Ehud Olmert avgår som partiledare för det israeliska regeringspartiet Kadima och även som israelisk premiärminister. Avgången innebär att förutsättningarna för en israelisk-palestinsk överenskommelse om fred före årets slut försvagas ytterligare.
Olmerts avgång kommer inte oväntat. Anklagelserna om mutbrott och andra ekonomiska oegentligheter har gjort Olmerts position politiskt ohållbar. Nu stundar partiledarval i Kadima den 17 september - med utrikesminister Tzipi Livni och transportminister Shaul Mofaz som förväntade huvudkandidater - och därefter bildandet av en ny regering som kommer att tillträda först i slutet av oktober.
Kadima och de israeliska socialdemokraterna vill till varje pris undvika nyval, eftersom ett sådant sannolikt skulle utmynna i en valseger för högerblocket Likud och med dess partiledare Benjamin Netanyahu som ny premiärminister. Det enda som talar för nyval i Israel är om Kadima skulle kollapsa genom inre spänningar efter partiledarvalet. Kadima är ju en ny partibildning, bildat år 2005 av Ariel Sharon som en utbrytning ur högerblocket Likud och som Sharons nära nog personliga parti. Sharons insjuknande 2006 innebar därför ett stort avbräck för partiet.
En av orsakerna till att det går så trögt i fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier är att båda sidor plågats av svagt ledarskap. Olmert har vid sidan av sina personliga juridiska problem styrt en skör regeringskoalition med svagt politiskt stöd i Knesset. Palestinierna har å sin sida varit politiskt splittrade mellan Hamas-styrda Gaza och Fatah-styrda Västbanken. Till det kan läggas ett försvagat amerikanskt ledarskap, med avgående president George W Bush som en s k lame duck.
Ur ett lite längre tidsperspektiv är det därför bra att Olmert avgår och skapar möjligheter för ett starkare israeliskt ledarskap. På samma sätt som det är bra att vi får ett presidentskifte i USA. Därtill bör en politisk uppgörelse mellan Hamas och Fatah åstadkommas så snart som möjligt.
Men på kort sikt innebär Olmerts avgång att de pågående fredssamtalen mellan israeler och palestinier töms på innehåll. (Det samma gäller förstås samtalen mellan Israel och Syrien, där det i skrivande stund inte ens är klart om de kommer att fortsätta.). Både Tzipi Livni och Shaul Mofaz kommer att undvika att i de pågående fredsamtalen med palestinierna agera på ett sätt som försvårar för dem att för det första vinna partiledarvlaet i Kadima och för det andra att därefter bilda en majoritetsregering i Knesset. För palestinierna blir det svårt att förhandla när man inte vet vem som kommer att styra Israel om några månader.
Så det mesta talar därför dessvärre för att vi får vänta på ett genombrott i den israelisk-palestinska fredsprocessen åtminstone en bra bit in på 2009. För alla de människor som dagligen plågas och lider av denna konflikt är det ett deprimerande besked.
Tidigare i dag diskuterade jag läget i Mellanöstern efter Olmerts besked om sin avgång med Svensk Israel-informations generalsekreterare Lisa Abramowicz i P 1 Morgon i Sveriges Radio.
2008-07-29
Berättelsen om Narnia och Guds återkomst
I dag såg jag på bio Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Jag har aldrig varit särskilt entusiastisk över C S Lewis Narnia-svit. Dramaturgin känns mig stelbent, intrigerna konstlade och barnen t o m mer lillgamla än de i Enid Blytons Fem-böcker - vilket inte säger lite... Filmen lyckas heller aldrig frigöra sig från böckernas inbyggda svagheter, utan blir en hybrid mellan Harry Potter och Sagan om ringen light.
Det spännande med Narnia-filmen (liksom dess föregångare Häxan och Lejonet som kom för ett par år sedan) är att framställningen, utan att särskilt många i publiken märker det, är närmast övertyngd av kristen etik och kristna referenspunkter.
Låt mig bara ge ett par exempel. I Häxan och Lejonet dör lejonet Aslan för människornas skull, för att kort därefter återuppstå. I filmen om prins Caspian har lejonet Aslan försvunnit, just när han skulle behövas som bäst för att bekämpa det onda och ställa saker och ting tillrätta. Det är först när Lucy med barnets oskuldsfulla tro söker Aslan i skogen som han visar sig, och på nytt kan ingripa mot ondskans makter. Först när människan aktivt söker Gud kan Gud rädda henne, menar Lewis.
I dag skriver också Torgny Nordin intressant i Göteborgs-Posten om Charles Taylors nya bok A Secular Age, där Taylor ställer sig frågan vad det innebär att leva i en sekulär tid. Taylor betonar att ett fullt mänskligt liv aldrig kan begränsas till behovstillfredsställelse, bra jobb och sociala relationer, utan att ett fullt mänskligt liv innebär att leva med en övertygelse om att det som gör oss till dem vi är också handlar om att förhålla oss till värden och syften bortom vår egen livshorisont.
Men frågan är hur sekulär vår tid egentligen är. Själv använder jag gärna uttrycket en postsekulär tid för att beskriva dagens samhällsklimat och kulturströmningar. Filmerna om Narnia och dess framgångsvåg på biograferna vittnar om att det kristna budskapets ställning är så starkt att många tar det för givet, och att det impregnerar diskursen utan att någon ens märker det.
Det spännande med Narnia-filmen (liksom dess föregångare Häxan och Lejonet som kom för ett par år sedan) är att framställningen, utan att särskilt många i publiken märker det, är närmast övertyngd av kristen etik och kristna referenspunkter.
Låt mig bara ge ett par exempel. I Häxan och Lejonet dör lejonet Aslan för människornas skull, för att kort därefter återuppstå. I filmen om prins Caspian har lejonet Aslan försvunnit, just när han skulle behövas som bäst för att bekämpa det onda och ställa saker och ting tillrätta. Det är först när Lucy med barnets oskuldsfulla tro söker Aslan i skogen som han visar sig, och på nytt kan ingripa mot ondskans makter. Först när människan aktivt söker Gud kan Gud rädda henne, menar Lewis.
I dag skriver också Torgny Nordin intressant i Göteborgs-Posten om Charles Taylors nya bok A Secular Age, där Taylor ställer sig frågan vad det innebär att leva i en sekulär tid. Taylor betonar att ett fullt mänskligt liv aldrig kan begränsas till behovstillfredsställelse, bra jobb och sociala relationer, utan att ett fullt mänskligt liv innebär att leva med en övertygelse om att det som gör oss till dem vi är också handlar om att förhålla oss till värden och syften bortom vår egen livshorisont.
Men frågan är hur sekulär vår tid egentligen är. Själv använder jag gärna uttrycket en postsekulär tid för att beskriva dagens samhällsklimat och kulturströmningar. Filmerna om Narnia och dess framgångsvåg på biograferna vittnar om att det kristna budskapets ställning är så starkt att många tar det för givet, och att det impregnerar diskursen utan att någon ens märker det.
2008-07-27
Massavrättningarna i Iran
I morse hängdes 29 människor till döds i en massavrättning i Evinfängelset i Teheran. Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor per år, därefter följer Saudiarabien, Pakistan och USA. (Varför har jag inte sett någon västerländsk journalist på allvar pressa den så charmerande Barack Obama på hans försvar för dödsstraffet?)
Avrättningarna i Iran var en vedervärdig tilldragelse, och avspeglar den tyranniska regimens bristande respekt för människovärdet.
Vid sidan av att dödsstraffet i sig är barbariskt bidrar avrättningarna i Teheran även till att förstärka den negativa Iran-bilden i väst. Det innebär att de opinionsmässiga riskerna för Israel eller USA vid ett eventuellt luftangrepp mot Iran minskar. Vem vill försvara ett land som hänger sina egna medborgare?
Avrättningarna i Iran var en vedervärdig tilldragelse, och avspeglar den tyranniska regimens bristande respekt för människovärdet.
Vid sidan av att dödsstraffet i sig är barbariskt bidrar avrättningarna i Teheran även till att förstärka den negativa Iran-bilden i väst. Det innebär att de opinionsmässiga riskerna för Israel eller USA vid ett eventuellt luftangrepp mot Iran minskar. Vem vill försvara ett land som hänger sina egna medborgare?
2008-07-23
Villospår i FRA-debatten
I en artikel i Svenska Dagbladet "avslöjas" i dag att FRA:s signalspaning har varit till nytta, bland annat genom att den skulle ha förhindrat ett politiskt mord i Sverige och bidragit till att tjetjenska flyktingar fått stanna i landet.
Det är en märklig artikel. För det första därför att det förstås vore nonsens att tro att 60 års idog signalspaning i FRA:s regi aldrig skulle ha lett till några goda resultat. Att FRA nu väljer att presentera några påstått (allmänheten har ju ingen som helst möjlighet att kontrollera sanningshalten) lyckade fall visar bara hur pressad organisationen är av den pågående debatten om FRA-lagen.
För det andra undrar jag hur mycket som varit i säck innan det kom i påse. FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson väljer att presentera de påstått lyckade fallen i en artikel - författad av Mikael Holmström - i Svenska Dagbladet. Men varför väljer inte Ingvar Åkesson att presentera de lyckade fallen i ett pressmeddelande eller genom en presskonferens, så att alla medier får ta del av underlaget på lika villkor? Till Dagens Eko säger Håkan Jevrell, moderat statssekreterare i försvarsdepartementet, att han "fört en dialog" med FRA om att offentliggöra exempel och tycker det är bra att det görs. Men varifrån kommer initiativet till offentliggörandet? Från FRA för att legitimera sin existens? Från försvarsdepartementet för att påverka debatten om FRA-lagen? (I så fall kan myndighetens oberoende av politikerna ifrågasättas.) Eller kommer initiativet till offentliggörandet från Svenska Dagbladet? Blandar inte tidningen i så fall samman sin uppgift som nyhetsförmedlare med en strävan att själv påverka utgången av den politiska beslutsprocessen?
I vilket fall fortsätter regeringens bekymmer med FRA-frågan. Om Fredrik Reinfeldt tar ett steg tillbaka och river upp beslutet kommer regeringen att uppfattas som politiskt svag. Om Fredrik Reinfeldt står fast vid beslutet riskerar regeringen att gå mot ett förödmjukande nederlag i kammaren senare i höst, i så fall med påföljande regeringskris. Hittills har regeringen varit oerhört defensiv gentemot socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i frågan. Koalitionen mot FRA-lagen är djupt splittrad i sin syn på signalspaning överhuvudtaget (socialdemokraterna för, vänsterpartiet och miljöpartiet tveksamma eller kanske till och med emot), men regeringen har inte lyckats utnyttja denna splittring. Försök kommer, var så säkra.
I dag kommenterar jag också FRA-frågan i Göteborgs-Posten.
Tillägg 27 juli: I Göteborgs-Posten (GP) söndag 27 juli kommenterar FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson ursprunget till FRA-arikeln i Svenska Dagbladet enligt följande: - Ett aktuellt sätt är när vi, eller rättare sagt Svenska Dagbladet, publicerade en artikel om några fall. "Vi, eller rättare sagt Svenska Dagbladet" - var det någon som sa slip of the tounge?
GP ställer därefter frågan Så det är på ert initiativ? Åkesson svarar: Nja. Journalister och politiker har under lång tid velat få oss att bli mer konkreta.
FRA är en del av makten, och bör kritiskt granskas såsom en del av makten. Tillkomstprocessen för artikeln i Svenska Dagbladet ställer efter Åkessons uttalanden i intervjun fler frågor än innan intervjun.
Det är en märklig artikel. För det första därför att det förstås vore nonsens att tro att 60 års idog signalspaning i FRA:s regi aldrig skulle ha lett till några goda resultat. Att FRA nu väljer att presentera några påstått (allmänheten har ju ingen som helst möjlighet att kontrollera sanningshalten) lyckade fall visar bara hur pressad organisationen är av den pågående debatten om FRA-lagen.
För det andra undrar jag hur mycket som varit i säck innan det kom i påse. FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson väljer att presentera de påstått lyckade fallen i en artikel - författad av Mikael Holmström - i Svenska Dagbladet. Men varför väljer inte Ingvar Åkesson att presentera de lyckade fallen i ett pressmeddelande eller genom en presskonferens, så att alla medier får ta del av underlaget på lika villkor? Till Dagens Eko säger Håkan Jevrell, moderat statssekreterare i försvarsdepartementet, att han "fört en dialog" med FRA om att offentliggöra exempel och tycker det är bra att det görs. Men varifrån kommer initiativet till offentliggörandet? Från FRA för att legitimera sin existens? Från försvarsdepartementet för att påverka debatten om FRA-lagen? (I så fall kan myndighetens oberoende av politikerna ifrågasättas.) Eller kommer initiativet till offentliggörandet från Svenska Dagbladet? Blandar inte tidningen i så fall samman sin uppgift som nyhetsförmedlare med en strävan att själv påverka utgången av den politiska beslutsprocessen?
I vilket fall fortsätter regeringens bekymmer med FRA-frågan. Om Fredrik Reinfeldt tar ett steg tillbaka och river upp beslutet kommer regeringen att uppfattas som politiskt svag. Om Fredrik Reinfeldt står fast vid beslutet riskerar regeringen att gå mot ett förödmjukande nederlag i kammaren senare i höst, i så fall med påföljande regeringskris. Hittills har regeringen varit oerhört defensiv gentemot socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i frågan. Koalitionen mot FRA-lagen är djupt splittrad i sin syn på signalspaning överhuvudtaget (socialdemokraterna för, vänsterpartiet och miljöpartiet tveksamma eller kanske till och med emot), men regeringen har inte lyckats utnyttja denna splittring. Försök kommer, var så säkra.
I dag kommenterar jag också FRA-frågan i Göteborgs-Posten.
Tillägg 27 juli: I Göteborgs-Posten (GP) söndag 27 juli kommenterar FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson ursprunget till FRA-arikeln i Svenska Dagbladet enligt följande: - Ett aktuellt sätt är när vi, eller rättare sagt Svenska Dagbladet, publicerade en artikel om några fall. "Vi, eller rättare sagt Svenska Dagbladet" - var det någon som sa slip of the tounge?
GP ställer därefter frågan Så det är på ert initiativ? Åkesson svarar: Nja. Journalister och politiker har under lång tid velat få oss att bli mer konkreta.
FRA är en del av makten, och bör kritiskt granskas såsom en del av makten. Tillkomstprocessen för artikeln i Svenska Dagbladet ställer efter Åkessons uttalanden i intervjun fler frågor än innan intervjun.
2008-07-19
Medier sviker i Engla-rapporteringen
På måndag inleds rättegången mot Anders Eklund, den man som erkänt morden på Engla Höglund och Pernilla Hellgren. De handlingar Eklund erkänt är ofattbart vidriga och i åtalet syns egentligen inga förmildrande omständigheter.
Brottets avskyvärda omständigheter ställer stora krav på medias förmåga att på ett varsamt och professionellt sätt hantera nyhetsbevakningen. Dessvärre har delar av media i väsentliga delar misslyckats med denna uppgift. Misslyckandet är ingen engångshändelse, utan en del av en samhällelig trend där kriminalvården alltmer inriktas på straff i stället för rehabilitering och där kriminaljournalistiken alltmer fokuserar brottsoffret och demoniserar brottslingen.
I Engla-fallet har SVT Aktuellt visat autentiska videoinslag ur polisens förhör med Anders Eklund. Jag kan inte minnas att Sveriges Television tidigare visat sådana videoinslag, och jag kan inte på något sätt se hur de fyller en funktion i nyhetsrapporteringen. Det enda som inslagen bidrar med är att kittla tittarens nyfikenhet: Lyssna, så här låter mördarens röst! Så här rör han sig! Så här ser han ut när han erkänner! Var finns värdigheten i allt detta?
I Göteborgs-Posten redovisas polisens vittnesförhör, där en av Anders Eklunds nära anhöriga kommenteras i djupt kränkande ordalag. Personen i fråga är avliden, och har ingen som helst möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.
Englas mamma tillfrågas av Aftonbladet om vilket straff som vore lämpligt och får även möjlighet att ge andra synpunkter: Det är för jävligt att vi ska betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det. OK - och vad är alternativet? Nackskott och sedan sända räkningen för kulan till Anders Eklunds anhöriga, som i Kina?
Det finns faktiskt inget allmänintresse i att låta en av sorg förtärd kvinna inför offentligheten, dag efter dag, uttrycka sina självklart hatiska känslor inför mördaren och brottet. Var finns omsorgen om Englas mamma själv i detta mediala skådespel?
Det fyller heller ingen journalistisk funktion att tillfråga de anhöriga om vad som är ett rimligt straff för ett så ohyggligt brott som barnamord. Ett rimligt straff? Den frågan är förbehållen juridiken, och i Sverige har vi lagar som innebär att livstids fängelse bedöms vara ett "rimligt straff" för denna typ av gärningar. De anhöriga uppmanas ju inte att uttala sig om det juridiskt rimliga straffet, utan om det moraliskt rimliga. Och då blir frågan bara platt retorisk. Vad är ett "moraliskt rimligt" straff för barnamord? Livstids fängelse? Dödsstraff? Kanske lite tortyr varje dag livet ut? Är saken ur världen sedan, så att vi kan sova gott på nätterna igen?
Svenska medier borde faktiskt ta ett steg tillbaka och ställa sig frågan om vad som hänt med kriminaljournalistiken de senaste 20 åren, och vem som tjänar på denna utveckling. Inte är det de som slåss för humanitet och alla människors lika värde i alla fall.
Tillägg 23 juli: Jag vill varmt rekommendera Hanne Kjöllers välformulerade och välargumenterade artikel "Rättsalen är inget rum för krisbearbetning" i Dagens Nyheter i dag.
Brottets avskyvärda omständigheter ställer stora krav på medias förmåga att på ett varsamt och professionellt sätt hantera nyhetsbevakningen. Dessvärre har delar av media i väsentliga delar misslyckats med denna uppgift. Misslyckandet är ingen engångshändelse, utan en del av en samhällelig trend där kriminalvården alltmer inriktas på straff i stället för rehabilitering och där kriminaljournalistiken alltmer fokuserar brottsoffret och demoniserar brottslingen.
I Engla-fallet har SVT Aktuellt visat autentiska videoinslag ur polisens förhör med Anders Eklund. Jag kan inte minnas att Sveriges Television tidigare visat sådana videoinslag, och jag kan inte på något sätt se hur de fyller en funktion i nyhetsrapporteringen. Det enda som inslagen bidrar med är att kittla tittarens nyfikenhet: Lyssna, så här låter mördarens röst! Så här rör han sig! Så här ser han ut när han erkänner! Var finns värdigheten i allt detta?
I Göteborgs-Posten redovisas polisens vittnesförhör, där en av Anders Eklunds nära anhöriga kommenteras i djupt kränkande ordalag. Personen i fråga är avliden, och har ingen som helst möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.
Englas mamma tillfrågas av Aftonbladet om vilket straff som vore lämpligt och får även möjlighet att ge andra synpunkter: Det är för jävligt att vi ska betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det. OK - och vad är alternativet? Nackskott och sedan sända räkningen för kulan till Anders Eklunds anhöriga, som i Kina?
Det finns faktiskt inget allmänintresse i att låta en av sorg förtärd kvinna inför offentligheten, dag efter dag, uttrycka sina självklart hatiska känslor inför mördaren och brottet. Var finns omsorgen om Englas mamma själv i detta mediala skådespel?
Det fyller heller ingen journalistisk funktion att tillfråga de anhöriga om vad som är ett rimligt straff för ett så ohyggligt brott som barnamord. Ett rimligt straff? Den frågan är förbehållen juridiken, och i Sverige har vi lagar som innebär att livstids fängelse bedöms vara ett "rimligt straff" för denna typ av gärningar. De anhöriga uppmanas ju inte att uttala sig om det juridiskt rimliga straffet, utan om det moraliskt rimliga. Och då blir frågan bara platt retorisk. Vad är ett "moraliskt rimligt" straff för barnamord? Livstids fängelse? Dödsstraff? Kanske lite tortyr varje dag livet ut? Är saken ur världen sedan, så att vi kan sova gott på nätterna igen?
Svenska medier borde faktiskt ta ett steg tillbaka och ställa sig frågan om vad som hänt med kriminaljournalistiken de senaste 20 åren, och vem som tjänar på denna utveckling. Inte är det de som slåss för humanitet och alla människors lika värde i alla fall.
Tillägg 23 juli: Jag vill varmt rekommendera Hanne Kjöllers välformulerade och välargumenterade artikel "Rättsalen är inget rum för krisbearbetning" i Dagens Nyheter i dag.
2008-07-17
Risk för (s)jälvmål i kampen mot Sverigedemokraterna?
Jag tillhör ju dem som bedömer Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen som mycket små. Partiets bakgrund i extremhögern i kombination med vänster-högerdimensionens dominerande ställning i svensk politik blir en för partiet mycket hög tröskel att passera.
Men ingenting är naturligtvis givet. De etablerade partierna får inte agera på ett sätt som i onödan underlättar för Sverigedemokraterna att passera fyraprocentsspärren.
Forskningen har visat att det finns åtminstone två grundregler för övriga partier att hålla sig till om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. För det andra bör man inte ingå blocköverskridande uppgörelser i form av t ex samlingsregering för att undvika att högerpopulistiska partier får en vågmästarposition.
Men samtliga partier - och kanske mest socialdemokraterna - lyckas bryta mot dessa båda grundregler i stort sett varje gång som Sverigedemokraterna hamnar över fyra procent i en opinionsmätning. På DN Debatt (10/7) kritiserade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp) och Maria Wetterstrand (mp) de borgerliga partierna för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter (17/7) lyfter Mats Johansson (s), som ansvarar för partiets strategiska arbete gentemot Sverigedemokraterna, fram just blocköverskridande uppgörelser, inklusive om självaste regeringsmakten, som de etablerade partiernas enda väg om partiet skulle få en vågmästarposition.
Oron över Sverigedemokraternas blygsamma opinionsframgångar tycks just nu göra de etablerade partierna till sina egna värsta fiender i arbetet med att motverka framgångar för Sverigedemokraterna.
Men ingenting är naturligtvis givet. De etablerade partierna får inte agera på ett sätt som i onödan underlättar för Sverigedemokraterna att passera fyraprocentsspärren.
Forskningen har visat att det finns åtminstone två grundregler för övriga partier att hålla sig till om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. För det andra bör man inte ingå blocköverskridande uppgörelser i form av t ex samlingsregering för att undvika att högerpopulistiska partier får en vågmästarposition.
Men samtliga partier - och kanske mest socialdemokraterna - lyckas bryta mot dessa båda grundregler i stort sett varje gång som Sverigedemokraterna hamnar över fyra procent i en opinionsmätning. På DN Debatt (10/7) kritiserade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp) och Maria Wetterstrand (mp) de borgerliga partierna för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter (17/7) lyfter Mats Johansson (s), som ansvarar för partiets strategiska arbete gentemot Sverigedemokraterna, fram just blocköverskridande uppgörelser, inklusive om självaste regeringsmakten, som de etablerade partiernas enda väg om partiet skulle få en vågmästarposition.
Oron över Sverigedemokraternas blygsamma opinionsframgångar tycks just nu göra de etablerade partierna till sina egna värsta fiender i arbetet med att motverka framgångar för Sverigedemokraterna.
2008-07-15
Valet 2014 avgör allt?
Först ett stort tack till Walking and falling, som hållit fanan högt på denna blogg under min vistelse i Almedalen. Walking and falling är välkommen tillbaka!
(Under Almedalsveckan har jag publicerat mina analyser på Almedalsbloggen, och dessa analyser kan läsas här.)
Almedalsveckan mäter pulsen och temperaturen på svensk politik. Mina intryck från årets vecka är att valrörelsen nu har börjat. Men då syftar jag inte i första hand på de kommande europavalen 2009 eller riksdagsvalet 2010, utan på valrörelsen inför riksdagsvalet 2014.
Inför årets Almedalsvecka ledde oppositionen, enligt senaste opinionsmätningen från Demoskop, över den borgerliga alliansregeringen med 17 procentenheter. Det har aldrig hänt att en svensk regering haft ett så stort opinionsunderläge två år före ett val och lyckats bli omvald. Almedalsveckan stärkte heller knappast det borgerliga blocket. Mona Sahlin plockade poäng på besked om fastighetsskatten och FRA-lagen, samt på gemensamma utspel med miljöpartiets Maria Wetterstrand. Den borgerliga alliansregeringens enda gemensamma utspel handlade om nya medel till Konkurrensverket, och blev en politisk och medial antiklimax.
Jag får en allt starkare känsla av att såväl de borgerliga partierna som oppositionen redan har räknat in ett regeringsskifte 2010. Den relevanta frågan blir därför om valsegern 2010 innebär början på ett nytt långt maktinnehav för socialdemokratin, eller på en period med täta regeringsskiften i Sverige. Valutgången 2014 kan bli avgörande för vilket av dessa båda alternativ som förverkligas, och de båda blocken har därför redan börjat positionera sig inför denna kraftmätning.
Oppositionens kraftiga opinionsförsprång över regeringen riskerar att motverka förynyelsearbetet inom socialdemokratin. Rådslagsarbetet i all ära, men varför ta risken att förändra sin politik i ett läge när man leder med 17 procentenheter inför valet 2010? Men en förnyelse av politiken är nödvändig för socialdemokratin. Inte för att vinna 2010 års val - det går som sagt nog av bara farten. Men för att skapa förutsättningar för nya regeringsinnehav lika långvariga som de under 1900-talet.
Socialdemokratins starka ställning i Sverige hänger samman med att skiljelinjen arbete-kapital i så stor utsträckning dominerat det politiska livet. Men arbetarklassens andel av befolkningen minskar, och minskar gör även sambandet mellan klasstillhörighet och partival. Allt fler svarspersoner i olika opinonsundersökningar säger sig inte tillhöra någon klass överhuvudtaget.
Vi lever i dag i ett samhälle som är betydligt mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin en gång föddes. Individualiseringen ställer socialdemokratin inför särskilt stora strategiska utmaningar, eftersom partiets ideologi så mycket bygger på värnandet av kollektiva gemenskapsvärden. Hur formar man en politik som stöttar det positiva i individualiseringen - som frigörelsen från tidigare förtryckande kollektiva auktoriteter - utan att gemenskapsvärdena - som den mellanmänskliga solidariteten - urholkas?
Det sägs att socialdemokratin måste vinna medelklassen för att uppnå ett varaktigt regeringsinnehav. Men vilka sociala grupper utgör medelklassen i dag? På samma sätt som den industriella revolutionen skapade motsättningen mellan arbete och kapital skapar den kommunikationella revolutionen nya sociala skiljelinjer till vilka partiet måste förhålla sig. Kampen om kunskapen blir allt viktigare och de sociala grupper som arbetar med kunskap - oavsett om de kallas informationsproducenter (Castells), den kreativa klassen (Florida) eller fria logotyper (Bjereld & Demker) - blir allt mer relevanta aktörer i informationssamhällets politiska liv.
För socialdemokraternas del ger opinionssiffrorna arbetsro. Men det gäller att inte förföras. Valsegern 2010 kanske kommer av sig själv, men valsegern 2014 gör det definitivt inte. För att lägga grunden till en ny längre period av socialdemokratiskt maktinnehav krävs en ny vänsterpolitik, som förmår vinna "medelklassen" genom att värna gemenskapsvärden i ett individualiserat samhälle.
Och så gäller det förstås att verkligen vinna det där valet 2010 också…
(Under Almedalsveckan har jag publicerat mina analyser på Almedalsbloggen, och dessa analyser kan läsas här.)
Almedalsveckan mäter pulsen och temperaturen på svensk politik. Mina intryck från årets vecka är att valrörelsen nu har börjat. Men då syftar jag inte i första hand på de kommande europavalen 2009 eller riksdagsvalet 2010, utan på valrörelsen inför riksdagsvalet 2014.
Inför årets Almedalsvecka ledde oppositionen, enligt senaste opinionsmätningen från Demoskop, över den borgerliga alliansregeringen med 17 procentenheter. Det har aldrig hänt att en svensk regering haft ett så stort opinionsunderläge två år före ett val och lyckats bli omvald. Almedalsveckan stärkte heller knappast det borgerliga blocket. Mona Sahlin plockade poäng på besked om fastighetsskatten och FRA-lagen, samt på gemensamma utspel med miljöpartiets Maria Wetterstrand. Den borgerliga alliansregeringens enda gemensamma utspel handlade om nya medel till Konkurrensverket, och blev en politisk och medial antiklimax.
Jag får en allt starkare känsla av att såväl de borgerliga partierna som oppositionen redan har räknat in ett regeringsskifte 2010. Den relevanta frågan blir därför om valsegern 2010 innebär början på ett nytt långt maktinnehav för socialdemokratin, eller på en period med täta regeringsskiften i Sverige. Valutgången 2014 kan bli avgörande för vilket av dessa båda alternativ som förverkligas, och de båda blocken har därför redan börjat positionera sig inför denna kraftmätning.
Oppositionens kraftiga opinionsförsprång över regeringen riskerar att motverka förynyelsearbetet inom socialdemokratin. Rådslagsarbetet i all ära, men varför ta risken att förändra sin politik i ett läge när man leder med 17 procentenheter inför valet 2010? Men en förnyelse av politiken är nödvändig för socialdemokratin. Inte för att vinna 2010 års val - det går som sagt nog av bara farten. Men för att skapa förutsättningar för nya regeringsinnehav lika långvariga som de under 1900-talet.
Socialdemokratins starka ställning i Sverige hänger samman med att skiljelinjen arbete-kapital i så stor utsträckning dominerat det politiska livet. Men arbetarklassens andel av befolkningen minskar, och minskar gör även sambandet mellan klasstillhörighet och partival. Allt fler svarspersoner i olika opinonsundersökningar säger sig inte tillhöra någon klass överhuvudtaget.
Vi lever i dag i ett samhälle som är betydligt mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin en gång föddes. Individualiseringen ställer socialdemokratin inför särskilt stora strategiska utmaningar, eftersom partiets ideologi så mycket bygger på värnandet av kollektiva gemenskapsvärden. Hur formar man en politik som stöttar det positiva i individualiseringen - som frigörelsen från tidigare förtryckande kollektiva auktoriteter - utan att gemenskapsvärdena - som den mellanmänskliga solidariteten - urholkas?
Det sägs att socialdemokratin måste vinna medelklassen för att uppnå ett varaktigt regeringsinnehav. Men vilka sociala grupper utgör medelklassen i dag? På samma sätt som den industriella revolutionen skapade motsättningen mellan arbete och kapital skapar den kommunikationella revolutionen nya sociala skiljelinjer till vilka partiet måste förhålla sig. Kampen om kunskapen blir allt viktigare och de sociala grupper som arbetar med kunskap - oavsett om de kallas informationsproducenter (Castells), den kreativa klassen (Florida) eller fria logotyper (Bjereld & Demker) - blir allt mer relevanta aktörer i informationssamhällets politiska liv.
För socialdemokraternas del ger opinionssiffrorna arbetsro. Men det gäller att inte förföras. Valsegern 2010 kanske kommer av sig själv, men valsegern 2014 gör det definitivt inte. För att lägga grunden till en ny längre period av socialdemokratiskt maktinnehav krävs en ny vänsterpolitik, som förmår vinna "medelklassen" genom att värna gemenskapsvärden i ett individualiserat samhälle.
Och så gäller det förstås att verkligen vinna det där valet 2010 också…
2008-07-12
Dubbelbestraffning av burkabärare
Idag handlar mitt gästinlägg på Ulf Bjerelds blogg om hyckleriet i vår inställning till slöjor.
En kvinna från Marocko har förvägrats franskt medborgarskap eftersom hon bär burka, skriver Svenska Dagbladet idag. Motiveringen är att hennes radikala praktik av islam inte är förenlig med franska värderingar som jämlikhet mellan könen.
Men det finns inte en ensam anledning till varför en kvinna döljer sitt ansikte. Slöjan kan förstås vara ett uttryck för tvång eller patriarkal underkastelse, men hela skalan finns där. Den kan vara ett religiöst ställningstagande. Den kan stärka upplevelsen av frihet då den skyddar från oönskade blickar. I väst kan valet att bära slöja fungera identitetsskapande och manifesterande, minns till exempel hösten 2003 när två muslimska elever kom till Burgårdens gymnasium i Göteborg iklädda burka. I intervjuer i media framstod de sedan som sällsynt självständiga och medvetna. Slöjan kan till och med fungera som en feministisk provokation mot exploatering av kvinnokroppen.
Om det vore så enkelt som att alla kvinnor med slöja är förtryckta, vore det då inte dubbelbestraffning att neka den marockanska kvinnan medborgarskap? Och om hon inte vore förtryckt, faller då inte själva motiveringen?
Slöjor provocerar alltifrån liberalister till islamofober men frågan är om de västerländska klädnormerna är något att hylla. Vår identitetsskapande modekultur är strikt indelat i manligt och kvinnligt, och förra årets Bara Bröst-aktioner bekräftade att kvinnor i Sverige av "anständighet" måste skyla delar av kroppen som är kulturellt sexualiserade.
Ska det vara så svårt att bara respektera människor och låta dem ha på sig vad de vill? Och om nu någon är tvingad att ha på sig ett plagg för att han eller hon är förtryckt - varför inte rikta in sig på orsaken (tvånget) i stället för på symptomet (slöjan)?
En kvinna från Marocko har förvägrats franskt medborgarskap eftersom hon bär burka, skriver Svenska Dagbladet idag. Motiveringen är att hennes radikala praktik av islam inte är förenlig med franska värderingar som jämlikhet mellan könen.
Men det finns inte en ensam anledning till varför en kvinna döljer sitt ansikte. Slöjan kan förstås vara ett uttryck för tvång eller patriarkal underkastelse, men hela skalan finns där. Den kan vara ett religiöst ställningstagande. Den kan stärka upplevelsen av frihet då den skyddar från oönskade blickar. I väst kan valet att bära slöja fungera identitetsskapande och manifesterande, minns till exempel hösten 2003 när två muslimska elever kom till Burgårdens gymnasium i Göteborg iklädda burka. I intervjuer i media framstod de sedan som sällsynt självständiga och medvetna. Slöjan kan till och med fungera som en feministisk provokation mot exploatering av kvinnokroppen.
Om det vore så enkelt som att alla kvinnor med slöja är förtryckta, vore det då inte dubbelbestraffning att neka den marockanska kvinnan medborgarskap? Och om hon inte vore förtryckt, faller då inte själva motiveringen?
Slöjor provocerar alltifrån liberalister till islamofober men frågan är om de västerländska klädnormerna är något att hylla. Vår identitetsskapande modekultur är strikt indelat i manligt och kvinnligt, och förra årets Bara Bröst-aktioner bekräftade att kvinnor i Sverige av "anständighet" måste skyla delar av kroppen som är kulturellt sexualiserade.
Ska det vara så svårt att bara respektera människor och låta dem ha på sig vad de vill? Och om nu någon är tvingad att ha på sig ett plagg för att han eller hon är förtryckt - varför inte rikta in sig på orsaken (tvånget) i stället för på symptomet (slöjan)?
2008-07-11
Är sexuell njutning politik?
Som gästskribent på Ulf Bjerelds blogg tar jag chansen att skriva om ett ämne som såvitt jag vet inte har diskuterats här. RFSU är i Almedalen och delar ut sexleksaker för kvinnor tillsammans med Apoteket och jag funderar på om sexuell njutning kan vara politisk.
Traditionella sexualfrågor såsom preventivmedel, reproduktion och aborträtt är ju utan tvekan politiska, och har engagerat både RFSU och feminister från vänster till höger. Liberalfeministen Birgitta Ohlsson (fp) väcker ständigt min beundran i sitt arbete i EU för kvinnors rättigheter såsom rätten till abort. Samtidigt vet man inte alls var man har henne när hon önsketänker om samband mellan feminism och kapitalism.
Men sexuell njutning? När jag spontant försöker tänka på sexleksaker som politiska så känns de nog mest högerliberala. Det handlar om självförverkligande och känns lite exklusivt.
Över huvud taget kan ju strävan efter sexuell njutning ses som ett typiskt i-landsfenomen; något som kvinnor i väst kan lyxa till det med när alla grundläggande behov och drömmar redan är uppfyllda. Orgasmer står väl knappast högst på agendan när det gäller att rädda världen från krig, svält och miljökatastrofer. På sin höjd kanske de kan vara ett alternativ till shoppingberoende. Eller?
Sexuell njutning är något som kvinnor i patriarkala samhällen förvägras eller i varje fall inte uppmuntras till. Genom normer, värderingar och ritualer förnekas kvinnor sexuell tillfredsställelse. Det är väl knappast konspirationsteoretiskt att hävda ett samband mellan sexuellt förtryck och andra strategier för att hålla kvinnor nere. Det värsta exemplet på det som jag känner till är faraonisk omskärelse av flickor. Där skärs hela vulvan bort och såret sys ihop så att underlivet med tiden i bästa fall läker till ärrad hud och ett litet hål för urin, mensblod, samlag och förlossning. Men även de västerländska, sekulariserade, heterosexuella samlagsritualerna är patriarkalt doktrinerade. Enligt The Hite Report: A Nationwide Study of Female Sexuality kan bara var tredje kvinna få orgasm vid vaginalsamlag, samtidigt som det ofta sätts likhetstecken mellan sex och omslutande sex.
Så anser jag att rätten till orgasm är en jämställdhetsfråga och därmed en rättvisefråga och därmed en vänsterfråga. Man ska förstås välja sina strider och jag klandrar inte den som väljer att kämpa för jämlikhet på andra sätt. Men det ena utesluter ju inte det andra! Så RFSU - fortsätt dela ut sexleksaker! Och keep up the good work med preventivmedel, reproduktion och aborträtt också.
Traditionella sexualfrågor såsom preventivmedel, reproduktion och aborträtt är ju utan tvekan politiska, och har engagerat både RFSU och feminister från vänster till höger. Liberalfeministen Birgitta Ohlsson (fp) väcker ständigt min beundran i sitt arbete i EU för kvinnors rättigheter såsom rätten till abort. Samtidigt vet man inte alls var man har henne när hon önsketänker om samband mellan feminism och kapitalism.
Men sexuell njutning? När jag spontant försöker tänka på sexleksaker som politiska så känns de nog mest högerliberala. Det handlar om självförverkligande och känns lite exklusivt.
Över huvud taget kan ju strävan efter sexuell njutning ses som ett typiskt i-landsfenomen; något som kvinnor i väst kan lyxa till det med när alla grundläggande behov och drömmar redan är uppfyllda. Orgasmer står väl knappast högst på agendan när det gäller att rädda världen från krig, svält och miljökatastrofer. På sin höjd kanske de kan vara ett alternativ till shoppingberoende. Eller?
Sexuell njutning är något som kvinnor i patriarkala samhällen förvägras eller i varje fall inte uppmuntras till. Genom normer, värderingar och ritualer förnekas kvinnor sexuell tillfredsställelse. Det är väl knappast konspirationsteoretiskt att hävda ett samband mellan sexuellt förtryck och andra strategier för att hålla kvinnor nere. Det värsta exemplet på det som jag känner till är faraonisk omskärelse av flickor. Där skärs hela vulvan bort och såret sys ihop så att underlivet med tiden i bästa fall läker till ärrad hud och ett litet hål för urin, mensblod, samlag och förlossning. Men även de västerländska, sekulariserade, heterosexuella samlagsritualerna är patriarkalt doktrinerade. Enligt The Hite Report: A Nationwide Study of Female Sexuality kan bara var tredje kvinna få orgasm vid vaginalsamlag, samtidigt som det ofta sätts likhetstecken mellan sex och omslutande sex.
Så anser jag att rätten till orgasm är en jämställdhetsfråga och därmed en rättvisefråga och därmed en vänsterfråga. Man ska förstås välja sina strider och jag klandrar inte den som väljer att kämpa för jämlikhet på andra sätt. Men det ena utesluter ju inte det andra! Så RFSU - fortsätt dela ut sexleksaker! Och keep up the good work med preventivmedel, reproduktion och aborträtt också.
2008-07-10
FRA-lagen med andra frihetsnormer
Långt borta från Gotland och svensk politik författar jag nu mitt andra inlägg som gäst på Ulf Bjerelds blogg.
Här i Berlin har det just införts rökförbud på krogarna men ingen bryr sig. Och när man cyklar hem genom stan utan vare sig hjälm eller lysen mitt i natten kan man på sin höjd få en liten uppmaning ropad efter sig av en snäll polis. Men så kallas Berlin också för en av världens mest liberala städer - inte minst när det gäller sexualitet och legala och illegala droger enligt senaste numret av nöjestidningen Zitty.
I denna flummigt frihetliga stad har media rapporterat mycket om FRA-lagen, gärna med vinklingen Sverige - tidigare ett så öppet land - snart Europas främsta övervakningsstat. Och jag förklarar lagen med ett tvivelfyllt jo, det senast angivna skälet till varför vi ska övervaka all internettrafik över gränserna är tydligen att vi ska... spionera på Ryssland. Samtidigt hävdar svenska medier att Tyskland är långt mer tillåtande i sin signalspaning än Sverige. Jaja, tänker jag, frihet är ju också ett relativt begrepp.
Jag pratade med en journaliststudent när jag var i Rwanda. Passade på att fråga hur det var med censuren och yttrandefriheten. Och han svarade att det inte var några problem alls, bara man tänker på vad man skriver så att man inte gör någon upprörd. Jaja, tänkte jag även då, frihet är ju relativt. Eller som Knutna Nävar sjöng någon gång:
Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er
Här i Berlin har det just införts rökförbud på krogarna men ingen bryr sig. Och när man cyklar hem genom stan utan vare sig hjälm eller lysen mitt i natten kan man på sin höjd få en liten uppmaning ropad efter sig av en snäll polis. Men så kallas Berlin också för en av världens mest liberala städer - inte minst när det gäller sexualitet och legala och illegala droger enligt senaste numret av nöjestidningen Zitty.
I denna flummigt frihetliga stad har media rapporterat mycket om FRA-lagen, gärna med vinklingen Sverige - tidigare ett så öppet land - snart Europas främsta övervakningsstat. Och jag förklarar lagen med ett tvivelfyllt jo, det senast angivna skälet till varför vi ska övervaka all internettrafik över gränserna är tydligen att vi ska... spionera på Ryssland. Samtidigt hävdar svenska medier att Tyskland är långt mer tillåtande i sin signalspaning än Sverige. Jaja, tänker jag, frihet är ju också ett relativt begrepp.
Jag pratade med en journaliststudent när jag var i Rwanda. Passade på att fråga hur det var med censuren och yttrandefriheten. Och han svarade att det inte var några problem alls, bara man tänker på vad man skriver så att man inte gör någon upprörd. Jaja, tänkte jag även då, frihet är ju relativt. Eller som Knutna Nävar sjöng någon gång:
Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er
2008-07-08
Logiken bakom FRA-lagen och den nya försvarspolitiken
Först av allt vill jag tacka Ulf Bjereld som gett mig förtroendet att blogga här under Almedalsveckan. Jag tänkte i mitt första inlägg knyta an till vårens mest omdiskuterade ämnen, FRA-lagen och omställningen av försvaret, och förhoppningsvis komma förbi det uppgivna varför? som alla intellektuella spekulationer hittills med all rätt strandat i.
Sist med att utbrista i detta varför var Jan Guillou som i sin kolumn i Aftonbladet (6/7) frågade om Sverige verkligen är hotat av terrorism och varför vi då lägger ner försvaret. För om man tror att FRA-lagen handlar om säkerhet så blir den logiska slutsatsen antingen en inkompetens- eller diktaturförklaring av regeringen och Försvarsdepartementets myndigheter. Men jag tror varken att människorna i dessa organisationer är dumma i huvudet eller att de eftersträvar ett 1984-samhälle. Jag tror inte att FRA:s satsningar primärt syftar till att öka någon säkerhet över huvud taget.
Maria-Pia Böethius är något på spåren i ETC (31/5) när hon undrar om tanken bakom att slakta försvaret och omstöpa det till legosoldatstyrkor för EU och USA. Men inte heller hon kan säga vad som är det logiska med att göra försvaret beroende av andra västmakter. Ur säkerhetssynpunkt är det ju i första anblicken just ologiskt.
Sverige är en förhållandevis stor exportör av försvarsmateriel och försvarsteknik. Och vapen- och spaningssystem är ingenting som man utvecklar i avskildhet och sedan säljer till länder vars stridsteknik man inte vet någonting om. Vapenindustrin håller på med högteknologiska systemlösningar och produkterna måste naturligtvis passa ihop med kundernas vapensystem. Så för svensk vapenindustri är internationellt krigssamarbete en möjlighet till att pröva sina uppfinningar, till teknikutveckling och kundkontakter. Och sett i det ljuset handlar FRA:s superdatorer och nyanställda ingenjörer, samövningarna med NATO och de internationella styrkorna inte om utgifter utan om investeringar.
Om investeringarna i FRA:s resurser ska fylla ett behov så är målet givetvis inte att övervaka en befolkning bestående av mindre än 10 miljoner människor i ett avlägset hörn av Europa. Målet är att pröva ut en informationsfiltreringsteknik som med tiden kan bli lönsam i en nojjig post-9/11-värld.
Så är jag inte så konspiratorisk att jag tror att alla som röstade ja till FRA-lagen, alla som kräver svenskt NATO-medlemsskap, alla som är rädda för terroristattacker eller jobbar med anknytning till försvaret har en krass ekonomisk agenda. Men jag tror att baktanken finns där.
Sist med att utbrista i detta varför var Jan Guillou som i sin kolumn i Aftonbladet (6/7) frågade om Sverige verkligen är hotat av terrorism och varför vi då lägger ner försvaret. För om man tror att FRA-lagen handlar om säkerhet så blir den logiska slutsatsen antingen en inkompetens- eller diktaturförklaring av regeringen och Försvarsdepartementets myndigheter. Men jag tror varken att människorna i dessa organisationer är dumma i huvudet eller att de eftersträvar ett 1984-samhälle. Jag tror inte att FRA:s satsningar primärt syftar till att öka någon säkerhet över huvud taget.
Maria-Pia Böethius är något på spåren i ETC (31/5) när hon undrar om tanken bakom att slakta försvaret och omstöpa det till legosoldatstyrkor för EU och USA. Men inte heller hon kan säga vad som är det logiska med att göra försvaret beroende av andra västmakter. Ur säkerhetssynpunkt är det ju i första anblicken just ologiskt.
Sverige är en förhållandevis stor exportör av försvarsmateriel och försvarsteknik. Och vapen- och spaningssystem är ingenting som man utvecklar i avskildhet och sedan säljer till länder vars stridsteknik man inte vet någonting om. Vapenindustrin håller på med högteknologiska systemlösningar och produkterna måste naturligtvis passa ihop med kundernas vapensystem. Så för svensk vapenindustri är internationellt krigssamarbete en möjlighet till att pröva sina uppfinningar, till teknikutveckling och kundkontakter. Och sett i det ljuset handlar FRA:s superdatorer och nyanställda ingenjörer, samövningarna med NATO och de internationella styrkorna inte om utgifter utan om investeringar.
Om investeringarna i FRA:s resurser ska fylla ett behov så är målet givetvis inte att övervaka en befolkning bestående av mindre än 10 miljoner människor i ett avlägset hörn av Europa. Målet är att pröva ut en informationsfiltreringsteknik som med tiden kan bli lönsam i en nojjig post-9/11-värld.
Så är jag inte så konspiratorisk att jag tror att alla som röstade ja till FRA-lagen, alla som kräver svenskt NATO-medlemsskap, alla som är rädda för terroristattacker eller jobbar med anknytning till försvaret har en krass ekonomisk agenda. Men jag tror att baktanken finns där.
2008-07-05
Gästbloggare Walking and falling
Nu åker jag inom kort till Almedalen. Eftersom jag där kommer att skriva en hel del för Almedalsbloggen lämnar jag under denna vecka över min blogg till Walking and falling. Bloggen får därigenom en ny utsiktspunkt.
Det politiska läget inför Almedalen
Nu börjar Almedalsveckan, som i år uppvisar rekordmånga seminarier och andra arrangemang - nära 7oo stycken. En del menar att Almedalsveckan bara är en pseudohändelse och ett mediejippo. Men riktigt så enkelt är det inte. Almedalsveckan blir en temperaturmätare på det politiska tillståndet i landet, och partierna använder otvivelaktigt Almedalsveckan för olika utspel och för att söka grepp på sina politiska motståndare. Dessutom bidrar Almedalsveckan till att fokusera politiken mitt i de annars så stilla sommarmånaderna, och det är bra.
Det är en sargad regering som kommer till Almedalsveckan. Dagens väljarbarometer från Demoskop och som presenteras i Expressen, visar på ett stabilt övertag på 17 procentenheter för den rödgröna oppositionen. 17 procentenheter, det är mycket det. Sannolikheten för att regeringen skall kunna vända opinionen till valseger 2010 måste betecknas som mycket liten. Det har aldrig hänt i svensk politisk historia att en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen två år före ett val. Men visst, allt kan hända och osvuret är bäst.
Jag noterar också att Sverigedemokraterna i Demoskopundersökningen stannar på 2.6 procent. Det blir inga rubriker i tidningarna på det.
Ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer de fyra allianspartierna att profilera sig själva inför väljarna. Med tanke på det stundande Europavalet 2009 är det möjligt att vi redan i Almedalen kommer att känna av denna tendens. Jag minns Almedalen inför valet 2006, då flåshurtiga kdu:are (kristdemokratiska ungdomsförbundet) skrek sig hesa för kristdemokraternas vallöfte om sänkt bensinskatt. I dag förordar kristdemokraterna i stället höjd bensinskatt. Annars är det - som statsvetaren Elin Naurin har visat - mycket ovanligt med flagranta vallöftesbrott i svensk politik.
Det ryktas också att folkpartiet i morgon söndag kommer att lansera en s k "oberoende expertundersökning" som skall stärka partiets krav på svenskt Nato-medlemskap.
Förra året använde Mona Sahlin sitt tal i Almedalen bl a till att tala om behovet av en röd frihetsvision. Temat kommer säkert upp i år igen. Det är bra. Men vi börjar närma oss en fas där den röda frihetsvisionen för att inte tappa trovärdighet måste gå från snack till verkstad.
Händelseutvecklingen i Almedalen speglas bl a på Almedalsbloggen, där jag i år medverkar i redaktionen.
Det är en sargad regering som kommer till Almedalsveckan. Dagens väljarbarometer från Demoskop och som presenteras i Expressen, visar på ett stabilt övertag på 17 procentenheter för den rödgröna oppositionen. 17 procentenheter, det är mycket det. Sannolikheten för att regeringen skall kunna vända opinionen till valseger 2010 måste betecknas som mycket liten. Det har aldrig hänt i svensk politisk historia att en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen två år före ett val. Men visst, allt kan hända och osvuret är bäst.
Jag noterar också att Sverigedemokraterna i Demoskopundersökningen stannar på 2.6 procent. Det blir inga rubriker i tidningarna på det.
Ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer de fyra allianspartierna att profilera sig själva inför väljarna. Med tanke på det stundande Europavalet 2009 är det möjligt att vi redan i Almedalen kommer att känna av denna tendens. Jag minns Almedalen inför valet 2006, då flåshurtiga kdu:are (kristdemokratiska ungdomsförbundet) skrek sig hesa för kristdemokraternas vallöfte om sänkt bensinskatt. I dag förordar kristdemokraterna i stället höjd bensinskatt. Annars är det - som statsvetaren Elin Naurin har visat - mycket ovanligt med flagranta vallöftesbrott i svensk politik.
Det ryktas också att folkpartiet i morgon söndag kommer att lansera en s k "oberoende expertundersökning" som skall stärka partiets krav på svenskt Nato-medlemskap.
Förra året använde Mona Sahlin sitt tal i Almedalen bl a till att tala om behovet av en röd frihetsvision. Temat kommer säkert upp i år igen. Det är bra. Men vi börjar närma oss en fas där den röda frihetsvisionen för att inte tappa trovärdighet måste gå från snack till verkstad.
Händelseutvecklingen i Almedalen speglas bl a på Almedalsbloggen, där jag i år medverkar i redaktionen.
2008-07-01
Dubbelchock på Ullevi
Den allsvenska nypremiären på Ullevi mellan IFK Göteborg och Trelleborg blev en chock i dubbel bemärkelse. Efter fyra veckor med fotbolls-EM hade jag förträngt hur allsvensk fotboll gestaltar sig när den är som sämst. Kvällens match var så bottenlöst dålig att polisen borde agerat och avbrutit tillställningen: bedrägeri eller möjligen förargelseväckande beteende vore rimliga åtalspunkter för detta brott mot sportens bärande idéer om kreativitet, beslutsamhet och kunnande.
Å andra sidan förbleknar matchens uselhet mot vad publiken tvingades genomlida i den s k pausunderhållningen. Under hela sommaren och hösten kommer den fåtaliga och redan hårt prövade IFK-publiken att förföljas av en tävling som borde få sponsorerna att med omedelbar verkan bryta alla avtal med IFK för att slippa skämmas. Tävlingen går ut på att en enskild okänd person på tid skall genomföra följande tre moment: 1.) Sparka in sju fotbollar i ett tomt fotbollsmål, 2.) Äta upp en stor hamburgare, samt 3.) springa bort till en bil och tuta. Varje enskilt moment visas för hela publiken på storbilds-tv, ackompanjerat av en bombastisk speaker som rabblar sponsornamn.
Hur roligt eller hur spännande tror ni, kära läsare, det är att i flera minuter (ja, det tog så lång tid) se en person äta hamburgare i storbilds-tv?
Jag går i exil.
Å andra sidan förbleknar matchens uselhet mot vad publiken tvingades genomlida i den s k pausunderhållningen. Under hela sommaren och hösten kommer den fåtaliga och redan hårt prövade IFK-publiken att förföljas av en tävling som borde få sponsorerna att med omedelbar verkan bryta alla avtal med IFK för att slippa skämmas. Tävlingen går ut på att en enskild okänd person på tid skall genomföra följande tre moment: 1.) Sparka in sju fotbollar i ett tomt fotbollsmål, 2.) Äta upp en stor hamburgare, samt 3.) springa bort till en bil och tuta. Varje enskilt moment visas för hela publiken på storbilds-tv, ackompanjerat av en bombastisk speaker som rabblar sponsornamn.
Hur roligt eller hur spännande tror ni, kära läsare, det är att i flera minuter (ja, det tog så lång tid) se en person äta hamburgare i storbilds-tv?
Jag går i exil.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)