I dag utkommer Claes Arvidssons bok Olof Palme. Med verkligheten som fiende (Timbro, 580 sidor). Claes Arvidsson är skribent på Svenska Dagbladets ledarsida och därför föräras boken åtminstone två förstadagsrecensioner - i just Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter.
I Svenska Dagbladet gör alltid läsvärda ledarskribenten i DN Barbro Hedvall sitt bästa för att inte totalt såga sin kollegas bok. Hon talar om ”gedigna genomgångar av utvecklingen i allmänhet och den socialdemokratiska politiken i synnerhet” samt att det avslutande kapitlet kan ”läsas fristående och ge en nutida läsare en bild av den begåvade politikern…”. Men mellan raderna märks hennes olust inför boken, och i texten kommer olusten till uttryck i formuleringar som ”Källmaterialet är dessutom dubiöst”, citaten ”lösryckta” och att ”författarens motvilja mot Palme” slår igenom i framställningen.
I Dagens Nyheter bidrar Göran Greider med en mer genuin sågning. Den är också läsvärd, men naturligtvis mer förutsägbar.
Själv har jag inte hunnit ta del av Claes Arvidssons bok. Däremot läste jag för några år sedan Claes Arvidssons bok ”Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet” (Timbro, 1999). Det var en alltför många hundra sidor för lång pamflett om den politiska utvecklingen i Sverige i svallvågorna efter 1968.
Olof Palme väcker fortfarande känslor, mer än 20 år efter sin död. Mina första minnen av honom är några TV-sända riksdagsdebatter kring 1970 och den gudabenådade retorik han då visade upp. För mig har Palme aldrig framstått som någon framgångsrik resultatpolitiker, utan mera som en ideologisk fyrbåk, inte minst i frågor om internationell solidaritet.
Själv läser jag med behållning Tage Erlander: Dagböcker från början och mitten av 1950-talet och hans första beskrivningar av en då 25-årig Olof Palme (Gidlunds, 2001-), Björn Elmbrants Palme (Författarförlaget Fischer & Rye, 1989) samt Ann-Marie Ekengrens Olof Palme och utrikespolitiken. Europa och Tredje världen (Boréa, 2004).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar