Kristen vänster och kristen höger - debatt med Siewert Öholm

I kväll debatterade jag kristen vänster och kristen höger med Siewert Öholm och Sydsvenskans Andreas Ekström, på Publicistklubben Södra i Malmö. Siewert vill i samarbete med det amerikanska TV-bolaget Fox starta en kristen TV-kanal som vänder sig till kristna värdekonservativa som inte gillar samkönade äktenskap, som tycker att man ska vara försiktig med aborter och som är för Israel. Siewert behöver 60 miljoner kronor för att dra igång projektet. Någon som har en slant över?

Vi diskuterade också Broderskapsrörelsens senaste förslag till Manifest för kristen vänster. Siewert tyckte att det var alldeles för mycket allmänt kärleksflum i manifestet, och att det var så allmängiltigt att han själv utan svårighet kunde instämma i 65 procent av texten. Håller du med? Du kan läsa Manifestet här.

Debatten ägnade också stor uppmärksamhet åt att Siewert Öholms husorgan Världen idag just idag ägnar inte mindre än tre artiklar åt att angripa den fria forskningen. Angreppet riktas mot fil dr Kristian Steiner vid Malmö Högskola, som fått pengar av Frikyrkliga forskningsrådet för att genomföra en studie av tidningen Världen idags bild av Islam. Tidningen ställer frågan hur det kan vara "av intresse för en allmän svensk högskola" att undersöka hur en kristen tidning skildrar Islam. Det blir närmast komiskt när tidningen angriper Frikyrkliga forskningsrådet för att ha låtit "politiska motiv" ligga till grund för beslutet att tilldela Steiner forskningsmedel. Själv säger jag: Gud bevare mig för de konspirationsteorier som präglar Världen idags syn på verkligheten.

Siewert Öholm och många av hans värdekonservativa meningsfränder värjer sig för epitetet "kristen höger". Det är inte så konstigt. Begreppet "höger" har sedan länge en negativ klang i svensk politik. Det var ju ingen slump att det svenska Högerpartiet redan 1969 bytte namn till Moderata samlingspartiet. Det finns också en ovilja att associeras till den kristna högern i USA.

Men höger är höger och jag står för användandet av uttrycket kristen höger. Det som skiljer kristen höger i USA från kristen höger i Sverige är att den kristna högern i Sverige är mindre militaristisk och tar avstånd från dödsstraffet. Det är bra. Men den kristna högern i Sverige är närmast fixerad vid samlevnadsfrågor och sitt motstånd mot homosexuell kärlek, sitt abortmotstånd och sin oförmåga att kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår i konflikten med palestinierna.

För mig är den kristna högern exkluderande. Ett exempel på detta är att de båda bloggportalerna Jesussajten samt KristnaBloggar kastat ut bloggen Kristen vänster från sina bloggkataloger. Motivet är att bloggen Kristen vänster stöder lagen om samkönade äktenskap, medan Emanuel Henrysson som ansvarar för de båda portalerna i mejlväxling menar att det ingenstans i Bibeln står att Gud skulle "tycka om homosexualitet" och därför kan bloggen Kristen vänster inte få finnas med i en förteckning över kristna bloggar. Sa någon fundamentalism? Detta är den kristna högern när den är som absolut sämst.

Den kristna högern anser sig ha monopol på sanningen, medan en kristen vänster söker den. Läs och prenumerera gärna på tidningen Broderskap som nu kommer ut i ny design, en gång i veckan precis som tidigare.

Socialdemokraterna och opinionen: Sluta deppa och börja jobba!

Synovates senaste mätning bekräftar Socialdemokraternas långvariga nedåtgående trend i opinionen. Socialdemokraterna får denna gång 33.5 procent, vilket innebär en nedgång från föregående mättillfälle med fyra procentenheter.

Socialdemokratins snabba ras i opinionen riskerar att skapa självuppfyllande stämningar inom arbetarrörelsen om att valet 2010 redan är förlorat. Men det är alldeles för tidigt att räkna ut oppositionen. Just nu väger det helt jämt mellan blocken, samtidigt som Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det är alls inget dåligt utgångsläge för oppositionen året före ett valår.

Orsakerna till socialdemokraternas kraftigt sjunkande opinionssiffror ligger sannolikt i den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den finansiella krisen, där regeringen hållit ihop och inte givit utrymme åt den rödgröna oppositionen att på allvar ta plats i debatten. Oklarheterna i samband med bildandet av den rödgröna koalitionen och AMF-skandalen har säkert gjort sitt till.

Den rödgröna koalitionen har haft svårt att formulera en politik som i väljarnas ögon framstår som ett distinkt alternativ till den borgerliga alliansregeringens. Socialdemokraternas rådslagsarbete och de nybildade rödgröna arbetsgrupperna innebär en risk att väljarna får vänta ännu längre på oppositionens alternativ inför valet 2010.

Den rödgröna koalitionens oväntade rekordstora överläge i opinionen från slutet av 2006 till hösten 2008 blev en psykologisk olycka. De flesta seriösa bedömare spådde att opinionsläget skulle jämnas ut före valet 2010. Så blev det också – om än oväntat hastigt. Men när vändningen kom och opinionsläget ”normaliserades” så framstod Socialdemokraterna som stora förlorare, trots oppositionens överläge i opinionsmätningarna i två och ett halvt års tid.

Ur oppositionens synvinkel är det viktigt att redan nu träda fram inför väljarna med förslag som gör avtryck i debatten och som såväl i sak som i ideologiska utgångspunkter skiljer sig från den borgerliga alliansregeringens.

1 maj och Europavalet blir en viktig möjlighet för den rödgröna koalitionen att mobilisera sina sympatisörer och bryta den nedåtgående trenden. Opinionsläget är faktiskt inte alls så illa som det kan uppfattas. Så sluta deppa – börja jobba!

Bloggposten har i en längre version publicerats på Newsmill.

Politisk TV-reklam - kan de rödgröna stå emot?

Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer att satsa på TV-reklam inför EU-valet den 7 juni. Centern tvekar, och den rödgröna koalitionen vill helst slippa.

Jag tycker att det vore en trist utveckling om politisk TV-reklam blir ett centralt inslag i partiernas valkampanjer. Politisk TV-reklam riskerar att förytliga den politiska debatten, eftersom reklamens formspråk inte kan förenas med nyanser och fördjupning. Dessutom är det en dyr kampanjform, som gynnar de välbeställda partierna. Och visst känns väl politiskt TV-reklam lite gammalmodigt i dag?

Men om de borgerliga partierna verkligen väljer att satsa på politisk TV-reklam så tror jag att den rödgröna koalitionen på sikt får svårt att avstå. Ett avstående kan innebära att de rödgröna ger en fördel till de borgerliga partierna med avseende på möjligheterna att föra ut sitt valbudskap till väljarna.

Däremot tror jag inte att TV-reklamen kommer att få någon större betydelse för det politiska landskapet. Genom framväxten av nya sociala medier (bloggar, Facebook, Twitter etc) har TV-mediet blivit relativt mindre betydelsefullt — även om det förstås fortfarande är väldigt viktigt.

Mer spännande ur ett kampanjperspektiv är i så fall Socialdemokraternas nya satsning på webbplattformen Mitt S, som just öppnat under parollen Vi blir Sveriges mest öppna parti. På denna plattform erbjuder Socialdemokraterna även icke-partimedlemmar politiskt utrymme och möjlighet att mobilisera för politiska aktiviteter. Arrangemanget har inspirerats av kampanjtekniker från det amerikanska presidentvalet, och kallas för att Våga släppa varumärket.

Vi får väl se hur mycket varumärke Socialdemokraterna till sist vågar släppa, och framför allt hur en sådan teknik fungerar även i en svensk miljö där de partierna är betydligt starkare aktörer i det politiska livet än vad de är i USA.

Jag kommenterar frågan om politisk reklam i TV för TT bl a här.

Pirater, pirater - överallt pirater...

Efter den uppmärksammade domen i Pirate Bay-målet strömmar medlemmarna in till Piratpartiet. Enligt partiets egna uppgifter uppgår antalet medlemmar nu till över 24 000, vilket gör Piratpartiet till Sveriges fjärde största parti. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har fler medlemmar. Partiets ungdomssektion Ung Pirat uppges ha över 11 000 medlemmar, vilket är mer än vad något av de etablerade partiernas ungdomsförbund har.

En bättre start på EU-valrörelsen kunde Piratpartiet knappast få. Visserligen innebar tingsrättens dom i Pirate Bay-målet ett ideologiskt bakslag för partiet. Men domen innebär också att fildelningsproblematiken befäster sin ställning på den politiska agendan. Den fällande domen väcker också vrede i de väljargrupper som Piratpartiet vill mobilisera inför EU-valet, och underlättar kanske därför också för partiet att övertyga sina medlemmar och sympatisörer om värdet i att verkligen gå att rösta den 7 juni.

Vilka är då Piratpartiets möjligheter att verkligen ta sig in i Europaparlamentet? För ett mandat kommer det gissningsvis att behövas ungefär 100 000 röster. Det är lätt att låta sig duperas av att Piratpartiet har nära 25 000 medlemmar. Men det är viktigt att komma ihåg att ett medlemskap i Piratpartiet är gratis - det räcka att anmäla sig med ett par klick på nätet.

Den stora svårigheten för Piratpartiet blir att mobilisera de väljargrupper där partiet har sina sympatisörer. Bekymret för Piratpartiet är att dessa väljargrupper - i huvudsak de yngre - är de väljargrupper som i tidigare Europaval visat sig minst villiga att gå och rösta. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg har visat så valde endast 23 procent i åldersgruppen 18-22 år och 30 procent i åldersgruppen 23-30 år att rösta, medan motsvarande andelar bland de äldre uppgick till 52 procent (61-70 år) respektive 57 procent (71-80 år).

Två frågor kommer därför sannolikt att avgöra Piratpartiets öde i det stundande valet. För det första: Är fildelningsfrågan en så viktig fråga för fildelningsanhängarna att tillräckligt många av dessa också låter frågan avgöra sin partisympati? För det andra: Har Piratpartiet kraften och förmågan att i en stundande valrörelse övertyga sina sympatisörer om värdet i att gå och rösta den 7 juni?

På båda frågorna blir svaret: Osvuret är bäst.

De etablerade partierna (Fat Cat Parties?) ser med berättigad oro på Piratpartiets framgångar. FRA-frågan visade med all önskvärd tydlighet att flertalet av de etablerade partierna inte förstått de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationella revolutionens spår. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen. Dessa partier har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det i dag bara är sju veckor kvar till Europavalet? Kanske - men bättre sent än aldrig.

Jag kommenterar tillsammans med Henrik Oscarsson för TT Piratpartiets möjligheter bl a här.

Fredrick Federley och frågan om bloggosfärens makt

I ett påhittat inlägg på sin blogg krävde den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley igår en regeringsombildning, där bl a Moderaternas justitieminister Beatrice Ask skulle bytas ut och ersättas med en folkpartist. Federleys utspel fick stor uppmärksamhet i Fat Cat Media (traditionella medier som dagstidningar, radio och TV). I dag meddelar Federley att hans utspel var en bluff, iscensatt för att visa att politikers bloggande faktiskt är av betydelse och får genomslag i andra medier.

Men Federleys bluff är ett prov utan värde. När en välkänd riksdagsledamot gör något så spektakulärt som att kräva att en namngiven minister från den egna regeringen skall avgå så spelar det ingen större roll hur budskapet förmedlas. I det här fallet kunde Fredrick Federley lika gärna ha ställt sig på Sergels Torg med ett plakat - genomslaget i Fat Cat Media hade blivit ungefär detsamma.

Två saker är intressanta. För det första väljer Fredrick Federley att genomföra sitt test med en fejkad nyhet i stället för med en sann nyhet. När Fredrik Federley haft något nyhetsmässigt intressant att säga och som dessutom varit sant har han åtminstone hittills valt att publicera nyheten i traditionella medier, eller åtminstone genom ett pressmeddelande tipsa dem om saken. Fortfarande är det så att de allra flesta nyheter får ett betydligt större genomslag i det offentliga samtalet om de publiceras i traditionella medier än om de publiceras på en blogg eller i andra nya sociala medier.

För det andra hade Fredrick Federley inte kommit lika lindrigt undan om han genomfört sin bluff på t ex DN Debatt eller i en intervju med Lennart Persson i SVT Aktuellt. Bloggosfären är fortfarande lite av Vilda västern där det mesta är tillåtet - på gott och på ont. En lögn i experimentellt syfte på sin egen blogg uppfattas som mindre allvarligt än en lögn i de mediala finrummen. Skillnaden beror förstås på att det fortfarande har större betydelse vad en person säger i dessa traditionella media än vad personen skriver i bloggosfären.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Bara för att bloggosfären inte är lika betydelsefull som Fat Cat Media så betyder det inte att bloggosfären saknar betydelse. Bloggosfären urholkar Fat Cat Medias monopol som debattens grindvakt. Så visst har det skett en maktförskjutning. Det är därför Fat Cat Media nu ser om sitt hus och etablerar sig och successivt stärker sin ställning även i olika nya sociala media.

Vilken politiker vågar blir först med att publicera en riktigt stor (och sann) nyhet på sin blogg utan att samtidigt tipsa andra media? Kanske Carl Bildt, när han meddelar sin avgång...

Ny redaktionell policy för bloggen

I sommar fyller denna blogg tre år. Det har varit tre förfärligt roliga år, och jag avser att även fortsättningsvis hålla igång bloggen med oförminskad intensitet och styrka.

Men jag vill öka bloggens läsvärde genom att införa en ny redaktionell policy. Många läsare har påpekat att bloggens relevans blir mindre genom att diskussionen i anslutning till bloggposterna spårar ur och att enskilda individer tar för stor plats på andras bekostnad. Jag kommer därför fortsättningsvis att göra en redaktionell bedömning av kommentarerna. Förutom att de skall ha relevans till den aktuella bloggposten och att språkbruket inte får vara kränkande vill jag att kommentarerna också skall bidra till en allsidig, frimodig och konstruktivt seriös debatt. Målsättningen är att få fler läsare att följa diskussionen även i kommentarerna.

Välkomna med på den fortsatta resan!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.

För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.

I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.

Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.

Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.

Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?

Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!

Folkrättslig undersökning av kriget i Gaza

Tre månader efter kriget i Gaza är svenska medier mycket sparsamma i sin bevakning av den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska regeringen har just börjat sitta in sig, de inom-palestinska försoningssamtalen gör inte mycket väsen av sig och USA:s nya Mellanösternpolitik under president Obama har ännu inte synliggjorts. Obama tycks prioritera en omdefiniering av det iranska hotet, för att den vägen få in Iran som en spelare i fredsprocessen.

Nu cirkulerar en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza. Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi. I Sverige pågår arbetet för att stödja undertecknarnas krav. De frågor som den svenska arbetsgruppen preliminärt fört fram är två:

1. Brott mot freden och angreppskrig. Kan det av Israel genomförda anfallet på Gaza betraktas som en folkrättsligt legitim åtgärd i självförsvar mot raketbeskjutning från Gaza, eller är angreppet i folkrättens mening en aggression som överskridit olika krav som formulerats i folkrätten (t ex det om proportionalitet)?

2. Krigsförbrytelser. Begick någon stat, några organisationer eller enskilda under de tre veckor som kriget pågick sådana våldshandlingar som kan betraktas som brott mot internationella konventioner, till exempel regler om skydd av civilbefolkningen och förbud mot användning av vissa vapen?

Frågeställningarna är utmärkta - brett och öppet formulerade. Men är den svenska regeringen beredd att ställa sig bakom kraven på en folkrättsligt förutsättningslös undersökning givet dessa frågor? Eller skulle en sådan förutsättningslös utredning uppfattas som alltför provocerande gentemot Israel? Mitt tips är dessvärre det senare alternativet. Jag tvivlar på att Carl Bildt inför det stundande svenska EU-ordförandeskapet törs ta steget mot en förutsättningslös undersökning. Men ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel.

Annika Östberg och Långfredagens förlåtelse

Det har uppstått en märklig pseudodebatt om att Annika Östberg skulle ha romantiserats i svenska medier och framställts i ett oskyldigt skimmer. Ursäkta - men jag undrar vilken planet de som påstår något sådant har befunnit sig på de senaste decennierna. Jag har följt fallet med Annika Östberg noga under flera år. Hennes skuld till flera svåra och grymma brott är oomtvistad, och dessa brott har också konsekvent och detaljerat redovisats i svenska medier.

För mig är det en självklarhet att svenska staten tar sig an ett fall med en svensk medborgare som suttit i fängelse utomlands i 28 år. Mig veterligen har ingen nu levande svensk medborgare - i Sverige eller utomlands - suttit i fängelse så länge.

I ljuset av Annika Östbergs långa fängelsestraff kan det så här på Långfredagen vara på sin plats att påminna om de rövare som korfästes på Golgata tillsammans med Jesus. Jag väljer att citera ur Jonas Gardells med rätta rosade bok Om Jesus:

"Jesus är korsfäst mellan två rövare, den ene hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Den andre rövaren tillrättavisar emellertid den förste och säger att de faktiskt förtjänar att hänga där de gör. Sedan vänder han sig till Jesus och säger: Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike!

Lägg märke till att han inte säger: Förlåt mig! Inte heller säger han: Jag är skyldig till det och det, och jag ångrar mig djupt. Inget sådant. Han säger endast: Tänk på mig när du kommer med ditt rike.

Och vad svarar Jesus? Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. Han säger inte: Vad har du gjort? Vad är du skyldig till? Inte heller säger han: Jag vill se brottsregister, jag vill ha syndabekännelse, bot och bättring! Inget sådant. Han säger endast: Redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

Jesus ser på syndaren, på den som brutit förbundet med Gud och vänt Gud ryggen, och han säger: Du skall med! Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen privata gräns, på vår oförmåga till kärlek."

Liksom Jonas Gardell tycker jag att detta är en av de sannaste och viktigaste berättelserna om Guds kärlek. Med den berättelsen vill jag önska bloggens alla läsare en riktigt Glad Påsk!

För samma tema: Se Pastor Lasses blogg.

Sverigedemokraterna och främlingsfientligheten

I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt, med anledning av radioprogrammet Kalibers uppmärksammade reportage om rasism och främlingsfientlighet inom Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det alltför sällan görs en skillnad mellan rasism och främlingsfientlighet. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte Sverigedemokraterna och därför är heller inte Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti.

Med främlingsfientlighet menar Nationalencyklopedin en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. Och om det är något som kännetecknar Sverigedemokraternas politiska program så är det just ett avståndstagande från främlingar och från det främmande. I partiets programtexter utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi. Så sägs t ex i partiets Invandringspolitiska program att det offentliga stödet till verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Därför är det också korrekt att klassificera Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt parti.

Sedan är det en annan sak att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i det högerextremt rasistiska Bevara Sverige Svenskt (BSS). Det är inte lätt för ett parti att springa ifrån sitt ideologiska kulturarv. Sannolikt är det därför som så många av partiets medlemmar under rusets inverkan hade så lätt att glädjefullt sjunga med i de högerextrema sångerna som redovisades i Kaliber. Inte ens Jimmie Åkesson kunde låta bli.

Sverigedemokraternas ursprung i den högerextrema rörelsen skiljer partiet från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti, det norska Fremskrittspartiet eller varför inte Ny demokrati. Sverigedemokraternas högerextrema rötter är ett stort bekymmer för partiet inför 2010 års valrörelse.

Måste Wanja avgå?

En uppdatering finns i slutet av bloggposten!

Diskussionen om huruvida Wanja Lundby-Wedin måste avgå som LO-ordförande pågår för fullt. Frågan om hennes avgång bör diskuteras från två utgångspunkter:

1. Har Wanja Lundby-Wedin ett så stort personligt och politiskt ansvar för AMF-skandalen att hon är olämplig att fortsättningsvis inneha uppdraget som LO:s ordförande?

2. Oavsett Wanja Lundby-Wedins personliga och politiska ansvar för AMF-skandalen - har hennes politiska och personliga förtroende urholkats så mycket att hon inte med tillräcklig kraft kan föra fram arbetarrörelsens intressen och värderingar inför 2010 års valrörelse?

På den första punkten har jag ingen klar uppfattning. Helt klart har Wanja Lundby-Wedin som styrelseledamot ett personligt och politiskt ansvar för det inträffade. Men jag har inte tillräcklig kompetens att bedöma om hennes sätt att utöva sitt ansvar är förenligt med ett fortsatt ordförandeskap för LO.

På den andra punkten har jag tagit ställning. Min bedömning är att Wanja Lundby-Wedins möjligheter att återvinna ett tillräckligt politiskt och personligt förtroende är små. AMF-affären har inneburit att Wanja Lundby-Wedin blivit politiskt vingklippt. Därför skulle det missgynna både LO och Socialdemokraterna om hon kvarstår som LO-ordförande och därför bör hon också avgå. Det säger jag bl a till TT och till Expressen.

Situationen är i högsta grad olustig. Wanja Lundby-Wedin är en mycket kompetent person och med få politiska fiender. Inom LO finns ingen självklar efterträdare. Det är också möjligt att hennes agerande skadat Socialdemokraterna mer än det har skadat den organisation hon är vald att företräda, d v s LO. Men nu har situationen utvecklat sig som den har gjort, och Wanja Lundy-Wedin har själv bidragit till detta genom att flacka mellan olika argument i sitt försvar. Hon är inplanerad som huvudtalare för Socialdemokraterna och LO i Stockholm på 1 Maj. Jag har svårt att se att så verkligen blir fallet.

Jonas Morian skriver också klokt om detta.

Uppdatering 6/4: Wanja Lundby-Wedin bestämde sig för att sitta kvar och hon gjorde en mycket stark presskonferens. Men hon och LO-ledningen spelar ett högt spel och det finns en risk att de underskattat det politiska motståndet. Hur kommer gräsrötterna inom LO och inom Socialdemokratin att reagera? Kommer de LO-förbund som i dag övertalades att inte kräva Wanjas avgång att hålla fast vid den överenskommelsen? Och hur reagerar den socialdemokratiska partiledningen om affären lever vidare och om opinionssiffrorna fortsätter att sjunka? Jag kommenterar händelseutvecklingen i SVT Aktuellt i kväll måndag.

Den svenska Nato-opinionen

I dag presenterar jag på DN Debatt den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Andelen Nato-motståndare har minskat något, men fortfaranden är det betydligt fler som är emot att Sverige går med i Nato. Av de tillfrågade anser 41 procent att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan 24 procent anser att det är ett bra förslag.

Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas.

Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga allians­regeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen.
Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något.

Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre.

Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.

Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro.

I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”.

Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga.

Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret? I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning.

Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent.

Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat.

Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent.

Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent.

En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion.

Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan?

Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga.

Ny regering i Israel

Så har Israel fått en ny regering, med Benjamin Netanyahu (Likud) som premiärminister, högerpopulisten Avigdor Lieberman (Yisrael Beiteinu) som utrikesminister och Ehud Barak (Labor) som försvarsminister. Regeringen är Israels största någonsin, med inte mindre än 30 ministrar och i skrivande stund 8 viceministrar. Det är svårt att hitta någon seriös bedömare som tror att regeringen kommer att kunna (eller ens vilja) föra fredsprocessen med palestinierna framåt, eller att regeringen kommer att bli särskilt långlivad. Som den israeliska tidningen Haaretz uttrycker det: Det är en regering destined to fail (dömd att misslyckas).

Varken Netanyahu eller Lieberman har något intresse av att driva på förhandlingar mot en tvåstatslösning. I stället går det att tolka deras uttalanden som att de förespråkar en slags ekonomisk säkerhet eller ekonomisk fred mellan israeler och palestinier. Israel skulle i så fall främja den ekonomiska utvecklingen på Västbanken och i förlängningen också i Gaza, mot att den tänkta palestinska statsbildningen lades i malpåse. Bantustans kallades det i Sydafrika, och det gick inget vidare. Det kommer det inte att göra i Palestina heller.

På den palestinska sidan återupptas nu försoningsamtalen mellan Hamas och Fatah. Men samtalen har gått trögt, och i det dödläge i förhandlingsprocessen som nu råder är det svårt att skapa tillräckliga incitament för såväl Hamas som Fatah att göra de eftergifter som behövs för en försoning.

I USA har Barack Obama fullt upp med att hantera finanskrisen. Det är också svårt att se hur han skulle kunna gå in i ett närmare samarbete med den israeliska regeringen såsom den nu är sammansatt. Hur skall omvärlden med någon trovärdighet kunna samtala med Avigdor Lieberman som förespråkar folkfördrivning och samtidigt vägra samtala med Hamas? Obama kommer i stället inledningsvis att operativt prioritera Afghanistan-Pakistan, Irak och Iran. Särskilt intressant är Obamas strävan att bryta isoleringen av Iran för att kunna utnyttja Iran i hanteringen av de övriga konflikterna i Mellanöstern.

Så för fredsprocessen mellan israeler och palestinier stundar väntans tider. För att återigen citera artikeln i Haaretz: All that remains is to hope that Israel's largets government ever will also be the government that makes way for its successor with the greatest speed. (Allt som återstår är hoppet att Israels största regering någonsin också blir den regering som ger plats åt sin efterträdare med högsta möjliga fart.)

I väntan på att så sker är det viktigt att palestinierna - som konfliktens svagare part - inte lämnas i sticket av omvärlden. Kanske att Ship to Gaza är något att ta fasta på?