I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.
Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.
Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson). Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.
1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.
2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.
3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.
4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.
5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.
6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.
Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.
2013-01-30
2013-01-27
Kan Twitter förutsäga valresultatet?
I dag skriver jag på Ajour angående en studie som påstår att innehållet i twitterflödet kan förutsäga valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Är det verkligen så? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.
Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.
Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.
Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.
Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.
Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.
2013-01-22
Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten
I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…
Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.
Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…
Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.
Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
2013-01-19
Svenska medier och alla dessa opinionsundersökningar
Radioprogrammet Medierna granskade i dag journalisters förhållande till opinionsundersökningar. Det är bra. Opinionsundersökningar har stort nyhetsvärde i svensk journalistik. Frestelsen är stor för ansvarig redaktör att i stort uppslagna rubriker lyfta fram och övervärdera förändringar som inte är statistiskt säkerställda. Särskilt stor blir frestelsen för de tidningar eller andra medieaktörer som själva beställt och betalat för en undersökning. Därför är det viktigt att opinionsjournalistiken kontinuerligt utsätts för en kritisk granskning.
Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.
Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.
Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.
Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.
I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).
Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.
Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.
Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.
Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.
Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.
I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).
Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.
2013-01-18
Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?
I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?
Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.
Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.
Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.
Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.
Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.
Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.
2013-01-16
Tre intryck från dagens partiledardebatt
Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.
Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.
1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)
2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.
3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.
Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.
Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.
1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)
2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.
3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.
Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.
2013-01-10
Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?
Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.
I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.
Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)
Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.
Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt, progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.
Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.
Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.
Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant. Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.
Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.
*
I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.
Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)
Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.
Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt, progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.
Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.
Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.
Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant. Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.
Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.
2013-01-07
Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?
Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf.
Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.
På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.
Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.
I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.
I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.
Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.
Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.
Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.
Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.
Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till - inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.
Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.
Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.
På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.
Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.
I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.
I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.
Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.
Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.
Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.
Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.
Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till - inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.
Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.
2013-01-03
Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?
I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige - hur kunde jag bara påstå något sådant!
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)