Om valet av Mona Sahlin

En del påstår att Mona Sahlin tillhör socialdemokratins högerfalang. Det är inte min bild. Jag har alltid uppfattat Mona Sahlin som en person som i positiv mening lyssnar in de politiska stämningarna inom och utom partiet, för att därefter formulera en linje som syftar till såväl sakpolitisk framgång som röstmaximering. Ibland kan det bli höger, ibland kan det bli vänster.

Hon har ett tilltal som bär även utanför de socialdemokratiska kretsarna. Jag tror hon har goda förutsättningar att bli en stark och enande partiordförande.

En del påstår att Mona Sahlin är pragmatiker. Det beror förstås på vad man menar med ”pragmatiker”. Inom det politiska språket används ofta beteckningar som ”pragmatiker” eller ”förnyare” som beskrivning av högerfalangen inom socialdemokratin. Vänsterfalangen beskrivs som ”ideologer” eller ”traditionalister”. Så man skall se upp med ordet "pragmatisk" - det är inte alltid så neutralt positivt som man kan tro.

I dag har det nästan blivit fult att vara ideologisk. Det är som att ideologisk likställs med fundamentalistisk, i motsats till förnuftig och rationell. Den sammankopplingen köper jag inte. Jag beskriver gärna mig själv som just ideologisk, samtidigt som jag ser fundamentalismen som vänsterns värsta fiende.

Mona Sahlins presskonferens bjöd inte på några överraskningar. När hon berättade att hon tänkte prioritera tre olika frågor tecknade jag i hast ned ”miljö, jobb, utanförskap/integration” på en lapp – och just de tre blev det! Låt oss säga att det hade varit märkligt om det inte blivit just dessa tre, givet dagens politiska läge. Skolfrågor och vård/omsorg i all ära – men de väger lättare i den politiska debatten i dag än för några år sedan. Jag är glad att hon inte nämnde trygghet. Inte för att jag önskar människor otrygghet, utan för att nästan alla frågor i dag närmast slentrianmässigt vinklas på trygghet och säkerhet. Det har nu gått mer än 20 år sedan Ulrich Beck skrev sin berömda bok om Risksamhället. Han får mer rätt för varje dag som går.

Inom utrikespolitiken är Mona Sahlin fortfarande ett oskrivet kort. Europaentusiast, ja. Globala miljöfrågor, ja. Men hur kommer hon att profilera sig i traditionella socialdemokratiska profilfrågor som t ex nedrustning, folkrätt och konflikterna i Mellanöstern? Som jag tidigare konstaterat på denna blogg är det tunt efter Jan Eliasson och Carin Jämtin i den socialdemokratiska toppen när det gäller förutsättningarna att möta Carl Bildt i utrikesfrågorna. Göran Persson samlade också en hel del makt till Statsrådsberedningen i dessa frågor. Det finns har ett s k formativt moment (d v s en period där politik omprövas och vidareutvecklas) inom socialdemokraterna även i utrikesfrågorna just nu. Kommer Mona Sahlin att aktivt påverka partiets utveckling även i dessa frågor? Jag är inte säker på det. Risken finns att Carl Bildt får fortsätta sin enmansshow i svensk utrikespolitik under överskådlig tid.