När Pontius Pilatus hade låtit gissla Jesus och fäst en törnekrona på hans huvud visade han upp honom för folket och sade: Se människan. Genom att visa upp den torterade Jesus ville Pilatus stilla den upphetsade folkhopens blodtörst för att därefter kunna låta Jesus gå fri. Men folkets blodtörst blev inte stillad. Tvärtom tycktes åsynen av den sönderpiskade Jesus upphetsa folkhopen ytterligare, och med de ekande slagorden Korsfäst! Korsfäst! övertygade de Pilatus om att Jesus verkligen skulle korsfästas.
Jag tänker på detta bibelställe när jag ser Aftonbladets framsida idag, där Lars Danielssons plågade ansikte i närbild visas upp mellan jätterubrikerna EXTRA och LÖGNARE. Nej, Lars Danielsson är inte Jesus (även om vi i och för sig aldrig kan veta säkert – Jesus reser sannolikt inkognito). Och Aftonbladet är inte Pontius Pilatus. För Pontius Pilatus hade åtminstone en god avsikt. Genom att visa upp Jesus som piskad och plågad människa skulle demoniseringen av honom inte längre vara möjlig. Se människan. Aftonbladets uppvisande av Lars Danielsson är tvärtom ett led i en medvetet demonisering av en redan plågad människa. Genom att ta ifrån Lars Danielsson alla mänskliga drag blir korsfästelsen möjlig.
Låt oss vägra spela med i ett sådant spel. All demonisering av enskilda individer är av ondo. Se människan!
2007-01-31
2007-01-29
Kyrkorna kritiserar regeringen
På måndagen uppvaktade företrädare för kyrkorna i Sverige biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Delegationen kritiserade regeringen för att urholka biståndet genom att använda det till andra ändamål än fattigdomsbekämpning. I uppvaktningen deltog bland andra ärkebiskop Anders Wejryd, Missionskyrkans missionsföreståndare Göran Zettergren, Baptistsamfundets föreståndare Karin Wiborn samt katolska kyrkans biskop Anders Arborelius.
I valrörelsen garanterade folkpartiet och kristdemokraterna att en moderatledd borgerlig regering inte skulle leda till en försämring av det svenska biståndet.
Tipstack till Dagen.
I valrörelsen garanterade folkpartiet och kristdemokraterna att en moderatledd borgerlig regering inte skulle leda till en försämring av det svenska biståndet.
Tipstack till Dagen.
2007-01-27
Israel och den arabiska spökstaden
I dag rapporterar Göteborgs-Posten att Israel byggt upp en arabisk-muslimsk spökstad i Negevöknen, med moskéer, en gammal stadskärna och ett flyktingläger. Spökstaden skall användas för att träna israeliska soldater i krigföring i arabisk stadsmiljö. I artikeln säger den israeliske brigadgeneralen Uzi Moskovich att även utländska arméer komma att bjudas in för att genomföra militära övningar i staden.
Tänk er det omvända. Tänk er att Egypten eller Syrien byggde upp en judisk stad i öknen - inklusive synagogor - och därefter bjöd dit utländska militära arméer för att genomföra militära övningar. Omvärlden skulle med all rätt rasa och anklaga dessa stater för antisemitism. När det gäller Israels arabiska spökstad har åtminstone jag inte noterat några fördömanden från t ex Sverige eller EU.
Tänk er det omvända. Tänk er att Egypten eller Syrien byggde upp en judisk stad i öknen - inklusive synagogor - och därefter bjöd dit utländska militära arméer för att genomföra militära övningar. Omvärlden skulle med all rätt rasa och anklaga dessa stater för antisemitism. När det gäller Israels arabiska spökstad har åtminstone jag inte noterat några fördömanden från t ex Sverige eller EU.
2007-01-26
Slip of the Tongue?
"Därav hjärtat är fullt talar munnen", är ett av mina favorituttryck. Nog är det talande att folkpartiet i sitt mediepolitiska program ”Frihet, mångfald och kvalitet” vill inrätta en särskild fond som skall hjälpa medierna att göra ”korrekta nyhetsbedömningar”. Ja, ni hörde rätt: "korrekta nyhetsbedömningar". Men vem i fridens dar skall ha makten att bestämma vad som är en korrekt nyhetsbedömning och vad som inte är det? Vilka kriterier skall ligga till grund för vad som är en ”korrekt nyhetsvärdering”? Och hur går programmets namn ”Frihet, mångfald och kvalitet” ihop med att alla medier skall göra ”korrekta nyhetsvärderingar”. Uttrycket visar att folkpartiet i sin liberala fundamentalism tror att det finns en sanning, ett sätt att bedöma vad som är nyhetsmässigt relevant och vad som inte är det. Av regeringen tillsatta smakdomare skall sedan få makten att avgöra vad som är fel eller rätt. Pust.
Ett annat exempel står Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell för i dagens nummer av gratistidningen City Göteborg. Inför det avgörande valet mellan Lennart Johansson och Michel Platini (Platini vann!) om posten som ordförande för den europeiska fotbollsunionen UEFA får Lagrell frågan varför han så starkt förordar Lennart Johansson. Lagrell svarar att det beror på att han föredrar den nordeuropeiska ledarstilen framför den sydeuropeiska, då den sydeuropeiska ”bygger mer på nätverk, på personliga och vänskapliga band”. Men lite längre ned i texten tittar den Lagrellska bockfoten fram, då han kommenterar sina egna kontakter med Lennart Johansson: ”Jag har lärt känna oerhört mycket betydelsefullt folk via Lennart, kontakter som är mycket bra att ha i många samarbeten när det kommer till tv-avtal, reklamavtal och annat. ”Sa någon ”nätverk”? Sa någon ”personliga och vänskapliga band”? Sa någon ”sydeuropeisk ledarstil”? Pust igen.
Ett annat exempel står Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell för i dagens nummer av gratistidningen City Göteborg. Inför det avgörande valet mellan Lennart Johansson och Michel Platini (Platini vann!) om posten som ordförande för den europeiska fotbollsunionen UEFA får Lagrell frågan varför han så starkt förordar Lennart Johansson. Lagrell svarar att det beror på att han föredrar den nordeuropeiska ledarstilen framför den sydeuropeiska, då den sydeuropeiska ”bygger mer på nätverk, på personliga och vänskapliga band”. Men lite längre ned i texten tittar den Lagrellska bockfoten fram, då han kommenterar sina egna kontakter med Lennart Johansson: ”Jag har lärt känna oerhört mycket betydelsefullt folk via Lennart, kontakter som är mycket bra att ha i många samarbeten när det kommer till tv-avtal, reklamavtal och annat. ”Sa någon ”nätverk”? Sa någon ”personliga och vänskapliga band”? Sa någon ”sydeuropeisk ledarstil”? Pust igen.
2007-01-23
Palme engagerar!
I dag utkommer Claes Arvidssons bok Olof Palme. Med verkligheten som fiende (Timbro, 580 sidor). Claes Arvidsson är skribent på Svenska Dagbladets ledarsida och därför föräras boken åtminstone två förstadagsrecensioner - i just Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter.
I Svenska Dagbladet gör alltid läsvärda ledarskribenten i DN Barbro Hedvall sitt bästa för att inte totalt såga sin kollegas bok. Hon talar om ”gedigna genomgångar av utvecklingen i allmänhet och den socialdemokratiska politiken i synnerhet” samt att det avslutande kapitlet kan ”läsas fristående och ge en nutida läsare en bild av den begåvade politikern…”. Men mellan raderna märks hennes olust inför boken, och i texten kommer olusten till uttryck i formuleringar som ”Källmaterialet är dessutom dubiöst”, citaten ”lösryckta” och att ”författarens motvilja mot Palme” slår igenom i framställningen.
I Dagens Nyheter bidrar Göran Greider med en mer genuin sågning. Den är också läsvärd, men naturligtvis mer förutsägbar.
Själv har jag inte hunnit ta del av Claes Arvidssons bok. Däremot läste jag för några år sedan Claes Arvidssons bok ”Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet” (Timbro, 1999). Det var en alltför många hundra sidor för lång pamflett om den politiska utvecklingen i Sverige i svallvågorna efter 1968.
Olof Palme väcker fortfarande känslor, mer än 20 år efter sin död. Mina första minnen av honom är några TV-sända riksdagsdebatter kring 1970 och den gudabenådade retorik han då visade upp. För mig har Palme aldrig framstått som någon framgångsrik resultatpolitiker, utan mera som en ideologisk fyrbåk, inte minst i frågor om internationell solidaritet.
Själv läser jag med behållning Tage Erlander: Dagböcker från början och mitten av 1950-talet och hans första beskrivningar av en då 25-årig Olof Palme (Gidlunds, 2001-), Björn Elmbrants Palme (Författarförlaget Fischer & Rye, 1989) samt Ann-Marie Ekengrens Olof Palme och utrikespolitiken. Europa och Tredje världen (Boréa, 2004).
I Svenska Dagbladet gör alltid läsvärda ledarskribenten i DN Barbro Hedvall sitt bästa för att inte totalt såga sin kollegas bok. Hon talar om ”gedigna genomgångar av utvecklingen i allmänhet och den socialdemokratiska politiken i synnerhet” samt att det avslutande kapitlet kan ”läsas fristående och ge en nutida läsare en bild av den begåvade politikern…”. Men mellan raderna märks hennes olust inför boken, och i texten kommer olusten till uttryck i formuleringar som ”Källmaterialet är dessutom dubiöst”, citaten ”lösryckta” och att ”författarens motvilja mot Palme” slår igenom i framställningen.
I Dagens Nyheter bidrar Göran Greider med en mer genuin sågning. Den är också läsvärd, men naturligtvis mer förutsägbar.
Själv har jag inte hunnit ta del av Claes Arvidssons bok. Däremot läste jag för några år sedan Claes Arvidssons bok ”Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet” (Timbro, 1999). Det var en alltför många hundra sidor för lång pamflett om den politiska utvecklingen i Sverige i svallvågorna efter 1968.
Olof Palme väcker fortfarande känslor, mer än 20 år efter sin död. Mina första minnen av honom är några TV-sända riksdagsdebatter kring 1970 och den gudabenådade retorik han då visade upp. För mig har Palme aldrig framstått som någon framgångsrik resultatpolitiker, utan mera som en ideologisk fyrbåk, inte minst i frågor om internationell solidaritet.
Själv läser jag med behållning Tage Erlander: Dagböcker från början och mitten av 1950-talet och hans första beskrivningar av en då 25-årig Olof Palme (Gidlunds, 2001-), Björn Elmbrants Palme (Författarförlaget Fischer & Rye, 1989) samt Ann-Marie Ekengrens Olof Palme och utrikespolitiken. Europa och Tredje världen (Boréa, 2004).
2007-01-19
Riksdagsdebatten om Palestinafrågan
Lite i skymundan avhölls igår en riksdagsdebatt om Palestinafrågan, där utrikesminister Carl Bildt besvarade interpellationer av bl a Magdalena Streijffert (s), Jan Ertsborn (fp), Mehmet Kaplan (mp) och Hans Linde (v).
Det blev en i många avseenden märklig tillställning. Jag har systematiskt följt den svenska Mellanösterndebatten under många års tid, men jag har aldrig upplevt en sådan enighet i sakfrågorna mellan moderater, folkpartister, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De enda som mälde sig ur gemenskapen var de båda kristdemokraterna Alf Svensson och Annelie Enochson, vilka båda höll glödande försvarstal för Israels agerande.
Carl Bildt var som vanligt entydig i sin kritik av Israel: Vi har haft anledning att ha starka reservationer, såväl utifrån folkrättens som utifrån den humanitära omsorgens perspektiv, mot viktiga delar av den politik som Israel fört under en följd av år. Det gäller inte minst den illegala bosättningspolitiken och dragningen av separationsbarriären på ockuperat område och dess effekter. Vi har ständigt upprepat att ockupationen måste upphöra. Bildt betonade också att Hamas ”i allt väsentligt” respekterat en vapenvila under ett antal år och att: Terrorismen är inte borta, men den är begränsad.
Carl Bildt fick också beröm av oppositionen. Magdalena Streijffert avslutade sitt deltagande i debatten med att säga att hon: blev glad över utrikesministerns svar och att hon känner hopp över den hållning som Sverige ska ha. Miljöpartisten Mehmet Kaplan tyckte att Carl Bildt givit väldigt vettiga och uttömmande svar.
I riksdagsdebatten fanns en stark enighet om vägen till fred. Det gäller att skapa en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Alla terrorhandlingar och olagliga dödsskjutningar måste självklart upphöra. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Jerusalem bör bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.
När nu enigheten är så stark vore det värdefullt om en svensk folkrörelse för fred i Mellanöstern kunde mobiliseras, med stöd i breda lager av det svenska samhällslivet!
Det blev en i många avseenden märklig tillställning. Jag har systematiskt följt den svenska Mellanösterndebatten under många års tid, men jag har aldrig upplevt en sådan enighet i sakfrågorna mellan moderater, folkpartister, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De enda som mälde sig ur gemenskapen var de båda kristdemokraterna Alf Svensson och Annelie Enochson, vilka båda höll glödande försvarstal för Israels agerande.
Carl Bildt var som vanligt entydig i sin kritik av Israel: Vi har haft anledning att ha starka reservationer, såväl utifrån folkrättens som utifrån den humanitära omsorgens perspektiv, mot viktiga delar av den politik som Israel fört under en följd av år. Det gäller inte minst den illegala bosättningspolitiken och dragningen av separationsbarriären på ockuperat område och dess effekter. Vi har ständigt upprepat att ockupationen måste upphöra. Bildt betonade också att Hamas ”i allt väsentligt” respekterat en vapenvila under ett antal år och att: Terrorismen är inte borta, men den är begränsad.
Carl Bildt fick också beröm av oppositionen. Magdalena Streijffert avslutade sitt deltagande i debatten med att säga att hon: blev glad över utrikesministerns svar och att hon känner hopp över den hållning som Sverige ska ha. Miljöpartisten Mehmet Kaplan tyckte att Carl Bildt givit väldigt vettiga och uttömmande svar.
I riksdagsdebatten fanns en stark enighet om vägen till fred. Det gäller att skapa en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Alla terrorhandlingar och olagliga dödsskjutningar måste självklart upphöra. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Jerusalem bör bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.
När nu enigheten är så stark vore det värdefullt om en svensk folkrörelse för fred i Mellanöstern kunde mobiliseras, med stöd i breda lager av det svenska samhällslivet!
2007-01-18
Om valet av Mona Sahlin
En del påstår att Mona Sahlin tillhör socialdemokratins högerfalang. Det är inte min bild. Jag har alltid uppfattat Mona Sahlin som en person som i positiv mening lyssnar in de politiska stämningarna inom och utom partiet, för att därefter formulera en linje som syftar till såväl sakpolitisk framgång som röstmaximering. Ibland kan det bli höger, ibland kan det bli vänster.
Hon har ett tilltal som bär även utanför de socialdemokratiska kretsarna. Jag tror hon har goda förutsättningar att bli en stark och enande partiordförande.
En del påstår att Mona Sahlin är pragmatiker. Det beror förstås på vad man menar med ”pragmatiker”. Inom det politiska språket används ofta beteckningar som ”pragmatiker” eller ”förnyare” som beskrivning av högerfalangen inom socialdemokratin. Vänsterfalangen beskrivs som ”ideologer” eller ”traditionalister”. Så man skall se upp med ordet "pragmatisk" - det är inte alltid så neutralt positivt som man kan tro.
I dag har det nästan blivit fult att vara ideologisk. Det är som att ideologisk likställs med fundamentalistisk, i motsats till förnuftig och rationell. Den sammankopplingen köper jag inte. Jag beskriver gärna mig själv som just ideologisk, samtidigt som jag ser fundamentalismen som vänsterns värsta fiende.
Mona Sahlins presskonferens bjöd inte på några överraskningar. När hon berättade att hon tänkte prioritera tre olika frågor tecknade jag i hast ned ”miljö, jobb, utanförskap/integration” på en lapp – och just de tre blev det! Låt oss säga att det hade varit märkligt om det inte blivit just dessa tre, givet dagens politiska läge. Skolfrågor och vård/omsorg i all ära – men de väger lättare i den politiska debatten i dag än för några år sedan. Jag är glad att hon inte nämnde trygghet. Inte för att jag önskar människor otrygghet, utan för att nästan alla frågor i dag närmast slentrianmässigt vinklas på trygghet och säkerhet. Det har nu gått mer än 20 år sedan Ulrich Beck skrev sin berömda bok om Risksamhället. Han får mer rätt för varje dag som går.
Inom utrikespolitiken är Mona Sahlin fortfarande ett oskrivet kort. Europaentusiast, ja. Globala miljöfrågor, ja. Men hur kommer hon att profilera sig i traditionella socialdemokratiska profilfrågor som t ex nedrustning, folkrätt och konflikterna i Mellanöstern? Som jag tidigare konstaterat på denna blogg är det tunt efter Jan Eliasson och Carin Jämtin i den socialdemokratiska toppen när det gäller förutsättningarna att möta Carl Bildt i utrikesfrågorna. Göran Persson samlade också en hel del makt till Statsrådsberedningen i dessa frågor. Det finns har ett s k formativt moment (d v s en period där politik omprövas och vidareutvecklas) inom socialdemokraterna även i utrikesfrågorna just nu. Kommer Mona Sahlin att aktivt påverka partiets utveckling även i dessa frågor? Jag är inte säker på det. Risken finns att Carl Bildt får fortsätta sin enmansshow i svensk utrikespolitik under överskådlig tid.
Hon har ett tilltal som bär även utanför de socialdemokratiska kretsarna. Jag tror hon har goda förutsättningar att bli en stark och enande partiordförande.
En del påstår att Mona Sahlin är pragmatiker. Det beror förstås på vad man menar med ”pragmatiker”. Inom det politiska språket används ofta beteckningar som ”pragmatiker” eller ”förnyare” som beskrivning av högerfalangen inom socialdemokratin. Vänsterfalangen beskrivs som ”ideologer” eller ”traditionalister”. Så man skall se upp med ordet "pragmatisk" - det är inte alltid så neutralt positivt som man kan tro.
I dag har det nästan blivit fult att vara ideologisk. Det är som att ideologisk likställs med fundamentalistisk, i motsats till förnuftig och rationell. Den sammankopplingen köper jag inte. Jag beskriver gärna mig själv som just ideologisk, samtidigt som jag ser fundamentalismen som vänsterns värsta fiende.
Mona Sahlins presskonferens bjöd inte på några överraskningar. När hon berättade att hon tänkte prioritera tre olika frågor tecknade jag i hast ned ”miljö, jobb, utanförskap/integration” på en lapp – och just de tre blev det! Låt oss säga att det hade varit märkligt om det inte blivit just dessa tre, givet dagens politiska läge. Skolfrågor och vård/omsorg i all ära – men de väger lättare i den politiska debatten i dag än för några år sedan. Jag är glad att hon inte nämnde trygghet. Inte för att jag önskar människor otrygghet, utan för att nästan alla frågor i dag närmast slentrianmässigt vinklas på trygghet och säkerhet. Det har nu gått mer än 20 år sedan Ulrich Beck skrev sin berömda bok om Risksamhället. Han får mer rätt för varje dag som går.
Inom utrikespolitiken är Mona Sahlin fortfarande ett oskrivet kort. Europaentusiast, ja. Globala miljöfrågor, ja. Men hur kommer hon att profilera sig i traditionella socialdemokratiska profilfrågor som t ex nedrustning, folkrätt och konflikterna i Mellanöstern? Som jag tidigare konstaterat på denna blogg är det tunt efter Jan Eliasson och Carin Jämtin i den socialdemokratiska toppen när det gäller förutsättningarna att möta Carl Bildt i utrikesfrågorna. Göran Persson samlade också en hel del makt till Statsrådsberedningen i dessa frågor. Det finns har ett s k formativt moment (d v s en period där politik omprövas och vidareutvecklas) inom socialdemokraterna även i utrikesfrågorna just nu. Kommer Mona Sahlin att aktivt påverka partiets utveckling även i dessa frågor? Jag är inte säker på det. Risken finns att Carl Bildt får fortsätta sin enmansshow i svensk utrikespolitik under överskådlig tid.
2007-01-14
Att hålla eller inte hålla - det är frågan
Det är en allmän sanning att regeringspartier tenderar att förlora röster i val. En annan allmän sanning är att små partier i en koalitionsregering tenderar att förlora mer än stora partier. Om detta skrev statsvetaren Tommy Möller – som ju själv har arbetat som politisk sekreterare för moderata samlingspartiet – en läsvärd artikel på DN Debatt i förra veckan. Det är klart att Göran Hägglund, Lars Leijonborg och Maud Olofsson är medvetna om dessa förutsättningar inför 2010 års val. Men medvetenhet är en sak – att formulera en strategi en annan.
Problemet för de tre små borgerliga partierna är att det riskerar att bli fel hur de än gör. Om de profilerar sig emot de stora moderaterna kommer socialdemokratin att kunna peka på borgerlig splittring och regeringspartiernas oförmåga att komma överens. Om de i stället väljer att sitta still i båten och inte profilera sig emot moderaterna kommer de att marginaliseras i debatten och riskera att allt starkare känna det obehagliga flåset av fyraprocentsstrecket i nacken.
Som jag skriver i Sydsvenskan i dag så tror jag trots allt att den borgerliga regeringen kommer att hålla ihop mandatperioden ut. Men frågan är vilket pris för kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet får betala? Lite av en inomborgerlig Hela havet stormar-lek kan det allt bli.
Problemet för de tre små borgerliga partierna är att det riskerar att bli fel hur de än gör. Om de profilerar sig emot de stora moderaterna kommer socialdemokratin att kunna peka på borgerlig splittring och regeringspartiernas oförmåga att komma överens. Om de i stället väljer att sitta still i båten och inte profilera sig emot moderaterna kommer de att marginaliseras i debatten och riskera att allt starkare känna det obehagliga flåset av fyraprocentsstrecket i nacken.
Som jag skriver i Sydsvenskan i dag så tror jag trots allt att den borgerliga regeringen kommer att hålla ihop mandatperioden ut. Men frågan är vilket pris för kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet får betala? Lite av en inomborgerlig Hela havet stormar-lek kan det allt bli.
2007-01-11
Irak - mera av samma medicin...
I sitt uppmärksammade TV-tal om Irak natten till idag vägrade president Bush istadigt att gå sina kritiker eller den amerikanska folkopinionen till mötes. I stället för att planera för en successiv amerikansk reträtt vill Bush sända ytterligare 20 000 amerikanska soldater till Irak. Få seriösa bedömare tror att fler amerikanska soldater i Irak kommer att förbättra situationen – snarare tvärtom.
Bush har en poäng. Ingen kan veta vad som skulle följa av en amerikansk reträtt. I sitt tal hävdade han: Vi kan inte dra oss tillbaka. Då kollapsar den irakiska regeringen och landet slits isär. Det kan mycket väl bli så. Dagens helvete i Irak skulle faktiskt kunna följas av ett än större helvete om USA drog sig tillbaka. Ingen vet. Irakpolitiken måste formuleras utifrån mer eller mindre kvalificerade gissningar och där konsekvenserna av fel beslut kan bli politiskt och humanitärt förödande. Min egen uppfattning är att ett välplanerat och successivt amerikanskt tillbakadragande ändå är den minst farliga vägen att gå. Den vägen bör påbörjas snarast.
Få av dem som hejade på inför Irakkriget står idag fast vid sina trosvissa bedömningar. Om det är någon läxa som kan läras av ohyggligheterna i Irak så är det att politiska problem sällan eller aldrig kan lösas med militära medel.
Bush har en poäng. Ingen kan veta vad som skulle följa av en amerikansk reträtt. I sitt tal hävdade han: Vi kan inte dra oss tillbaka. Då kollapsar den irakiska regeringen och landet slits isär. Det kan mycket väl bli så. Dagens helvete i Irak skulle faktiskt kunna följas av ett än större helvete om USA drog sig tillbaka. Ingen vet. Irakpolitiken måste formuleras utifrån mer eller mindre kvalificerade gissningar och där konsekvenserna av fel beslut kan bli politiskt och humanitärt förödande. Min egen uppfattning är att ett välplanerat och successivt amerikanskt tillbakadragande ändå är den minst farliga vägen att gå. Den vägen bör påbörjas snarast.
Få av dem som hejade på inför Irakkriget står idag fast vid sina trosvissa bedömningar. Om det är någon läxa som kan läras av ohyggligheterna i Irak så är det att politiska problem sällan eller aldrig kan lösas med militära medel.
2007-01-09
Politisk helomvändning i Israel
Israels premiärminister Ehud Olmert gör en politisk helomvändning. Tidigare har Olmert applåderat det ensidiga israeliska tillbakadragandet från Gaza och förespråkat ett motsvarande tillbakadragande från delar av Västbanken. I en intervju med den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua säger Olmert nu att erfarenheterna från bl a Gaza fått honom att inse att den israeliska politiken varit ett misslyckande. I stället vill han förhandla med palestinierna om vägen till en tvåstatslösning.
Olmerts helomvändning innebär att han tar avstånd från den politik han själv gick till val på i mars 2006. Olmerts parti Kadima bildades av Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon i slutet av 2005, då Sharon lämnade Likud-partiet efter inre stridigheter. Men den stroke som Sharon drabbades av i början av januari 2006 hindrade honom att själv få föra Kadima till valseger. Olmert fick ta över och med Sharons namn i ryggen vann Kadima en klar valseger.
Därefter har motgångarna hopat sig för Olmert. Det ensidiga tillbakadragandet från Gaza löste inte på något sätt Israels säkerhetsproblem. Raketbeskjutningarna mot Israel har inte upphört och på Gaza växer den sociala nöden i takt med omvärldens bojkott av den folkvalda Hamas-regeringen och inbördesstrider mellan olika palestinska fraktioner.
Kadimas överlevnad som politiskt parti hänger på en skör tråd. Partiet är en konstgjord skapelse – skapat av Sharon för Sharon. Just nu saknar Kadima och Olmert en politik överhuvudtaget. Låt oss hoppas att man inte försöker hantera situationen genom några vanvettiga flyganfall mot Iran.
Olmerts helomvändning innebär att han tar avstånd från den politik han själv gick till val på i mars 2006. Olmerts parti Kadima bildades av Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon i slutet av 2005, då Sharon lämnade Likud-partiet efter inre stridigheter. Men den stroke som Sharon drabbades av i början av januari 2006 hindrade honom att själv få föra Kadima till valseger. Olmert fick ta över och med Sharons namn i ryggen vann Kadima en klar valseger.
Därefter har motgångarna hopat sig för Olmert. Det ensidiga tillbakadragandet från Gaza löste inte på något sätt Israels säkerhetsproblem. Raketbeskjutningarna mot Israel har inte upphört och på Gaza växer den sociala nöden i takt med omvärldens bojkott av den folkvalda Hamas-regeringen och inbördesstrider mellan olika palestinska fraktioner.
Kadimas överlevnad som politiskt parti hänger på en skör tråd. Partiet är en konstgjord skapelse – skapat av Sharon för Sharon. Just nu saknar Kadima och Olmert en politik överhuvudtaget. Låt oss hoppas att man inte försöker hantera situationen genom några vanvettiga flyganfall mot Iran.
2007-01-06
Aftonbladet och bloggarna
Den gode Jimpan har sänt mig följande bloggutmaning, vilken har sitt ursprung i Aftonbladets kartläggning av bloggarnas självbilder. Jag tackar för utmaningen, och här kommer svaren.
1. Hur länge har du bloggat?
Jag startade bloggen i juli 2006. Libanonkriget hade just brutit ut och den politiska temperaturen i Sverige var på väg upp inför valrörelsen. Jag ville pröva en ny form av politisk opinionsbildning samt träna min förmåga till distinkta politiska analyser och reflektioner.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Jag hade en ganska klar bild av bloggosfären, eftersom flera personer i min närhet bloggar. Den centrala skiljelinjen går mellan privata, dagboksliknande bloggar och politiska eller andra ämnesinriktade bloggar.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min relation till bloggar är alldeles för platonisk för att jag med trovärdighet skulle kunna karaktärisera den i termer av förälskelse.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Sju månader är en i sammanhanget så kort tid att mina kinder inte rodnar alls.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag återvänder med någorlunda regelbundenhet till 25-30 bloggar.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Nästan alla bloggar jag läser handlar om politik, religion, idrott eller kultur. Nästan ingen är dagboksblogg.
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lite märklig fråga. Det beror ju på vad man menar med ”olik”. I sina åsikter? Till sin personlighet? Men visst – jag är lite svag för Bulten i Bo.
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Se fråga 7. Men jag puffar gärna för Helle Klein.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Enbart positivt. Några av dem har egna bloggar.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det beror säkert på vem man frågar.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Personlig, men aldrig privat är ju det politiskt korrekta svaret. Men det finns nog en tendens mot ökad personlighet över tid.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Privatliv och arbetsplatsrelaterade saker.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Att ”få bekräftelse” har blivit ett modeuttryck. Allt vi gör kan tolkas i termer av sökande efter bekräftelse. Det gör att begreppet känns lite meningslöst.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det varierar, förstås. Ofta avslöjar vi mer än vad vi är medvetna om i våra texter.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Jag har träffat människor efter att jag läst deras bloggar. Men det går inte att säga någor generellt om huruvida de var som jag trodde.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Allt kan missbrukas. Men jag har svårt att se bloggeriet som potentiellt mer skadefullt än andra mänskliga aktiviteter.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Eftersom jag då och då deltar i den offentliga debatten i kontroversiella ämnen som t ex konflikterna i Mellanöstern har jag fått ett och annat tillmäle över tid. Men sårad? Nej, det kan jag inte säga. Oftast faller okvädingsorden tillbaka på avsändaren. Älska dina fiender!
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Je Ne Regrette Rien...
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Anonymiteten bidrar i flera fall till att vulgarisera debatten. Det är trist. För egen del kan jag notera att bloggandet medfört att jag skrivit färrre debattartiklar i t ex dagspressen än vad jag annars skulle ha gjort. Dygnets timmar är (dessvärre…) begränsade.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Kanske. Så länge inspirationen finns där och formen inte upplevs som ett hinder.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna i sig är inte särskilt intressanta och har i de allra flesta fall inget inflytande alls. Men bloggeriet är en yttring av Internets möjligheter och den kommunikationella revolutionen, som i sig kommer att utgöra (och redan till stor del utgör) en grundläggande förändring av vårt sätt att organisera ekonomin och den politiska ordningen.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Bloggskrivandet har givit mig ett nytt forum för politisk diskussion och kulturkritik samt skärpt min penna och analytiska förmåga.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Insyn i nya nätverk samt tillgång till många kreativa tankar.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
De jag helst skulle vilja läsa svaren av kommer med all sannolikhet inte att besvara den. Väljer därför att avstå.
1. Hur länge har du bloggat?
Jag startade bloggen i juli 2006. Libanonkriget hade just brutit ut och den politiska temperaturen i Sverige var på väg upp inför valrörelsen. Jag ville pröva en ny form av politisk opinionsbildning samt träna min förmåga till distinkta politiska analyser och reflektioner.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Jag hade en ganska klar bild av bloggosfären, eftersom flera personer i min närhet bloggar. Den centrala skiljelinjen går mellan privata, dagboksliknande bloggar och politiska eller andra ämnesinriktade bloggar.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min relation till bloggar är alldeles för platonisk för att jag med trovärdighet skulle kunna karaktärisera den i termer av förälskelse.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Sju månader är en i sammanhanget så kort tid att mina kinder inte rodnar alls.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag återvänder med någorlunda regelbundenhet till 25-30 bloggar.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Nästan alla bloggar jag läser handlar om politik, religion, idrott eller kultur. Nästan ingen är dagboksblogg.
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lite märklig fråga. Det beror ju på vad man menar med ”olik”. I sina åsikter? Till sin personlighet? Men visst – jag är lite svag för Bulten i Bo.
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Se fråga 7. Men jag puffar gärna för Helle Klein.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Enbart positivt. Några av dem har egna bloggar.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det beror säkert på vem man frågar.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Personlig, men aldrig privat är ju det politiskt korrekta svaret. Men det finns nog en tendens mot ökad personlighet över tid.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Privatliv och arbetsplatsrelaterade saker.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Att ”få bekräftelse” har blivit ett modeuttryck. Allt vi gör kan tolkas i termer av sökande efter bekräftelse. Det gör att begreppet känns lite meningslöst.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det varierar, förstås. Ofta avslöjar vi mer än vad vi är medvetna om i våra texter.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Jag har träffat människor efter att jag läst deras bloggar. Men det går inte att säga någor generellt om huruvida de var som jag trodde.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Allt kan missbrukas. Men jag har svårt att se bloggeriet som potentiellt mer skadefullt än andra mänskliga aktiviteter.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Eftersom jag då och då deltar i den offentliga debatten i kontroversiella ämnen som t ex konflikterna i Mellanöstern har jag fått ett och annat tillmäle över tid. Men sårad? Nej, det kan jag inte säga. Oftast faller okvädingsorden tillbaka på avsändaren. Älska dina fiender!
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Je Ne Regrette Rien...
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Anonymiteten bidrar i flera fall till att vulgarisera debatten. Det är trist. För egen del kan jag notera att bloggandet medfört att jag skrivit färrre debattartiklar i t ex dagspressen än vad jag annars skulle ha gjort. Dygnets timmar är (dessvärre…) begränsade.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Kanske. Så länge inspirationen finns där och formen inte upplevs som ett hinder.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna i sig är inte särskilt intressanta och har i de allra flesta fall inget inflytande alls. Men bloggeriet är en yttring av Internets möjligheter och den kommunikationella revolutionen, som i sig kommer att utgöra (och redan till stor del utgör) en grundläggande förändring av vårt sätt att organisera ekonomin och den politiska ordningen.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Bloggskrivandet har givit mig ett nytt forum för politisk diskussion och kulturkritik samt skärpt min penna och analytiska förmåga.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Insyn i nya nätverk samt tillgång till många kreativa tankar.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
De jag helst skulle vilja läsa svaren av kommer med all sannolikhet inte att besvara den. Väljer därför att avstå.
2007-01-02
Oss är en Frälsare född?
Antalet döda amerikanska soldater i Irak passerade vid årsskiftet 3000-gränsen. På varje död amerikansk soldat går det enligt försiktiga Iraq Body Count Project cirka 20 irakier. Det betyder omkring 60 000 döda sedan den USA-ledda interventionen genomfördes år 2003. Ingenting tyder i dagsläget på att våldsspiralen skulle vara på väg att avta.
Enligt opinionsinstitutet Ipsos tror var fjärde amerikan att Jesus kommer att återvända till Jorden under år 2007. Mot bakgrund av läget i Irak framstår den förhoppningen som en av de mer realistiska i de pågående försöken att hitta en väg att frälsa USA från Irakkriget.
Enligt opinionsinstitutet Ipsos tror var fjärde amerikan att Jesus kommer att återvända till Jorden under år 2007. Mot bakgrund av läget i Irak framstår den förhoppningen som en av de mer realistiska i de pågående försöken att hitta en väg att frälsa USA från Irakkriget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)