Superveckans final: Partiledardebatt i Agenda

Uppdatering söndag kl 22.15. Det blev en bra debatt, som tydligt synliggjorde de skiljelinjer som finns mellan de båda blocken. Första delen dominerades av de rödgröna, som var gladast och mest offensiva. Det är också alltid lättare att opponera mot en regeringspolitik än att försvara en regeringspolitik. Andra delen av debatten blev jämnare.

Jag noterade också att på samma sätt som i P1-debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan kunde programledarna inte avhålla sig från att ta upp pseudo-frågan om förbud mot burka.

Här kommer mina i vanlig ordning strikt opartiska betyg på partiledarna (skala 1-5). Och gläd er partiledare - i dag är jag på mitt generösa humör.

Mona Sahlin - 5 En av hennes bästa debatter. Särskilt första halvan, då hon utstrålade lugn, harmoni och ett målmedvetet statsmannaskap. Blev lite pressad av Fredrik Reinfeldt i skattefrågan, men annars felfri.

Fredrik Reinfeldt - 5 Säkerheten själv, i vanlig ordning. Tappade inte humöret, blev inte harmsen och regredierade bara någon enstaka gång till att skylla ifrån sig.

Peter Eriksson - 4 Engagerad som få, och ovanligt vass i repliken. I dag saknades inte Maria Wetterstrand.

Jan Björklund - 4 Kom bort en del under första halvan av debatten, men var starkare i den andra delen. Fortsätter att plocka poäng i skolfrågorna. Alliansens skickligaste retoriker.

Lars Ohly - 3 Gedigen insats, men glänste bara undantagsvis. Visade klok återhållsamhet i frågan om Afghanistan.

Göran Hägglund - 3 Sliter och står i, men utan att få ut så mycket av det hela. Kunde hämtat hem fler poäng på frågan om sänkt skatt för pensionärer. Plus i kanten för att han twittrade i pausen!

Maud Olofsson - 2 Nej, uppförsbacken fortsätter. Nu tar splittringen inom Centern i kärnkraftsfrågan onödig energi (förlåt ordvitsen) från partiledaren.

*

I kväll avslutas den s k Superveckan, där Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt drabbat samman i fyra debatter på tio dagar. Finalen har formen av en partiledardebatt med samtliga riksdagspartier i SVT Agenda kl 20.00.

De rödgröna avslutar Superveckan med vinden i ryggen och ett försprång med upp till tio procentenheter i opinionsmätningarna. Enskilda mätningar kan gå upp och ner - jag rekommenderar därför professor Henrik Oscarssons s k Poll of polls, som är en sammanvägning av samtliga opinionsmätningar som genomförs. Där leder de rödgröna med i snitt 8 procentenheter.

Kvällens debatt blir sannolikt en strid om den politiska dagordningen. De rödgröna vill gärna diskutera sjukförsäkringar, arbetslösheten samt hur alliansregeringens politik ökar klassklyftorna och river sönder Sverige. Alliansen vill gärna tala sig varm för sin egen politik, hur man genom regeringsduglighet fört Sverige ur krisen. Göran Hägglund kommer att göra sitt bästa för att få fram sitt krav om sänkt skatt för pensionärer, utan att få det att framstå som att han splittrar regeringen.

Framför allt kommer alliansregeringen att försöka pressa de rödgröna på så precisa besked som möjligt om vilken politik de tänker föra om det blir en rödgrön regering. Till TT gav jag igår följande kommentar: Sammantaget är den strategiska situationen sådan att ju längre de rödgröna kan vänta med att precisera sina förslag, desto mer gynnsamt är det för dem. De rödgröna har ju inget att vinna på att låta sina konkreta förslag bankas och bultas på av regeringen och media i onödan. De rödgröna tjänar på om de kan gå till val där de pekar ut en riktning för den framtida politiken, men undviker detaljer.

När debatten är slut kl 22.00 i kväll kommer jag att uppdatera denna bloggpost med betyg på samtliga partiledare.

Göran Hägglund smutskastar politiken

I dag fredag inleddes Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska dagar i Jönköping. Partiledaren Göran Hägglund lyfte i sitt tal bl a fram kravet på sänkt skatt för pensionärerna - en fråga som mycket väl kan bli en framgångsrik profilfråga för Kristdemokraterna i 2010 års val.

Talet innehöll också ett par udda formuleringar om att det skulle vara "farligt" om svenska folket röstade fram en rödgrön regering ("det vore farligt för Sverige om de rödgröna fick makten", "det blir rent av farligt" om de rödgröna vinner valet). Nu är ju en rödgrön valseger inte en naturkatastrof eller något som någon ond makt slänger över nationen, utan i stället ett uttryck för svenska folkets i demokratiska val uttryckta vilja. Ur det perspektivet blir "farligt" ett märkligt ordval.

Hägglund fortsatte också sitt korståg mot kulturvänstern, denna gång benämnd "den radikala eliten, som alltid älskat att provocera". Jag har svårt att se "provocera" eller "radikal" som negativa benämningar. Jesus var mig veterligen både radikal och provocerande, även om han inte tillhörde någon elit.

Det principiellt intressanta i Hägglunds tal kretsade kring Kristdemokraternas kommande kampanj för att minska politikens inflytande. Enligt Hägglund är det "övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp" som håller "oss" tillbaka (oklart vilka som inbegrips i dessa "oss" som hålls tillbaka). Det goda samhället beskrev Hägglund som en plats där: folk får vara ifred från pekpinnesförsedda ideologer och kommissarier. Med sina barn, med sina hem och med sina värderingar - med sina livsval överhuvudtaget.

Göran Hägglund smutskastar politiken. Det är viktigt att så många som möjligt - från höger till vänster - står upp för politikens försvar. Politiken är nödvändig för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualiserade samhälle som världen hittills har skådat och politiken behövs för att motverka en uppluckring av det kitt och de gemenskapsvärlden som håller samhället samman. Det är trist att Göran Hägglund och Kristdemokraterna väljer att ställa sig vid sidan av en sådan strävan.
Alla som vill vara med och försvara politiken (och som råkar vara medlemmar på Facebook) uppmuntras att bli ett fan till sidan Den Nödvändiga Politiken, där jag och Marie Demker i växelspel med läsarna utvecklar de tankar som ligger till grund för vår avslutande bok i den trilogi som inleddes med I Vattumannens tid. En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005) och Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008). Boken heter Den Nödvändiga Politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och utkommer ut på Hjalmarson & Högberg förlag våren 2011.

Sahlin vs Reinfeldt i Studio Ett

Den s k superveckan fortsatte i dag med en ny partiledardebatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, denna gång i Studio Ett i P 1. Det blev en mycket jämn debatt, som så ofta när dessa säkra, kunniga och skickliga politiker drabbar samman.

Mest uppseendeväckande var nog att Fredrik Reinfeldt vägrade ta avstånd från det aktuella franska förbudet för kvinnor att bära burka i tunnelbanan. Han ville heller inte ta ställning till ett eventuellt förbud för kvinnor i Sverige att bära burka på allmän plats. Här var det uppenbart att han inte tänkt igenom frågan och dess implikationer i förväg, och Mona Sahlin plockade enkla poäng genom att visa en mer avklarnad och principiell syn på problematiken.

Reinfeldts skicklighet kom till uttryck när han flera gånger lyckades få debatten att handla om konkret sakfrågepolitik i stället för ideologi. De rödgröna partierna har i detta skede av valrörelsen inget att vinna på att hänga ut sin konkreta politik för att banka och bultas på av alliansen och av media. Det är bättre för de rödgröna att prata principer och politikens riktning. Fredrik Reinfeldt känner naturligtvis väl till detta, och var inte oäven i sina försök att få sakfrågorna på bordet.

Debatterna kommer knappast att avgöra valet. Men debatterna spelar en viktig roll i konstruerandet av den politiska dagordningen, och något säger mig att den som lyckas sätta dagordningen bäst i valrörelsen denna gång har extra mycket plus att hämta.

I Expressen kommenterar jag kort det faktum att Fredrik Reinfeldt har ett stabilt övertag i opinionen när det gäller personlig trovärdighet, samtidigt som de rödgröna leder stort med avseende på partisympati.

Superveckan avslutas nu på söndag i SVT Agenda kl 20.00 med två timmars debatt med alla partiledarna. Häng med!

Sverigedemokraterna och medielogiken

I kväll var jag på Publicistklubbens debatt om Sverigedemokraterna och media, på Nefertiti i Göteborg. Massor med folk och med bl a Lena Sundström, Jonathan Falck (chefredaktör Göteborgs-Posten) och Nina Glans (SR-chef i Göteborg) i panelen.

Jag tror att arrangörerna egentligen hade tänkt sig att debatten skulle kretsa kring huruvida svenska media lade locket på i invandrarpolitiska frågor, av rädsla för att annars bidra till att gynna Sverigedemokraterna. Men eftersom debatten var rubriksatt till Har Sverigedemokraterna rätt?, följt av frågan Får medierna ta på sig ansvaret för att ett parti som vill se ett Sverige utan invandrare är på väg in riksdagen trodde nog de flesta att debatten skulle handla om hur media behandlade Sverigedemokraterna. Nu blev det i stället en ganska spretig tillställning.

Lena Sundström stod - inte oväntat - för kvällens skarpaste inlägg. Hon klargjorde att svenska media inte hade några goda argument för varför man nu i betydligt större utsträckning än tidigare fokuserade på "etnicitet" i sin kriminaljournalistik. I polemik med Jonathan Falck och Nina Glans betonade hon att eftersom Sverigedemokraterna inte är ett vanligt parti kan det heller inte på ett enkelt sätt bevakas utifrån traditionella journalistiska arbetsmetoder. Det är meninglöst att granska Sverigedemokraterna, sa hon, med tillägget men vi bör göra det ändå. Lena Sundströms poäng är att det inte spelar någon roll om media visar att Sverigedemokraterna inte har någon sammanhängande eller trovärdig politik i traditionella politiska sakfrågor - partiets väljare är ändå bara intresserade av invandrarfrågan.

Jag tycker att Lena Sundström har alldeles rätt i denna sak. Om media försöker använda traditionella nyhetskriterier på Sverigedemokraterna blir det journalistiska utfallet något helt annorlunda än när media använder samma traditionella nyhetskriterier på de etablerade partierna. Problemet är att det inte finns någon genomtänkt strategi hur man bör göra i stället. Vilken är den journalistiska formeln för att ge Sverigedemokraterna den uppmärksamhet och den bevakning som partiet förtjänar? Förslag mottages tacksamt.

P.S. Tips till Mona Sahlin: Gör Lena Sundström till integrationsminister i en rödgrön regering!

Lugn debatt gynnar Fredrik Reinfeldt?

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev en betydligt lugnare och stillsammare tillställning än partiledardebatten i riksdagen i onsdags. Twitterströmmarna antydde också att många tyckte debatten var oväntat tråkig.

Jag tror att Fredrik Reinfeldt vinner på det mildare tonläget. Det är en debattform som får politik att framstå som ett rationellt samtal, och som gör att Reinfeldt undviker att framstå som mindre harmsen och arrogant. Samtidigt tror jag att de ämnen som dominerade kvällens debatt (pensionerna, sjukförsäkringarna, skattesänkningar) främjar Mona Sahlin. Kan det bli så att vi får en valrörelse 2010 som väldigt mycket handlar om skatter, och att det denna gång i så fall gynnar de rödgröna?

Dagens Sifo-mätning visar på drygt tio procentenheters försprång för de rödgröna. Det innebär fortsatt medvind för oppositionen, även om försprånget minskat från 11.4 procentenheter i förra månadens mätning.

Kommenterar debatten för Expressen här.

Ni följer väl förresten mig på Twitter? Annars - gör gärna det! Finns på @UlfBjereld

Mona Sahlin och Vuitton-väskan

De senaste dagarnas debatt om Mona Sahlins väska från Louis Vuitton inrymmer en moralisk och en politisk aspekt. Den moraliska aspekten handlar om vilken livsstil som är lämplig för en person som representerar en politisk rörelse med jämlikhet som ett av sina grundvärden. Den politiska aspekten handlar om hur väljarna reagerar på Mona Sahlins val av väska.

Fredrik Reinfeldt bär en klocka av märket Longines Evidenza, med ett butikpris på ca 22 000 kronor. Ingen höjer på ögonbrynen för det. Den uteblivna reaktionen beror främst på att Moderaterna aldrig gjort anspråk på att slåss för ökad jämlikhet. Men för Mona Sahlin är det annorlunda. Hon representerar det parti som tillsammans med Vänsterpartiet starkast profilerat sig som jämlikhetens bästa vän. Och en god moralisk regel är att man skall leva som man lär. Eller?

Själv har jag (till skillnad från t ex Göran Greider, Lena Mellin och Stig-Björn Ljunggren) inga moraliska problem med Mona Sahlins Vuitton-väska. Jag har svårt att se hur Mona Sahlins livsstil som helhet skulle innebära en diskrepans mot de jämlikhetsvärden hon slåss för (väskan sägs hon dessutom ha fått i present). Om Mona Sahlin ständigt ägnade sig åt konsumtionsexcesser så skulle det ha varit stötande - men så är ju inte fallet. Diskussionen är inte ny. Göran Perssons godsägarambitioner och Olof Palmes överklassbakgrund är två klassiska exempel.

Hur reagerar då väljarna på Mona Sahlins handväska? Få bryr sig. Dels för att det inte är något nytt att socialdemokratiska toppolitiker har en levnadsstandard som vida överstiger genomsnittet i Sverige. Dels för att väljarna (och här får representationsforskarna rätta mig om jag har fel) nog vill företrädas och representeras av en person som inte går i vardagskläder och inte är alldeles vanlig. I stället vill man företrädas av en person som genom sitt sätt att vara skall vara något utöver det man själv är och därigenom lyfta de värden och de intressen som skall företrädas. (Sedan är det ju inte självklart att just en Vuitton-väska är det bästa sättet att ge glans åt de man företräder...)

Det mediala spinnet kring Vuitton-väskan visar snarast att Mona Sahlins ställning i debatten har stärkts. Fredrik Reinfeldt lär kanske t o m få sig en match i popularitets- och förtroendefrågorna i den kommande valrörelsen.

Frän partiledardebatt inledde valåret 2010

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev frän, ibland snuddandes till aggressiv. Två distinkta block med klara politiska skillnader formerar sig inför väljarna. Vid sidan av de sakpolitiska skillnaderna tycks det också som att personkemin över blockgränserna inte är något vidare (för att uttrycka det milt).

Debatten blev jämn. Det är lättare att opponera än att regera, och opinionen blåser också i de rödgrönas riktning. I dagens mätning från Novus har det rödgröna försprånget vuxit ytterligare, från 9.0 till 9.9 procent. Jag har under hela mandatperioden hävdat att den stora utmaningen för de rödgröna inte blir att vinna regeringsmakten 2010, utan att behålla den 2014. Jag står fast vid den bedömningen.

I partiledardebatten gjorde främst Mona Sahlin, Jan Björklund och kanske också Maud Olofsson bra ifrån sig. Regeringens styrka ligger i dess inre sammanhållning och det förtroende de åtminstone fram till de senaste månaderna (Vattenfall-frågan, sjukskrivningsproblematiken, Saab-turerna...) lyckats skapa för sin regeringsduglighet. Deras svaghet ligger (om vi bortser från lågkonjunkturen) bl a i den harmsenhet de alltför ofta förfaller till - särskilt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson. De utstrålar misslynthet över att svenska folket inte är tillräckligt tacksamt över den kloka politik som regeringen för. Kanske borde den borgerliga alliansregeringen fördjupa sig i Bertolt Brecht och överväga att välja sig ett nytt folk?

Styrkan i det rödgröna samarbetet ligger i att det kan uppfattas som nytt och fräscht ända fram till valdagen, och att de rödgröna förslagen fortfarande är tillräckligt vaga för att de skall bli svåra för regeringen att kritisera. Svagheten hos de rödgröna ligger bl a i att de inte är lika eniga som den borgerliga alliansen (vilket kan skada bilden av deras regeringsduglighet) samt att Mona Sahlins ledarskap fram till för några månader sedan har varit ifrågasatt.

Nu börjar valåret på allvar. Stickor och strån lär ryka. Nästa stora debatt blir mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda på söndag kl 21.15. Be there!

Mona Sahlin och den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken

I dag presenterade de rödgröna sin gemensamma plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik: En rättvis värld är möjlig. Samtidigt, vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, höll Mona Sahlin sitt med spänning emotsedda första säkerhetspolitiska linjetal.

Såväl den rödgröna plattformen som Mona Sahlins tal gav uttryck för en traditionell vänsterpolitik. Stödet för den militära alliansfriheten och avståndstagandet från ett svenskt Nato-medlemskap var entydigt. De rödgröna markerade tydligt att den s k solidaritetsklausulen som riksdagen antog den 16 juni 2009 - Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas - inte på något sätt innebär att Sverige ger militära säkerhetsgarantier till sina grannstater. Handlingsfriheten i händelse av krig består.

I fråga om FN-mandat som villkor för deltagande i olika internationella militära insatser är formuleringarna också stabila. Här finns mindre utrymme för att frångå kravet på FN-mandat än de skrivningar som låg till grund för den socialdemokratiska partikongressens beslut hösten 2009.

De frågor där åsiktsskillnaderna mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som störst - den svenska vapenexporten och Sveriges militära engagemang i Afghanistan - hanteras genom kompromisser. I frågan om vapenexporten gör Vänsterpartiet och Miljöpartiet (åtminstone tillfälligt) avkall på sina krav om totalförbud för svensk vapenexport mot att Socialdemokraterna accepterar en utredning som syftar till att göra den svenska vapenexporten än mer restriktiv (t ex genom att införa ett s k demokratikriterium i regelverket). Frågan om Afghanistan har redan tidigare hanteras genom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att göra en utvärdering av den svenska insatsen, en utvärdering som skall vara klar först hösten 2011. Vänsterpartiet har ännu inte anslutit sig, men kommer sannolikt att göra det i god tid före valet 2010. På så sätt vill de rödgröna desarmera vapenexportfrågan och Afghanistanfrågan i den kommande valrörelsen.

Överenskommelsen stärker de rödgröna inför valet 2010. Visst kommer de rödgröna att kritiseras för bristande nytänkande och för att huka i frågan om Afghanistan. Men givet de åsiktsskillnader som föreligger mellan de rödgröna partierna i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna så är det en skickligt hopsmidd kompromiss som nu har kommit till stånd.

Jens Lapidus och författarskapets svåra konst

Envar sin egen författare? På senare tid har det blivit allt vanligare att kända svenskar kommer ut med författarambitioner. Särskilt vanligt är fenomenet inom kriminallitteraturen, där Thomas Bodström väl är det tydligaste exemplet.

En av de mest framgångsrika är Jens Lapidus, vars böcker Snabba cash, Aldrig fucka upp samt Gängkrig 145 på kort tid blivit några av Sveriges mest sålda böcker. Jens Lapidus är inte någon typisk kändisförfattare, eftersom han inte var särskilt känd när han debuterade i augusti 2006. Men som yrkesverksam advokat på brottmålsbyrån Försvarsadvokaterna, en av Sveriges främsta advokatbyråer, har han ändå en egen utmejslad position vid sidan av skrivandet.

Lapidus bok "Snabba cash" har redan blivit film, och inför premiären beskrev Katarina Wennstam (SVT-journalist som sadlat om och också blivit en mycket framgångsrik författare) sina låga förväntningar på filmen: Ska bli spännande att se om någon kvinnlig karaktär fått nån replik i filmen iaf. Eller om de bara duger till att suga och bli slagna, eller krångla i vårdnadstvister, eller våldtas till döds som i boken.

Jag har inte läst "Snabba cash", och har därför ingen uppfattning om rättvisan i Katarina Wennstams beskrivning. Men jag reagerar på hur Jens Lapidus formulerar sig när han i Expressen ombeds kommentera Wennstams kritik. Lapidus säger att han inte tar åt sig av kritiken, eftersom: Jag skildrar ju bara hur det ser ut.

Men det är väl just där skon klämmer. En författare kan aldrig nöja sig med att skildra verkligheten såsom den ser ut. En författares uppgift bör ju vara att genom tolkningar och gestaltningar bidra till en fördjupad förståelse av denna verklighet, och få oss läsare att öppna luckor hos oss själva som vi kanske inte ens riktigt visste fanns. Så skapas konst. Ett sådant skapande åstadkoms inte genom ett slentrianmässigt användande av maskulina stereotyper, åberopandes att det ju är så det är. Att skildra en könsmaktsordning kräver inte nödvändigtvis att endast män återfinns bland karaktärerna.

Jag unnar uppriktigt Jens Lapidus varje krona han tjänar på sina böcker. Men hans svar på Expressens fråga gör mig tveksam till honom som författare.

Angående författarambitioner rekommenderas en ung mans debutroman Anna, avdelning 13, utgiven på Författares bokmaskin (1981). Boken fick positiva recensioner i såväl Göteborgs-Posten som Arbetaren och finns fortfarande på välsorterade bibliotek... :-)

Saabs öde avgörs - Maud Olofsson semestrar i Sydafrika

Frågan om Saab framtid befinner sig i ett avgörande slutskede. I kväll sammanträder GM:s styrelse i Detroit. Budgivarna på Saab är beroende av lån från EIB (Europeiska investeringsbanken). Den svenska regeringen spelar en viktig roll i samtalen mellan tänkbara köpare och EIB. Är regeringen t ex beredd att bidra med ekonomiska medel under den tid som det tar innan ett lån från EIB kan betalas ut?

I Trollhättan demonstrerade igår tusentals personer i protest mot den hotande nedläggningen. Sorgen och vreden är stor, liksom frustrationen över de olika signaler som GM sänder ut i sina kommentarer om Saabs framtid. Osäkerheten plågar människor.

I dessa för Saab och de anställda så dramatiska dagar väljer Maud Olofsson att åka på semester till Sydafrika. Resan är provocerande. Inte för att GM:s beslut i grunden påverkas av Maud Olofssons närvaro. Men resan och Maud Olofsson frånvaro uppfattas som ett uttryck för att regeringen inte engagerar sig i frågan om Saabs framtid och att ministern själv saknar empati med de människor som nu plågas i Trollhättan med omnejd. Det är för jävligt, som en av de uppsagda Saab-arbetarna uttrycker det i Expressen.

Nyligen har socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson hudflängts för vad som uppfattats som bristande medkänsla med sjuka och utförsäkrade människor. (Den historien lär få nytt liv efter kvällens Uppdrag granskning i SVT, kan jag tro). I förrgår var det Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard som fick löpa gatlopp i medierna efter att han talat varav hjärtat varit fullt i sin statusuppdatering på Facebook. (Läs gärna Ann-Charlotte Marteus utmärkta analys i Expressen om vad som egentligen ligger under Unsgaard-affären.)

Ingen missunnar Maud Olofsson en välförtjänst semester. Men det är mycket omdömeslöst och okänsligt att ansvarig minister åker på semester när Saab-affären befinner sig i ett avgörande skede och de anställda pressas hårt av motstridiga besked. Många omdömeslösheter har det varit från borgerligt håll den senaste tiden.

Edvard Unsgaard och arbetslinjens sanitära problem

Dagens olycksfågel i media är stackars Edvard Unsgaard, tidigare journalist på Dagen Eko och numera pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard har haft det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det"!

Kommentarerna har varit många och den rödgröna skadeglädjen stor. Ingen missunnar Edvard Unsgaard att få professionell hjälp med att avlägsna den sanitära olägenheten från sitt trapphus. Men det som gjorde Edvard Unsgaard till dagens driftkucku var dels hur han beskäftigt inpräntade i läsaren att städfirman och städerskan var invandrare, dels att han tolkade den ryska städerskans blixtinsats på en söndag som ett uttryck för den borgerliga alliansregeringens arbetslinje.

Unsgaard-affären är förstås på många sätt en storm i ett vattenglas. Men slappheten i Unsgaards beskrivning av det inträffade blir en sinnebild av den kritik som de rödgröna riktat mot alliansregeringens syn på hushållsnära tjänster: duktiga invandrare som bokstavligen skall torka bort skit hemma hos oss andra - gärna också på söndagar. Ur de rödgrönas perspektiv blir saken inte sämre av att Fredrik Reinfeldts pressekreterare själv beskriver det inträffade som en seger för alliansregeringens arbetslinje. En arbetslinje som genom tricksandet med sjukförsäkringsfrågan redan börjat hamna i vanrykte.

Jag har sagt det några gånger - just nu blåser det medvind för de rödgröna. När statsministerns pressekreterare inte förstår konsekvenserna av vad man skriver offentligt är det bara för de rödgröna att sitta still med öppen mun och invänta de stekta sparvarna.

*

Valvindar friska, leka och viska,

de rödgröna kring likt älskande par.

Väljarna ila, finna ej vila

förr'n ner i djupet Reinfeldt han far.

Dansar Gudrun Schyman in Feministiskt initiativ i riksdagen?

Gudrun Schyman får överlag goda betyg för sina insatser i premiärprogrammet av Let's dance. Ännu har ingen journalist ringt mig och frågat om Gudruns framgångar på dansgolvet ökar Feministiskt initiativs möjligheter att ta sig in i riksdagen. Men ju längre Gudrun håller sig kvar i tävlingen, desto mer relevant blir frågan.

Jag känner inte till någon forskning om huruvida framträdande politikers deltagande i den här typen av underhållningsprogram är positivt för de partier de företräder. Min egen uppfattning är att Gudrun Schymans medverkan och eventuella framgång i Let's dance riktar ljuset mot jämställdhetsfrågorna och bidrar till att åtminstone tillfälligt stärka dessa frågors plats på den politiska agendan. Gudrun har redan gjort framgångsrika framstötar i ämnet genom att få igenom förändringar i danspositionerna, så kvinnans positionering inte framstår som underdånig i förhållande till mannen.

Men Gudrun Schyman är både som person och som fenomen större än sitt parti (en formulering som Vänstra Stranden bjöd mig på tidigare i dag). Mediefokuseringen kommer i första hand att hamna på henne själv och i andra hand på jämställdhetsfrågorna. Feministiskt initiativ har ingen självklar plats denna logik. Gudrun Schyman står inför utmaningen att utveckla mekanismer som länkar samman medieljuset på henne själv och jämställdhetsfrågorna med det parti hon företräder.

Det är ingen enkel uppgift, och i skrivande stund tror jag att Feministiskt initiativ får mycket svårt att vinna en riksdagsplats i höstens val. Men Gudrun Schyman är en utomordentligt skicklig politiker, så osvuret är bäst.

Vi går mot en mycket spännande valrörelse hösten 2010.

Något är ruttet i svensk travsport? Åke Svanstedt och frågan om grisfösare

Stäng av honom på livstid, säger den svenske silvermedaljören i cykel från Peking-OS Gustav Larsson, angående att hans cykelkollega Nicklas Axelsson just lämnat ett positivt dopingprov. Emma Johansson - även hon silvermedaljör i cykel från Peking-OS - skräder heller inte orden: Jag blir rent ut sagt förbannad. Jag förstår inte vad han tänker med. På frågan om Nicklas Axelsson borde stängas av på livstid svarar hon: Absolut. Det är så rätt.

Gustav Larssons och Emma Johanssons reaktioner är typiska för hur idrottare på elitnivå brukar reagera när någon av deras kollegor ertappas som en fuskare. Den person som försökt skaffa sig en otillbörlig fördel gentemot sina kollegor fördöms i hårda ordalag och betraktas som en svikare och en fuskare. I grunden är det en naturlig och sund reaktion - fusk skall inte accepteras (även om jag i ett annat sammanhang problematiserat vad som skiljer fusk i form av doping från fusk i form av att t ex filma sig till en frispark i en fotbollsmatch).

Men det finns en sport där en ertappad och dömd fuskare inte fördöms av sina kollegor - nämligen travsporten. För några av bloggens läsare kommer det möjligen som en överraskning att jag är en hängiven traventusiast. Jag gillar kombinationen av sport och spel, samt den stämning som mestadels råder på svenska travbanor. Jag är ingen storspelare och tiden räcker sällan till för besök på banan - men genom media följer man med ganska bra ändå. Någon gång skulle jag vilja äga en travhäst. Men det är dyrt. Mycket dyrt.

De senaste månaderna har medieintresset för svensk travsport i första hand riktats mot landets i dag mest framgångsrike travtränare Åke Svanstedt. Skaraborgs tingsrätt dömde strax före jul Åke Svanstedt för anstiftan till brott mot djurskyddslagen för att han skulle beordrat sin personal att med s k grisfösare ge hästar elstötar under träning. Att utsätta travhästar för elstötar är strängt förbjudet enligt travets eget regelverk. Skälet till förbudet för förstås djurskydd. Fusket består i att Åke Svanstedt skulle ha brutit mot djurskyddsreglerna och den vägen ha skaffat sig en fördel i förhållande till de konkurrenter som respekterar djurskyddsreglerna.

Men i Åke Svanstedts fall går det i princip inte att hitta en enda tränarkollega som öppet framför kritik av den kaliber som Gustav Larsson och Emma Johansson gjorde ovan. Det hummas och det duckas inför journalisternas frågor. Här ställs inga krav på livstids avstängning och nästan ingen av alla dem som intervjuats i media uttrycker någon vrede överhuvudtaget.

En del kanske tror att tränarkollegornas milda reaktion beror på att de själva också använt sig av grisfösare i träning. Det tror jag inte. I stället tror jag att avsaknaden av vrede har sin grund i den kåranda som präglar travvärlden - en kåranda där misstron mot myndigheter och viljan att vara sig själva nock gör att man sluter leden när en kollega ertappas med regelbrott.

Svensk travsport i dag genomgår en kris. Spelet på hästar ökar visserligen. Men travbanorna töms på folk och flera travbanor är hotas av nedläggning. Om travet på allvar vill följa med in i 2000-talet måste kårandan avvecklas och myndigheterna ses som en medspelare i stället för en motståndare. Sportens reaktion efter domen mot Åke Svanstedt är ur det perspektivet olycksbådande.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, betonade Aron Etzler, chefredaktör för oberoende socialistiska Flamman, i Godmorgon, världen i P 1 i dag. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Det är ett viktigt påpekande i tider när ett opinionsöverläge på 11.4 procent i den senaste Sifo-undersökningen öppnar dörren för ett alltför tidigt rödgrönt segerrus inför höstens riksdagsval.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? I debatten medverkade Fredrik Reinfeldt, tillsammans med dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton samt chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg. Debatten arrangerades av Utrikespolitiska föreningen i Göteborg tillsammans med några EU-kritiska organisationer.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga EU-motståndare, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Enligt mina bedömning delade åtminstone 80 procent av publiken Gahrtons och Öbergs ståndpunkter. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som debattledare skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om den politiska kompetens han obestridligen besitter.

Så underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Visst, det är lätt att raljera över hans fubblande i samband med ministerutnämningarna vid regeringsbildningen, hans oförmåga att förstå FRA-frågan och fildelningsproblematiken, hans begränsade kulturella vyer (kronprinsessan fick en platt-tv i 30-årspresent och hans vurm för Magnus Uggla). Men bakom den ibland något känslokyliga fasaden och den arroganta uppsynen finns en skicklig, målmedveten, lyssnande och strategisk politiker, som just ny flirtar med de apolitiska stämningar som kan finnas i väljarkåren. Nu är EU-ordförandeskapet avslutat och Fredrik Reinfeldt är tillbaka på den inrikespolitiska scenen. Jag är övertygad om att han har lärt och lyssnat in av det som skett kring sjukförsäkringsfrågan och alliansregeringens kraftigt försvagade ställning i opinionen. Med full kraft kommer han att ta sig an uppgiften att få väljarnas förtroende för ytterligare fyra år som statsminister.

Jag tror inte han kommer att lyckas. Men de rödgröna bör i varje fall inte göra hans uppgift lättare genom att underskatta honom.