Valet och könsmaktsordningen

Skriver i Göteborgs-Posten om valresultatet ur ett könsmaktsperspektiv. Artikeln finns ännu ej på nätet, men en något kortad version följer här.

Könsskillnaderna bland svenska väljare var i årets val större än någon gång tidigare i Sveriges moderna politiska historia. Störst var skillnaderna bland Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna samlade ett väljarstöd på 25 procent bland männen och 16 procent bland kvinnorna. Socialdemokraterna samlade ett väljarstöd på 34 procent bland kvinnorna och 26 procent bland männen. Ulf Kristerssons regeringsalternativ fick stöd av 56 procent av männen, endast 43 procent av kvinnorna.

Valrörelsens dagordning blev männens dagordning. Valdebatten kretsade kring frågor som män prioriterar högre än kvinnor: Lag och ordning, energi och kärnkraft, migration. Det blev aldrig någon politisk nerv i de frågor kvinnor prioriterar högst: Sjukvården, skola och utbildning, jämställdheten, äldreomsorgen och den sociala välfärden. Klimatfrågan omdefinierades till en energifråga som förutom kärnkraft även inrymde priser på diesel och bensin.

”Valrörelsen tycks ha speglat männens genomsnittliga prioriteringar snarare än kvinnornas”, skriver statsvetarna Jacob Ahlbom och Henrik Oscarsson i den nyutkomna publikationen Snabbtänkt. De betonar att den hårfina segern för högersidan till en del berodde på att valrörelsen handlade om frågor som prioriterades högre bland män än bland kvinnor.

Det är svårt att inte tolka valresultatet i de termer av genussystem och könsmaktsordning som historieprofessor Yvonne Hirdman lanserade och förde in i svensk debatt för nu mer än 4o år sedan. Genussystemets grundbult består av könens isärhållande (män och kvinnor gör olika saker på olika platser) och den manliga normen primat (det är de manliga normerna som utgör måttstock och framställs som en opartisk normalitet). Könsskillnaderna i valet med avseende på val av parti och prioriterade frågor är ett uttryck för könens isärhållande. Valrörelsens dagordning är ett uttryck för den manliga normens primat.

Regeringar kommer och går. Den patriarkala ordningen består.

Regeringsförhandlingarna - Jimmie Åkesson har tiden på sin sida

Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.

På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.

Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.

SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?

Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.

Efter SD:s valframgång - nu gäller det att stå upp och värna demokratin

Valet är ännu inte färdigräknat, Men mycket tyder på att Sverige inom kort är ett av de ytterst få länder i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen utövar ett avgörande inflytande på regeringspolitiken. Bejakat av Liberalerna och omfamnat av Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Nu gäller det att värna demokratin och dess institutioner mot SD:s inflytande. Ta strid för rättsstaten, fria universitet och lärosäten, ett oberoende public service och fria medier, kulturens frihet, religionsfriheten och alla människors lika värde. Som jag tidigare skrivit ifrågasätter jag inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte ett dyft på deras förmåga att stå emot SD:s påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar demokratins institutioner.  

SD bjöds på en valrörelse de knappt hade kunnat drömma om. SD legitimerades som politiskt parti och fick en dagordning som om de nästan hade skrivit den själv. För Socialdemokraterna blev saken annorlunda. Partiet misslyckades med att få fokus på de frågor man önskat, och i stället gick man än en gång in i en tävling med Moderaterna och SD om vilket parti som hade den bästa kriminalpolitiken. Trots det lyckades Socialdemokraterna öka sitt röstetal till 30.5 procent. Det var ut europeiskt perspektiv en bedrift. Det är mycket ovanligt i europeisk politik i dag att ett parti lyckas regera i åtta år med ett ytterst tunt parlamentariskt underlag och sedan ändå växa i valet.

I detta skede pekar det mesta på att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med SD och Liberalerna som stödpartier. Men helt säkert är det inte. Den ideologiska konflikten mellan Liberalerna och SD är mycket stark. Och även om Ulf Kristersson lyckas få ihop en regering återstår den största svårigheten - att få denna regering att överleva under hela mandatperioden.

* 

Om bara 13 dagar går Italien till val. Mycket talar för att postfascistiska och nationalkonservativa partier kan samla en majoritet för att få bilda regering. Det gäller att stå emot.

Demokrativalet 2022

För mig är valet 2022 ett val där det viktigaste är att värna demokratin. Om Sverigedemokraterna får inflytande över regeringspolitiken är jag uppriktigt orolig för att vår demokrati och individens fri- och rättigheter urholkas.

Vi lever i en tid då antalet autokratier i världen växer. Den negativa utvecklingen är tydlig i länder som USA, Brasilien och Indien. Men forskningsinstitutet V-Dem (Varieties of Democracy) vid Göteborgs universitet visar att även i EU rör sig fler länder i en mer auktoritär riktning - Ungern, Polen, Kroatien, Tjeckien, Slovenien, Grekland. Individers rättigheter begränsas och domstolarnas oberoende inskränks. Öppet rasistiska uttalanden av Ungerns president Viktor Orbán om att inte "blanda" europeiska och icke-europeiska raser och att ungrare inte ska vara en "blandras" visar hur långt utvecklingen har gått.

När auktoritära, anti-demokratiska krafter kommit till makten angriper de först oberoende medier, civilsamhällets organisationer samt universitet och lärosäten. De skapar en polarisering i samhället, sprider desinformation och ger sig sedan på samhällets formella, demokratiska institutioner. Domstolarnas självständighet undergrävs. Lagar ändras på ett sätt som försvårar maktskifte. 

Nej, jag ifrågasätter inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte alls på deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar  demokratins institutioner.

Sverigedemokraterna är inte bara ett parti som har sina rötter i nynazismen. Det är också ett parti som i olika former vill urholka rättssäkerheten, diskriminera icke-svenska medborgare, införa kollektiva bestraffningar, begränsa public services rörelsefrihet, ta bort böcker på främmande språk från biblioteken, förbjuda prideflaggor i offentlig regi, dra in stödet till studieförbunden och göra skillnad mellan människor beroende på varifrån i världen man kommer. 

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism och det går inte en dag utan att nya avslöjanden presenteras om deras representanters samröre med nazistiska och rasistiska subkulturer. Sverigedemokraterna vill inte bara "minska invandringen". Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa vårt samhälle och vårt sätt att leva tillsammans. 

För mig blir därför en röst i riksdagsvalet 2022 som bidrar till att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande också en röst för att värna och stärka demokratin.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.