Om ordens betydelse - apropå Richard Jomshof och Nyamko Sabuni

Man ska ta det folk säger på allvar. Min grundregel är att utgå fram att människor menar det de säger. Vi måste ta ansvar för våra ord.

Under den senaste veckan är det två uttalanden från politiker som fått uppmärksamhet och diskuterats. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sa i SVT-programmet "Sverige möts" att  Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion. Uttalandet väckte stark kritik, bland annat från Jomshof tänkte samarbetspartner Ulf Kristersson som menade att det var Jomshof uttalande som var avskyvärt. Jimmie Åkesson var snabbt ute och påstod att Jomshof inte menat det han sagt, utan något helt annat (islamism i stället för Islam).

Men Jimmie Åkessons välvilliga tolkning saknar trovärdighet, då Jomshof vid flera tidigare tillfällen valt att låta bli att skilja mellan Islam och islamism - till exempel i en intervju med SVT-journalisten Pontus Mattsson i dennes bok "In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken" (Carlsson, 2020). Där säger Jomshof att ”islam och islamism är fullt jämförbart med kommunism och nazism” och att han ”gör ingen skillnad på om det är religion eller ideologi”.

Det förefaller troligare att Sverigedemokraterna försöker spela två spel samtidigt. Å ena sidan formulera sig på ett sätt som inte omöjliggör för Ulf Kristersson att bjuda in partiet till politiskt samarbete, till exempel kring budgeten och som ett regeringsunderlag. Å andra sidan sända en signal till de av Sverigedemokraternas sympatisörer och tänkta väljare som mobiliseras genom hatfyllda uttryck om Islam.

* 

Det andra uttalandet kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som i SVT Agenda (7/3) påstod att Sverigedemokraterna ”läser av samhällsproblem på samma sätt som de borgerliga partierna gör”. Uttalandet har väckt starka känslor eftersom många har svårt att se på vilket sätt ett liberalt parti "läser av samhällsproblem" på samma sätt ett parti som har sina rötter i öppet rasistiska rörelser. Så skriver till exempel Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, i en krönika i Borås Tidning att "om det är något som alltid har skiljt SD från andra partier så är det att partiet 'läser av samhällsproblem' på ett annat sätt", till exempel genom att inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte kunna förklaras av invandringen.

Jag tror säkert att Nyamko Sabuni menar det hon säger. Frågan blir i stället vad det är hon egentligen säger. Vad menar hon med att Sverigedemokraterna "läser av samhällsproblem" på samma sätt som Liberalerna? Tyvärr fick hon aldrig den frågan av programledaren.

För att travestera Bertolt Brecht och hans dikt "Lärandets lov". Sätt fingret på varje bokstav, fråga: hur den kom dit?

Frän partiledardebatt inledde valåret 2010

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev frän, ibland snuddandes till aggressiv. Två distinkta block med klara politiska skillnader formerar sig inför väljarna. Vid sidan av de sakpolitiska skillnaderna tycks det också som att personkemin över blockgränserna inte är något vidare (för att uttrycka det milt).

Debatten blev jämn. Det är lättare att opponera än att regera, och opinionen blåser också i de rödgrönas riktning. I dagens mätning från Novus har det rödgröna försprånget vuxit ytterligare, från 9.0 till 9.9 procent. Jag har under hela mandatperioden hävdat att den stora utmaningen för de rödgröna inte blir att vinna regeringsmakten 2010, utan att behålla den 2014. Jag står fast vid den bedömningen.

I partiledardebatten gjorde främst Mona Sahlin, Jan Björklund och kanske också Maud Olofsson bra ifrån sig. Regeringens styrka ligger i dess inre sammanhållning och det förtroende de åtminstone fram till de senaste månaderna (Vattenfall-frågan, sjukskrivningsproblematiken, Saab-turerna...) lyckats skapa för sin regeringsduglighet. Deras svaghet ligger (om vi bortser från lågkonjunkturen) bl a i den harmsenhet de alltför ofta förfaller till - särskilt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson. De utstrålar misslynthet över att svenska folket inte är tillräckligt tacksamt över den kloka politik som regeringen för. Kanske borde den borgerliga alliansregeringen fördjupa sig i Bertolt Brecht och överväga att välja sig ett nytt folk?

Styrkan i det rödgröna samarbetet ligger i att det kan uppfattas som nytt och fräscht ända fram till valdagen, och att de rödgröna förslagen fortfarande är tillräckligt vaga för att de skall bli svåra för regeringen att kritisera. Svagheten hos de rödgröna ligger bl a i att de inte är lika eniga som den borgerliga alliansen (vilket kan skada bilden av deras regeringsduglighet) samt att Mona Sahlins ledarskap fram till för några månader sedan har varit ifrågasatt.

Nu börjar valåret på allvar. Stickor och strån lär ryka. Nästa stora debatt blir mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda på söndag kl 21.15. Be there!