Mona Sahlin och den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken

I dag presenterade de rödgröna sin gemensamma plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik: En rättvis värld är möjlig. Samtidigt, vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, höll Mona Sahlin sitt med spänning emotsedda första säkerhetspolitiska linjetal.

Såväl den rödgröna plattformen som Mona Sahlins tal gav uttryck för en traditionell vänsterpolitik. Stödet för den militära alliansfriheten och avståndstagandet från ett svenskt Nato-medlemskap var entydigt. De rödgröna markerade tydligt att den s k solidaritetsklausulen som riksdagen antog den 16 juni 2009 - Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas - inte på något sätt innebär att Sverige ger militära säkerhetsgarantier till sina grannstater. Handlingsfriheten i händelse av krig består.

I fråga om FN-mandat som villkor för deltagande i olika internationella militära insatser är formuleringarna också stabila. Här finns mindre utrymme för att frångå kravet på FN-mandat än de skrivningar som låg till grund för den socialdemokratiska partikongressens beslut hösten 2009.

De frågor där åsiktsskillnaderna mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som störst - den svenska vapenexporten och Sveriges militära engagemang i Afghanistan - hanteras genom kompromisser. I frågan om vapenexporten gör Vänsterpartiet och Miljöpartiet (åtminstone tillfälligt) avkall på sina krav om totalförbud för svensk vapenexport mot att Socialdemokraterna accepterar en utredning som syftar till att göra den svenska vapenexporten än mer restriktiv (t ex genom att införa ett s k demokratikriterium i regelverket). Frågan om Afghanistan har redan tidigare hanteras genom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att göra en utvärdering av den svenska insatsen, en utvärdering som skall vara klar först hösten 2011. Vänsterpartiet har ännu inte anslutit sig, men kommer sannolikt att göra det i god tid före valet 2010. På så sätt vill de rödgröna desarmera vapenexportfrågan och Afghanistanfrågan i den kommande valrörelsen.

Överenskommelsen stärker de rödgröna inför valet 2010. Visst kommer de rödgröna att kritiseras för bristande nytänkande och för att huka i frågan om Afghanistan. Men givet de åsiktsskillnader som föreligger mellan de rödgröna partierna i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna så är det en skickligt hopsmidd kompromiss som nu har kommit till stånd.