Lite i skymundan avhölls igår en riksdagsdebatt om Palestinafrågan, där utrikesminister Carl Bildt besvarade interpellationer av bl a Magdalena Streijffert (s), Jan Ertsborn (fp), Mehmet Kaplan (mp) och Hans Linde (v).
Det blev en i många avseenden märklig tillställning. Jag har systematiskt följt den svenska Mellanösterndebatten under många års tid, men jag har aldrig upplevt en sådan enighet i sakfrågorna mellan moderater, folkpartister, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De enda som mälde sig ur gemenskapen var de båda kristdemokraterna Alf Svensson och Annelie Enochson, vilka båda höll glödande försvarstal för Israels agerande.
Carl Bildt var som vanligt entydig i sin kritik av Israel: Vi har haft anledning att ha starka reservationer, såväl utifrån folkrättens som utifrån den humanitära omsorgens perspektiv, mot viktiga delar av den politik som Israel fört under en följd av år. Det gäller inte minst den illegala bosättningspolitiken och dragningen av separationsbarriären på ockuperat område och dess effekter. Vi har ständigt upprepat att ockupationen måste upphöra. Bildt betonade också att Hamas ”i allt väsentligt” respekterat en vapenvila under ett antal år och att: Terrorismen är inte borta, men den är begränsad.
Carl Bildt fick också beröm av oppositionen. Magdalena Streijffert avslutade sitt deltagande i debatten med att säga att hon: blev glad över utrikesministerns svar och att hon känner hopp över den hållning som Sverige ska ha. Miljöpartisten Mehmet Kaplan tyckte att Carl Bildt givit väldigt vettiga och uttömmande svar.
I riksdagsdebatten fanns en stark enighet om vägen till fred. Det gäller att skapa en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Alla terrorhandlingar och olagliga dödsskjutningar måste självklart upphöra. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Jerusalem bör bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.
När nu enigheten är så stark vore det värdefullt om en svensk folkrörelse för fred i Mellanöstern kunde mobiliseras, med stöd i breda lager av det svenska samhällslivet!
5 kommentarer:
Det är bra att du tar upp frågor som hamnar i "skymundan", dvs. som inte prioriteras av de etablerade nyhetsproducenterna. Frågor som rör konsensus är lika informativa som frågor som rör konflikt.
Terrorismen är inte begränsad så länge Hamas vägrar erkänna Israel och Syrien och Iran stöder en kraftigt beväpnad terroristmilis i Södra Libanon. Det enda sättet att få bukt med terror är att neutralisera, diplomatiskt eller militärt, dess finansiärer och vapenleverantörer
Ett dussin rakter mot Israel är ett dussin raketer för mycket. Men palestiniernas våld bör ses i ljuset av Israels våld, vilket dödar tio gånger så många palestinier.
Jag blir alltid orolig när någon _ som Observer i det här fallet - talar om det "enda sättet". Uttrycket andas fundamentalism.
Jo, konsensusfrågor har oftast inte samma nyhetsvärde som konflikt. Men i detta fallet är enigheten i den svenska debatten högst uppseendeväckande, mot bakgrund av alla år av konflikt om den svenska Mellanösternpolitiken. Men medierna har här faktiskt missat frågan helt!
"Men palestiniernas våld bör ses i ljuset av Israels våld, vilket dödar tio gånger så många palestinier."
Nej, det bör det inte göras. Det har vi gjort i decennier, och det har visat sig vara fel. Nu är det ags att se det palestinska våldet i sitt eget ljus.
Tillbakadragandet från Gaza-remsan är talande, och visar att ursäkterna om "ockupation" och israeliskt våld var och är en bluff.
Många av oss visste redan från början varför Israel ockuperade Gazaremsan under många år: som en följd av det arabiska kriget mot Israel 1967 och den påföljande arabiska vägran att gå med på ett fredsavta, samt - viktigast av allt - det ständigt fortsatta terrorkriget mot Israel, som pågår fortfarande. Nu senast med raketer, trots att ursäkten om "ockupation" är borta.
Det är det palestinska våldet som är orsaken till ockupationen. Inte tvärtom.
Och nu blir det alltmer tdligt att Israel kanske måste återta kontrollen av Gaza för att kunna stoppa de palestinska angreppen från luften.
Din ideologi gör att du har svårt att ta till dig detta. Det gäller även carl Bildt (som grundar det på andra skäl), Mehmet Kaplan m.fl
Just därför är era rekommendationer och krav av mycket litet värde och intresse. Det är gamla recept baserade på feldiagnoser.
Mvh
Mats
Israel har visserligen lämnat Gazaremsan, men kontrollerar fortfarande gränserna till land, tills sjöss och till luft. Gaza är inte fritt, utan kan bättre liknas vid ett gigantiskt fängelse där Israel avgör vem som skall få komma in eller ut.
Du skriver att Israel "måste" och att du "visste". Ord som "måste" och att man själv så säkert "vet" fyller mig alltid med oro. "Utan tvivel är man inte klok", som Tage Danielsson - alla fundamentalisters fiende - en gång uttryckte det.
Skicka en kommentar