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste strött kryptiska uttalanden kring sig där han markerat avstånd från Emma Green Tregaros manifestation. Så påstod Riste till exempel att det inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste har också betonat att Finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det. Överhuvudtaget tycks förbundsledningen inte på något sätt ha haft en mental beredskap för att dessa frågeställningar skulle kunna komma upp. Trots att frågan om hbtq-rättigheter i Ryssland diskuterats flitigt före tävlingarna.
Jag har tidigare visat hur även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund väckt uppmärksamhet genom märkliga uttalanden där han förnekat att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3).
Varje människa har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar. Men det är trist att enskilda idrottsutövare inte får det stöd de förtjänar av sina förbundsledningar i arbetet med att fatta dessa svåra beslut.
2013-08-15
Egypten: Politisk islam kan inte önskas bort från den politiska processen
Över 500 människor dödades när den av militären tillsatta regeringen igår slog till mot två sit in-manifestationer i Kairo. Tillslaget väcker vrede och avsky. De farhågor jag uttryckte i tisdags besannades dessvärre.
Ansvaret för dödsfallen vilar tungt på den egyptiska militären och den av militären tillsatta regeringen. De manifestationer som nu slagits ned med brutalt våld syftade till att återinsätta den folkvalde president Muhammad Mursi som president och dessa manifestationer har i huvudsak varit fredliga. Men det egyptiska ledarskapet provade aldrig på allvar icke-våldsmetoder för att upplösa protesterna. I stället prioriterade man kulor framför vattenkanoner.
Vad händer nu? Avgörande blir huruvida den egyptiska militären genom sin våldsanvändning lyckas demobilisera Muslimska Brödraskapet. I parlamentsvalen 2012 - de första riktigt fria, demokratiska valen i Egyptens historia - fick Muslimska Brödraskapet drygt 36 procent av rösterna. De betydligt mer radikalt islamistiska Salafisterna fick drygt 24 procent. Det betyder att de islamistiska partierna tillsammans fick över 60 procent av rösterna i valet.
Det är klart att de rörelser som representerar politisk islam i Egypten, med ett sådant röststöd i ryggen, inte kan exkluderas om landet på allvar vill utvecklas till en politisk demokrati. Politisk islam i Egypten kan bara exkluderas genom repression. Det är möjligt att det egyptiska ledarskapet nu satsar på att provocera Muslimska Brödraskapet till våldshandlingar, för att på så sätt vinna legitimitet för att fängsla Brödraskapets ledarskap och i praktiken förbjuda partiets politiska verksamhet.
Ordningen skall återställas. Gatorna skall bli lika lugna som de var på Mubaraks tid. Ungefär så sa den egyptiske inrikesministern Muhammad Ibrahim igår. Mubarak-tiden skall nu således framställas som det ideal som den av militären tillsatta egyptiska regeringen skall återskapa. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Den arabiska våren och den egyptiska revolutionen har ritat om kartan på ett sätt som gör att det inte finns någon väg tillbaka. Det egyptiska folket kommer inte att acceptera den typen av auktoritärt styre som Mubarak representerade. Valet står snarare mellan öppen repression och en politisk process mot ett återupprättande av politisk demokrati i Egypten.
Låt oss hoppas på det senare alternativet. Händelserna efter morgondagens fredagsbön blir en första indikation på hur mycket ordning och kontroll militären kortsiktigt lyckats skapa genom sitt brutala övervåld från igår.
Lyssna gärna på Studio Etts inslag om händelseutvecklingen från i eftermiddags, och särskilt alltid lika kloka Cecilia Uddéns kommentater i slutet av inslaget.
Ansvaret för dödsfallen vilar tungt på den egyptiska militären och den av militären tillsatta regeringen. De manifestationer som nu slagits ned med brutalt våld syftade till att återinsätta den folkvalde president Muhammad Mursi som president och dessa manifestationer har i huvudsak varit fredliga. Men det egyptiska ledarskapet provade aldrig på allvar icke-våldsmetoder för att upplösa protesterna. I stället prioriterade man kulor framför vattenkanoner.
Vad händer nu? Avgörande blir huruvida den egyptiska militären genom sin våldsanvändning lyckas demobilisera Muslimska Brödraskapet. I parlamentsvalen 2012 - de första riktigt fria, demokratiska valen i Egyptens historia - fick Muslimska Brödraskapet drygt 36 procent av rösterna. De betydligt mer radikalt islamistiska Salafisterna fick drygt 24 procent. Det betyder att de islamistiska partierna tillsammans fick över 60 procent av rösterna i valet.
Det är klart att de rörelser som representerar politisk islam i Egypten, med ett sådant röststöd i ryggen, inte kan exkluderas om landet på allvar vill utvecklas till en politisk demokrati. Politisk islam i Egypten kan bara exkluderas genom repression. Det är möjligt att det egyptiska ledarskapet nu satsar på att provocera Muslimska Brödraskapet till våldshandlingar, för att på så sätt vinna legitimitet för att fängsla Brödraskapets ledarskap och i praktiken förbjuda partiets politiska verksamhet.
Ordningen skall återställas. Gatorna skall bli lika lugna som de var på Mubaraks tid. Ungefär så sa den egyptiske inrikesministern Muhammad Ibrahim igår. Mubarak-tiden skall nu således framställas som det ideal som den av militären tillsatta egyptiska regeringen skall återskapa. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Den arabiska våren och den egyptiska revolutionen har ritat om kartan på ett sätt som gör att det inte finns någon väg tillbaka. Det egyptiska folket kommer inte att acceptera den typen av auktoritärt styre som Mubarak representerade. Valet står snarare mellan öppen repression och en politisk process mot ett återupprättande av politisk demokrati i Egypten.
Låt oss hoppas på det senare alternativet. Händelserna efter morgondagens fredagsbön blir en första indikation på hur mycket ordning och kontroll militären kortsiktigt lyckats skapa genom sitt brutala övervåld från igår.
Lyssna gärna på Studio Etts inslag om händelseutvecklingen från i eftermiddags, och särskilt alltid lika kloka Cecilia Uddéns kommentater i slutet av inslaget.
2013-08-13
Händelseutvecklingen i Egypten inger stark oro
Händelseutvecklingen i Egypten inger stark oro. Den dryga månad som gått sedan den egyptiska armén i början av juli avsatte den demokratiskt valde Muhammad Mursi har präglats av våld och ökad politisk spänning. I slutet av juli dödades upp till ett hundratal obeväpnade demonstranter genom vad som tycks vara beskjutning från egyptisk militär och kravallpolis. I Kairo pågår sedan en tid två större så kallade sit in-manifestationer, där 10 000-tals motståndare till militärens agerande och anhängare till den störtade president Mursi slagit läger. Militären har länge hotat att upplösa dessa manifestationer. Mycket tyder på att man nu är beredd att gå från ord till handling. Risken för ett blodbad är överhängande.
Ansvaret för att förhindra ett blodbad ligger främst hos den som har makten, i det här fallet ledningen för den egyptiska militären. Genom störtandet av president Mursi tog militären också på sig ansvaret för det fortsatta politiska processen i landet.
Omvärlden måste höja tröskeln till våldsanvändning genom att göra utomordentligt klart för Egyptens militäre ledare Abd al-Fattah al-Sisi att en upplösning av manifestationerna genom våld är absolut oacceptabelt. Den egyptiska liberala, sekulära oppositionen, inklusive den egyptiska socialdemokratin, har också ett stort ansvar att i denna situation stå upp för demokratins principer. I dessa principer ingår också ett värnande av Muslimska Brödraskapets politiska rättigheter och att motverka våldsanvändning.
Muslimska Brödraskapet vann de demokratiska valen och har fortfarande ett starkt folkligt stöd. Det är viktigt att den egyptiska militären pressas till att handla på ett sätt som innebär att revolutionen i Egypten leds in i en institutionaliserad form och att demokratiska fri- och rättigheter och rättsstaten respekteras.
Revolutionen är ingen tebjudning, sade ordförande Mao. Nej, sannerligen inte. Men det innebär inte att övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter kan ursäktas i revolutionens namn. I så fall väntar barbariet runt knuten.
Ansvaret för att förhindra ett blodbad ligger främst hos den som har makten, i det här fallet ledningen för den egyptiska militären. Genom störtandet av president Mursi tog militären också på sig ansvaret för det fortsatta politiska processen i landet.
Omvärlden måste höja tröskeln till våldsanvändning genom att göra utomordentligt klart för Egyptens militäre ledare Abd al-Fattah al-Sisi att en upplösning av manifestationerna genom våld är absolut oacceptabelt. Den egyptiska liberala, sekulära oppositionen, inklusive den egyptiska socialdemokratin, har också ett stort ansvar att i denna situation stå upp för demokratins principer. I dessa principer ingår också ett värnande av Muslimska Brödraskapets politiska rättigheter och att motverka våldsanvändning.
Muslimska Brödraskapet vann de demokratiska valen och har fortfarande ett starkt folkligt stöd. Det är viktigt att den egyptiska militären pressas till att handla på ett sätt som innebär att revolutionen i Egypten leds in i en institutionaliserad form och att demokratiska fri- och rättigheter och rättsstaten respekteras.
Revolutionen är ingen tebjudning, sade ordförande Mao. Nej, sannerligen inte. Men det innebär inte att övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter kan ursäktas i revolutionens namn. I så fall väntar barbariet runt knuten.
2013-08-11
Israels nya bosättningar hotar fredsprocessen
I dag meddelade Israel att man avser att bygga ytterligare 1 200 bostäder på ockuperad palestinsk mark. Beskedet kommer bara tre dagar innan de så känsliga fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna efter flera års dödläge skulle återupptas.
Beskedet kom inte oväntat. Men det innebär en allvarlig provokation mot den palestinska motparten, mot USA och resten av världssamfundet, och inte minst mot fredsprocessen själv.
I sak betyder de 1 200 bostäderna inte så mycket. Skulle de israelisk-palestinska förhandlingarna gå enligt plan så skall en överenskommelse som innebär upprättandet av en palestinsk stat föreligga om nio månader, i maj 2014. I så fall spelar ytterligare 1 200 olagliga israeliska bostäder på palestinsk mark ingen större roll.
Men symbolvärdet av det israeliska beslutet är stort. Genom sitt agerande urholkar Israel möjligheterna för det palestinska ledarskapet att få intern legitimitet för de eftergifter i förhandlingarna som måste göras, särskilt i flyktingfrågan. Beslutet kan mycket väl provocera fram palestinska motaktioner som i sin tur försvårar för det israeliska ledarskapet att göra sina nödvändiga eftergifter, särskilt i frågan om Jerusalem.
Det är viktigt att omvärlden nu aktivt stöttar den palestinska sidan att gå vidare i fredsprocessen, trots det israeliska beslutet. Sverige kan aktivt bidra genom att till exempel fullt ut erkänna Palestina och öppna en svensk ambassad i östra Jerusalem. Eller vad säger Carl Bildt?
Beskedet kom inte oväntat. Men det innebär en allvarlig provokation mot den palestinska motparten, mot USA och resten av världssamfundet, och inte minst mot fredsprocessen själv.
I sak betyder de 1 200 bostäderna inte så mycket. Skulle de israelisk-palestinska förhandlingarna gå enligt plan så skall en överenskommelse som innebär upprättandet av en palestinsk stat föreligga om nio månader, i maj 2014. I så fall spelar ytterligare 1 200 olagliga israeliska bostäder på palestinsk mark ingen större roll.
Men symbolvärdet av det israeliska beslutet är stort. Genom sitt agerande urholkar Israel möjligheterna för det palestinska ledarskapet att få intern legitimitet för de eftergifter i förhandlingarna som måste göras, särskilt i flyktingfrågan. Beslutet kan mycket väl provocera fram palestinska motaktioner som i sin tur försvårar för det israeliska ledarskapet att göra sina nödvändiga eftergifter, särskilt i frågan om Jerusalem.
Det är viktigt att omvärlden nu aktivt stöttar den palestinska sidan att gå vidare i fredsprocessen, trots det israeliska beslutet. Sverige kan aktivt bidra genom att till exempel fullt ut erkänna Palestina och öppna en svensk ambassad i östra Jerusalem. Eller vad säger Carl Bildt?
2013-08-08
Tre frågor Fredrik Reinfeldt borde lyfta med Barack Obama
USA.s president Barack Obama besöker Sverige den 4-5 september. Visserligen kommer besöket till stånd genom ett avhopp, då Obama med kort varsel ställde in sitt planerade möte med den ryske presidenten Vladimir Putin. Men besöket är ändå ett uttryck för att de svensk-amerikanska relationerna just nu är mycket goda. OBS! Uppdatering om huruvida mötet kom till genom ett avhopp eller ej finns längst ned i texten!
Så har det sannerligen inte alltid varit. Sveriges relationer med USA har i modern tid alltid varit kontroversiella och satta under debatt. Fryspunkten i de svensk-amerikanske relationerna infann sig efter Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistiska illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Den tänkte ambassadören Yngve Möller fick placeras i Oslo i stället.
Eftersom Sverige nu har så goda relationer med USA gäller det att utnyttja dessa på bästa sätt. Den amerikanske presidenten är luttrad till övermått när det gäller att få kritik av sina politiska fiender. Desto starkare skäl att statsminister Fredrik Reinfeldt som en politisk vän till Barack Obama inte av några etikettsskäl väljer att undvika att lyfta några av de viktiga frågor där Sverige och USA har olika uppfattningar. Särskilt skulle jag vilja att Reinfeldt tog upp följande tre frågor.
1. Stäng Guantanamo. Fånglägret Guantanamo på Kuba är en skamfläck för USA och skadar USA:s anseende i världen. I lägret hålls människor fångna utan rättslig prövning, ungefär på samma sätt som Dawit Isaak i Eritrea. Lägret bryter mot internationell rätt, fångarna tvångmatas, påståenden om tortyrliknande omständigheter har framförts i flera sammanhang. Obama har lovat att stänga lägret, men ännu inte lyckats hitta en väg att göra det. Det är viktigt att Obama inte ges intrycket att omvärlden förlikat sig med Guantanamo. Reinfeldt bör dra sitt strå till stacken genom att markera att Guanatanomlägrets existens är oacceptabelt givet folkrätt och mänskliga rättigheter.
2. Upphör med olagliga drönarattacker. Sedan några år använder USA förarlösa flygplan - så kallade drönare - i "kriget mot terrorismen". Drönarattackerna har inget eller endast begränsat stöd i folkrätten och många oskyldiga människor får sätta livet till i de amerikanska operationerna. Användningen av drönare måste folkrättsligt regleras och USA måste synliggöra de principer som ligger till grund för användningen. Allt annat strider mot rättsstatens principer. Lek med tanken att ryska drönare besköt vad man kallade tjetjenska terrorister på svenskt territorium så framstår orimligheten i det hela.
3. Avskaffa dödsstraffet. Vi får aldrig någonsin vänja oss vid att USA gör gemensam sak med länder som Iran, Saudiarabien, Nordkorea och Kina och dödar sina medborgare. I dag är det faktiskt bara ett 20-tal länder kvar i hela världen som genomför avrättningar - de allra flesta av dem är diktaturer. Att inte protestera innebär en tyst legitimering av denna barbariska företeelse. Därför bör Fredrik Reinfeldt utnyttja tillfället för att markera Sveriges bestämda avståndstagande av dödsstraffet.
Sedan tycker jag förstås att Sverige också bör protestera mot USA:s skandalösa övervakning av omvärlden, vilken avslöjades av Edward Snowden. Men jag antar att många andra kommer att vara på Fredrik Reinfeldt i denna fråga.
Noterar när jag kommit till slutet av denna bloggpost att även Stefan Löfven vill att Fredrik Reinfeldt lyfter frågorna om Guantanamo och drönarattackerna med Obama. Mycket bra. (Jag vill betona att vi inte har samordnat våra uppfattningar i denna fråga.) :-)
Sveriges relationer till USA har alltid väckt starka känslor. Vänstern tenderar att tycka att Sverige går i USA:s ledband. Högern tenderar att tycka att den svenska vänstern är besatt av anti-amerikanism. Tipsar med anledning härav om min och Marie Demkers artikel i Dagens Nyheter för några år sedan, om anti-amerikanism som företeelse och som begrepp.
Uppdatering kl 19.10: På sin blogg skriver en irriterad utrikesminister Carl Bildt att Barack Obama minsann inte kommer till Sverige "i stället för" att träffa Putin, utan att besöket i Sverige skulle ha genomförts ändå. Ja, det kanske det skulle ha gjort. Bildt redovisar inga belägg för att så skulle ha varit fallet. Vita Husets pressmeddelande påstår varken det ena eller det andra. Men genom att publicera beslutet om att ställa in mötet med Putin parallellt med beslutet om att besöka Sverige blev den allmänna tolkningen att besöket i Sverige genomförs "i stället" för mötet med Putin. En samlad världsmedia i form av till exempel New York Times, The Guardian, BBC och CNN använder ordet "instead" när de beskriver Sverigebesöket.
Carl Bildt blev till och med så uppretad att han i en twitterväxling med mig (@CBildt vs @UlfBjereld) i nio olika inlägg skriver att jag bland annat håller på att "förlora all trovärdighet som seriös debattör i frågor som denna", att jag visar "dålig stil" samt att jag är "bitter, bitter, bitter". Well - många svaga sidor har jag. Men bitterhet är inte en av dem. Jag säger som Björn Afzelius: Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur. :) (Svenska Dagbladet skriver om twitterväxlingen mellan mig och Carl Bildt här.)
Varför är då denna fråga så viktig för Carl Bildt? Han kan naturligtvis ha rätt i sak och tycker att rätt skall vara rätt. Men intensiteten i Carl Bildts agerande kan nog bara bero på att Obamas besök i Sverige inte blir lika prestigefyllt om det improviserats fram som ett reservalternativ till Putin än om det framställs som ett besök i sin egen kraft. Bilden av besökets tillkomstprocess är naturligtvis mycket viktigare för Carl Bildt än vad den är för Barack Obama. Vita Husets val att presentera beskedet om det inställda Putin-besöket parallellt med beskedet om Sverige-besöket är svårt att tolka på annat sätt än att de båda händelserna var tänkta att ses i ett sammanhang. Oavsett hur långt planeringen av ett Sverige-besök egentligen gått.
Så har det sannerligen inte alltid varit. Sveriges relationer med USA har i modern tid alltid varit kontroversiella och satta under debatt. Fryspunkten i de svensk-amerikanske relationerna infann sig efter Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistiska illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Den tänkte ambassadören Yngve Möller fick placeras i Oslo i stället.
Eftersom Sverige nu har så goda relationer med USA gäller det att utnyttja dessa på bästa sätt. Den amerikanske presidenten är luttrad till övermått när det gäller att få kritik av sina politiska fiender. Desto starkare skäl att statsminister Fredrik Reinfeldt som en politisk vän till Barack Obama inte av några etikettsskäl väljer att undvika att lyfta några av de viktiga frågor där Sverige och USA har olika uppfattningar. Särskilt skulle jag vilja att Reinfeldt tog upp följande tre frågor.
1. Stäng Guantanamo. Fånglägret Guantanamo på Kuba är en skamfläck för USA och skadar USA:s anseende i världen. I lägret hålls människor fångna utan rättslig prövning, ungefär på samma sätt som Dawit Isaak i Eritrea. Lägret bryter mot internationell rätt, fångarna tvångmatas, påståenden om tortyrliknande omständigheter har framförts i flera sammanhang. Obama har lovat att stänga lägret, men ännu inte lyckats hitta en väg att göra det. Det är viktigt att Obama inte ges intrycket att omvärlden förlikat sig med Guantanamo. Reinfeldt bör dra sitt strå till stacken genom att markera att Guanatanomlägrets existens är oacceptabelt givet folkrätt och mänskliga rättigheter.
2. Upphör med olagliga drönarattacker. Sedan några år använder USA förarlösa flygplan - så kallade drönare - i "kriget mot terrorismen". Drönarattackerna har inget eller endast begränsat stöd i folkrätten och många oskyldiga människor får sätta livet till i de amerikanska operationerna. Användningen av drönare måste folkrättsligt regleras och USA måste synliggöra de principer som ligger till grund för användningen. Allt annat strider mot rättsstatens principer. Lek med tanken att ryska drönare besköt vad man kallade tjetjenska terrorister på svenskt territorium så framstår orimligheten i det hela.
3. Avskaffa dödsstraffet. Vi får aldrig någonsin vänja oss vid att USA gör gemensam sak med länder som Iran, Saudiarabien, Nordkorea och Kina och dödar sina medborgare. I dag är det faktiskt bara ett 20-tal länder kvar i hela världen som genomför avrättningar - de allra flesta av dem är diktaturer. Att inte protestera innebär en tyst legitimering av denna barbariska företeelse. Därför bör Fredrik Reinfeldt utnyttja tillfället för att markera Sveriges bestämda avståndstagande av dödsstraffet.
Sedan tycker jag förstås att Sverige också bör protestera mot USA:s skandalösa övervakning av omvärlden, vilken avslöjades av Edward Snowden. Men jag antar att många andra kommer att vara på Fredrik Reinfeldt i denna fråga.
Noterar när jag kommit till slutet av denna bloggpost att även Stefan Löfven vill att Fredrik Reinfeldt lyfter frågorna om Guantanamo och drönarattackerna med Obama. Mycket bra. (Jag vill betona att vi inte har samordnat våra uppfattningar i denna fråga.) :-)
Sveriges relationer till USA har alltid väckt starka känslor. Vänstern tenderar att tycka att Sverige går i USA:s ledband. Högern tenderar att tycka att den svenska vänstern är besatt av anti-amerikanism. Tipsar med anledning härav om min och Marie Demkers artikel i Dagens Nyheter för några år sedan, om anti-amerikanism som företeelse och som begrepp.
Uppdatering kl 19.10: På sin blogg skriver en irriterad utrikesminister Carl Bildt att Barack Obama minsann inte kommer till Sverige "i stället för" att träffa Putin, utan att besöket i Sverige skulle ha genomförts ändå. Ja, det kanske det skulle ha gjort. Bildt redovisar inga belägg för att så skulle ha varit fallet. Vita Husets pressmeddelande påstår varken det ena eller det andra. Men genom att publicera beslutet om att ställa in mötet med Putin parallellt med beslutet om att besöka Sverige blev den allmänna tolkningen att besöket i Sverige genomförs "i stället" för mötet med Putin. En samlad världsmedia i form av till exempel New York Times, The Guardian, BBC och CNN använder ordet "instead" när de beskriver Sverigebesöket.
Carl Bildt blev till och med så uppretad att han i en twitterväxling med mig (@CBildt vs @UlfBjereld) i nio olika inlägg skriver att jag bland annat håller på att "förlora all trovärdighet som seriös debattör i frågor som denna", att jag visar "dålig stil" samt att jag är "bitter, bitter, bitter". Well - många svaga sidor har jag. Men bitterhet är inte en av dem. Jag säger som Björn Afzelius: Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur. :) (Svenska Dagbladet skriver om twitterväxlingen mellan mig och Carl Bildt här.)
Varför är då denna fråga så viktig för Carl Bildt? Han kan naturligtvis ha rätt i sak och tycker att rätt skall vara rätt. Men intensiteten i Carl Bildts agerande kan nog bara bero på att Obamas besök i Sverige inte blir lika prestigefyllt om det improviserats fram som ett reservalternativ till Putin än om det framställs som ett besök i sin egen kraft. Bilden av besökets tillkomstprocess är naturligtvis mycket viktigare för Carl Bildt än vad den är för Barack Obama. Vita Husets val att presentera beskedet om det inställda Putin-besöket parallellt med beskedet om Sverige-besöket är svårt att tolka på annat sätt än att de båda händelserna var tänkta att ses i ett sammanhang. Oavsett hur långt planeringen av ett Sverige-besök egentligen gått.
2013-08-06
Semestern är död - leve semestern!
I dag skriver Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet att ordet "semester" börjar förlora sin mening, eftersom gränsen mellan arbete och fritid blir allt svårare att upprätthålla. I Göteborgs-Tidningen skriver journalisten och kulturredaktören Adrianna Pavlica i dag om hur uppluckringen av gränsen mellan jobb och arbete tenderar att göra semestern till en stressfaktor i stället för en avkoppling.
Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.
Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.
Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.
Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?
Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).
Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.
Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.
Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.
Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?
Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2013-08-04
Sture Bergwall-rättegångarna: Orimligt att minnesexperten Sven-Åke Christianson vägrar möta media
Samtliga åtal mot Sture Bergwall (tidgare känd som Thomas Quick) är nu nedlagda och han skall betraktas som oskyldig till de mord han tidigare dömts för. Nu pågår debatten om hur rättsskandalen kunde inträffa och hur ansvaret bör fördelas.
I denna viktiga diskussion saknas en röst. Som P1:s nyhetsmagasin Godmorgon, världen! i förmiddags meddelade undviker professorn i psykologi Sven-Åke Christianson alla mediekontakter i ämnet och vägrar svara på journalisternas frågor. Sven-Åke Christianson fungerade som sakkunnig i minnespsykologi vid rättegångar mot Sture Bergwall och Christiansons vittnesmål - där han bl a genom ett "minnestest" gav trovärdighet åt Bergwalls erkännanden - hade stor betydelse för bevisläget. Christiansons "test" har i efterhand mött stark kritik från olika håll.
Det är djupt olyckligt att Sven-Åke Christianson inte vill ta sitt ansvar för debatten utan i stället duckar för kritiska frågor. Syftet med debatten är naturligtvis inte att peka finger åt Christianson eller peka ut att han hade fel. Först i mötet mellan Christianson och hans kritiker kan allmänheten själva få göra en bedömning av vilken roll minnespsykologer spelar i rättegångar i allmänhet och i samband med Sture Bergwall-åtalen i synnerhet.
Sven-Åke Christianson är anställd som professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Enligt Högskolelagen skall landets lärosäten samverka med det omgivande samhället. Denna samverkan brukar kallas för "tredje uppgiften" (vid sidan av undervisning och forskning) och skall bidra till att forskarna inte låser in sig i sina elfenbenstorn. Jag har därför svårt att se hur Christianson givet sin anställning vid Stockholms unviversitet konsekvent skall kunna vägra medverka i en debatt som rör en av vår tids största rättspolitiska skandaler och där han själv har varit en aktiv part.
Det är möjligt att Christianson uppdrag som sakkunnig gjordes vid sidan av hans formella anställning som professor. Men det hjälper inte. Det finns ingen trovärdighet i att en professor smiter undan en diskussion om saker han gjort inom ramen för sin kompetens med argumentet att dessa saker låg vid sidan av hans anställning. På sin egen webbsida är Christianson generös med att redovisa sin medverkan i mediesammanhang som inte berör Sture Bergwall-fallet.
Justitieminister Beatrice Ask har lovat att tillsätta en granskningskommission för att förstå hur rättsskandalen kunde inträffa och dra lärdomar inför framtiden. Det är bra. Men den nu pågående debatten mår inte bra av att relevanta aktörer som annars inte skyr mediesammanhang plötsligt stänger in sig på sin kammare.
I denna viktiga diskussion saknas en röst. Som P1:s nyhetsmagasin Godmorgon, världen! i förmiddags meddelade undviker professorn i psykologi Sven-Åke Christianson alla mediekontakter i ämnet och vägrar svara på journalisternas frågor. Sven-Åke Christianson fungerade som sakkunnig i minnespsykologi vid rättegångar mot Sture Bergwall och Christiansons vittnesmål - där han bl a genom ett "minnestest" gav trovärdighet åt Bergwalls erkännanden - hade stor betydelse för bevisläget. Christiansons "test" har i efterhand mött stark kritik från olika håll.
Det är djupt olyckligt att Sven-Åke Christianson inte vill ta sitt ansvar för debatten utan i stället duckar för kritiska frågor. Syftet med debatten är naturligtvis inte att peka finger åt Christianson eller peka ut att han hade fel. Först i mötet mellan Christianson och hans kritiker kan allmänheten själva få göra en bedömning av vilken roll minnespsykologer spelar i rättegångar i allmänhet och i samband med Sture Bergwall-åtalen i synnerhet.
Sven-Åke Christianson är anställd som professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Enligt Högskolelagen skall landets lärosäten samverka med det omgivande samhället. Denna samverkan brukar kallas för "tredje uppgiften" (vid sidan av undervisning och forskning) och skall bidra till att forskarna inte låser in sig i sina elfenbenstorn. Jag har därför svårt att se hur Christianson givet sin anställning vid Stockholms unviversitet konsekvent skall kunna vägra medverka i en debatt som rör en av vår tids största rättspolitiska skandaler och där han själv har varit en aktiv part.
Det är möjligt att Christianson uppdrag som sakkunnig gjordes vid sidan av hans formella anställning som professor. Men det hjälper inte. Det finns ingen trovärdighet i att en professor smiter undan en diskussion om saker han gjort inom ramen för sin kompetens med argumentet att dessa saker låg vid sidan av hans anställning. På sin egen webbsida är Christianson generös med att redovisa sin medverkan i mediesammanhang som inte berör Sture Bergwall-fallet.
Justitieminister Beatrice Ask har lovat att tillsätta en granskningskommission för att förstå hur rättsskandalen kunde inträffa och dra lärdomar inför framtiden. Det är bra. Men den nu pågående debatten mår inte bra av att relevanta aktörer som annars inte skyr mediesammanhang plötsligt stänger in sig på sin kammare.
2013-08-02
Piratpartiet och Edward Snowdens avslöjanden
Rysslands beslut att bevilja den spionåtalade visselblåsaren Edward Snowden tillfällig politisk asyl innebär en politisk förödmjukelse för USA. Den amerikanska administrationen borde tidigt ha insett att Ryssland inte skulle utlämna Snowden. I stället valde USA och president Barack Obama att göra utlämnandet till en prestigesak. Stödet och entusiasmen för det amerikanska kravet hos USA:s europeiska allierade är måttligt, för att uttrycka saken milt. Snowdens avslöjanden innebar ju att USA:s avlyssning av just sina europeiska allierade också uppdagades. I Ryssland kan Snowden bli en folkhjälte. People in Russia sympathize with Snowden. He had the will and bravery to go against Matrix, som en rysk regeringsvänlig parlmentariker formulerade det i torsdags.
Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.
Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.
Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.
Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.
Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".
Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.
Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.
Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.
Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.
När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.
På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.
Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.
Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)