1. Jag tyckte den inledande duellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven var bäst. Sakpolitik, inget slängande eller tjafsande, två tydliga alternativ. Båda tycktes respektera varandra. Lovar gott inför valrörelsen.
2. Regeringsfrågans frånvaro. Det var faktiskt skönt att följa en debatt utan att regeringsfrågan lyftes (mer än mot slutet, när Jimmie Åkesson uppvaktade Ebba Busch Thor i samband med sjukvårdsdebatten). Vi lär få mer än nog av regeringsfrågan i de kommande debatterna.
3. Ulf Kristersson tenderade att försvinna i debatten, efter den starka inledningen. Han kom in lite då och då, men utan att det han sa fick fäste.
4. Kvällens bästa replik kom från Annie Lööf: ”Jimmie Åkesson. du säger att brottsligheten är importerad, men ta en titt i din egen riksdagsgrupp.”
5. Kvällens starkaste ögonblick: När Jonas Sjöstedt uppmanade Jimmie Åkesson att se 17-åriga Fatemeh Khavari (som satt i publiken) i ögonen och be om ursäkt för att hans gruppledare i riksdagen beljugit henne offentligt och framställt henne som ett terroristhot. Jimmie Åkesson avstod.
*
Kl 20.00 är det dags för höstens första partiledardebatt.i SVT Agenda. Nedan följer några korta noteringar kring ingångsvärdena för varje enskilt parti.
Vänsterpartiet fick bra utdelning för sina förslag i regeringens budget. I väljaropinionen har partiet stabiliserat sig på en bit över valresultatet 2014. Problemet för Vänsterpartiet är hur man nu ska gå vidare. Få bedömare tror att Vänsterpartiet kommer att ingå i en regering efter valet 2018, även om partiet skulle göra ett riktigt bra val. Är Vänsterpartiet tillfreds med sin ständiga roll som stödparti från vänster till en socialdemokratiskt ledd regering? Om inte, hur ska partiet kunna ändra spelplanen så att en plats i regeringen blir möjlig?
Miljöpartiet har visserligen lyckats få stopp på raset i opinionen, men det finns än så länge inga starka tecken på en återhämtning. Partiet får inrikta sig på sina kärnfrågor, och arbeta för att dessa frågor ska ha en hyggligt bra plats på den politiska dagordningen inför valet 2018. Och hur tänker Miljöpartiet hantera flyktingfrågan? Miljöpartiet har tappat mängder av förtroende hos sina egna väljare i den frågan, och nu är man oense med sin regeringspartner Socialdemokraterna om huruvida de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Hur långt vågar och kan Miljöpartiet driva det kravet?
Socialdemokraterna är inne i en bra period. Sveriges ekonomi går jättebra, och den rödgröna regeringen har just levererat en rekordbudget. Väljarnas förtroende för Stefan Löfven har vuxit, inte minst för hans sätt att hantera it-skandalen på Transportstyrelsen. Spelbolagen har nu Stefan Löfven som favorit till att bli statsminister efter valet 2018. Socialdemokraternas problem är att de politiska framgångarna hittills inte följts av ett genombrott i väljaropinionen. Visst, de rödgröna har ett litet övertag på allianspartierna. Men väldigt få väljare tar just nu steget över blockgränsen. Socialdemokraterna måste öka sitt opinionsstöd ytterligare något för att med någorlunda trygghet kunna gå in i valrörelsen 2018.
Liberalerna har sedan länge fastnat i ett opinionsläge i närheten av partiets urusla valresultat 2014 på 5.4 procent Partiets mest färgstarka representant, Birgitta Ohlsson, förlorade partiledarstriden till Jan Björklund och lämnar nu politiken. Frågan är hur den frihetliga delen av Liberalerna hanterar hennes nederlag. Knyter de näven i fickan och fortsätter kämpa, eller demobiliseras de politiskt och kanske till och med börjar snegla på Centerpartiet?
Centerpartiet befinner sig i ett läge där framgångsvågen i opinionen från i våras visar tecken på att mattas av. Partiet har smitt en solid ideologisk grund och profilerar sig framgångsrikt i frågor kring landsbygd, (små)företagsamhet och hållbar utveckling. Annie Lööfs ställning är ohotad och partiet kan parasitera på avhoppade liberaler från Moderaterna, och kanske även från Kristdemokraterna och Liberalerna. Men hur långt till höger kan partiet gå utan att riskera att tappa mittenväljare över blockgränsen, och/eller försvåra ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna efter valet 2018?
Kristdemokraterna har sedan länge parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Ebba Busch Thor genomförde som nytillträdd partiledare en hastig högersväng. När Moderaterna nu gör samma sak är det svårt att se vilken plats det ska finnas kvar för Kristdemokraterna. Partiet har sedan länge haft svårt att utmejsla profilfrågor. Nu satsar man på äldre och på sjukvård. Vi får väl se hur det går.
Moderaterna befinner sig fortfarande i en djup kris, och de första opinionsmätningarna efter Ulf Kristerssons tillträde tyder inte på någon snabb partiledareffekt. Partiet är splittrat och dess opinionsläge katastrofalt. Ulf Kristerssons viktigaste uppgift blir att samla ihop sitt parti och undvika ett fortsatt fritt fall i opinionsmätningarna. Jag tror han har hyggliga förutsättningar att nå båda dessa mål. Hur långt det sedan räcker är en öppen fråga. Relationen till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan kommer att hemsöka honom och Moderaterna hela vägen fram till valet 2018, och kanske en bra bit därefter också.
Sverigedemokraterna står sedan två år tillbaka still i opinionen. De senaste mätningarna har pekat mera nedåt än uppåt. Invandringsfrågan är inte längre lika het (den är till exempel inte ett eget ämne i Agenda-debatten i kväll) och partiet har utomordentligt svårt att skrubba sig rent från nazism och rasism. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, och riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet, i protest mot att partiledningen tystar ner anklagelser om sexuella trakasserier. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) blir mer en påminnelse om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna än en möjlighet för Sverigedemokraterna att normaliseras.
Det är nästan ett år kvar till valet. Kvällens partiledardebatt kommer knappast att påverka valutgången. Men det blir spännande att se hur Ulf Kristersson lyckas positionera sig, om Sverigedemokraternas utanförskap manifesteras ytterligare och om Stefan Löfven lyckas växla in sin rekordbudget även i framgångar i debatten.
9 kommentarer:
Enligt opinionsmätningar i Aftonbladet och Expressen fick Kristersson högst betyg. Och både Lööf och Björklund fick högre betyg än Löfven, som fick ungefär samma betyg som Åkesson. I särklass lägst betyg fick Fridolin.
Kristerssons förhoppning av fler vuxna i rummet fick inget större genomslag. Jag, som till skillnad från Ulf inte har som uppgift att propagera för ett speciellt parti, tycker inte (1) att det är seriöst av Löfven att påstå att alliansen vill sänka skatten med 100 miljarder genom att addera de enskilda allianspartiernas förslag. Varför adderar han i så fall inte deras utgiftsökningar ("satsningar") på olika områden? Att alliansen efterlämnade ett stort budgetunderskott efter den största ekonomiska krisen sen 30-talet är självklart. Men Anders Borg var faktiskt den mest hyllade finansministern i Europa för sin ekonomiska politik. Men naturligtvis späddes underskottet på av alla jobbskatteavdrag, något som Löfven inte vill återställa.
(2) Regeringsfrågan berördes perifert. Löfven irriterade Sjöstedt genom att han gjorde klart att han vill koppla bort V och hitta lösningar i mitten.
(3) Uppenbarligen delar inte tittarna Ulfs uppfattning. Men det kostar naturligtvis att vara vuxen och begära ordet innan man yttrar sig och inte avbryta andra.
(4) Apropå att vara vuxen. Att brottsligheten är hög i SDs riksdagsgrupp på 49 personer säger naturligtvis inte mycket om brottsligheten i Sverige. Det är - trots Brås motvilja att redovisa relevant statistik - väl belagt att utrikes födda och andra generationens invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
(5) Naturligtvis borde Mattias Karlsson oförbehållsamt bett om ursäkt. Att Åkesson inte skulle göra det på hans vägnar visste naturligtvis Sjöstedt. Lika lite som att han själv skulle be om ursäkt för vänsterpartiets behandling av Amineh Kakabaveh.
Att verkligheten tränger sig på blir alltmer uppenbart. När tom Sjöstedt ropar på mer poliser är det högt vatten. Ulfs tidigare uttalade förhoppning att "lag och ordning" ska tonas ner i debatten tycks inte uppfyllas.
Klas Bengtsson
Tycker inte Stefan Löfven klarade sig bra. Han skapar ett intryck av att alla problem är nya. " ja, det behöver tillföras resurser".
Sedan menade han att det tidigare budgetunderskottet varit prio1.
Detta är ju förstås trösterika ord för den som inte får din cancerooperation i tid, eller den 85 åriga damen som Ebba Busch Thor tog som exempel.
Ang 4 och 5 i Ulfs inlägg. Jag håller med om den retoriska styrkan, men om vi bortser från den. Är säkerheten för människor ute i samhället och ordningen i SDs riksdagsgrupp något som skall ställas mot varann?? Tror inte Jimmie skall behöva be om ursäkt för vad Mattias Karlsson skrivit el sagt. Jimmie svar borde bara ha svarat "jag kommer att ta upp frågan med Mattias". Jonas Sjöstedt framställer allt så dramatiskt.Kabske fel bransch?
Kjell Eriksson
Om alla angriper Jimmy Åkesson, så är det självklart att han framstår som oppositionsledaren, istället för en vältalig byråkrat som Ulf Kristersson. Fast med tanke på att SD är det näst största partiet i opinionsundersökningarna, så är detta kanske naturligt.
Beklagligt bara att det är SD som angrips och inte deras politik. Eller är det kanske så att i brist på kritik just mot deras politik, så blir det istället käbbel om deras påstådda nazismanknytning och deras riksdagsgrupp som blir det viktigaste.
Något svar på vad Regeringen eller Alliansen tänker göra åt den grova kriminaliteten och utanförskapsområdena gavs inte heller. Att mer utbildningssatsningar eller låglönejobb skulle vara ett alternativ till de som idag rekryteras in i en lukrativ narkotikabransch är ju knappast sannolikt. Att problemet är importerat råder det nog inget tvivel om och att politikerna inte har någon lösning är ju en garanti för att problemen bara kommer att förvärras.
Att som nu tro att pengar skulle vara lösningen på allt, vare sig det gäller högre polislöner eller högre löner till sjukvårdspersonal och lärare, visar bara på politikernas oförmåga att rätta till den oreda som de ställt till med.
Jo, håller med argumenten ovan.
Toves artikeln om stoppad korv i SvD sätter fingret på det dysfunktionella, hos alla,
och i efterhand kommer AKB att framstå som allt mer klarsynt, eller vuxen, dvs hon försökte förklara vilka metoder on skulle n sina mål, det är inte oviktigt.
S.W
Våra topp-politiker måste fundera detta med vår demokrati en gång till, och det gäller framför allt S och M, M försökte, men blev rökta av framför allt C, som kammade hem den korta vinsten, men…
någon ska regera efter 2018, och någon ska regera efter 2022, och om inte politiken hittar lösningar för de ganska omfattande problem vi har, och som inte bara tillkommit perioden
1998 - 2002. när Persson satt kvar, med lite stöd av främst C.
2002 - 2006 (när ordf Persson regerade med mp som indirekt regeringspartner)
2010 - 2014 när MP var vågmäste och skulle hållas på gott humör
innevarande mandatperiod, utan att vara i närheten av en samarbetsparner att göra upp med
dvs utan en uppgörelse om hur man styr riket, så kan man inte lösa problem, enbart hålla på med hittepå-politik, och den varan har väljarna redan fått nog av, SD går som ett skott, alla deras skavanker till trots.
Kom igen - acceptera den föreliggande verkligheten, eller inte.
Den som regerar nästa period har innevarande period i backspegeln, och det är faktiskt helt otroligt att C och lite Folkisarna, på allvar kommer vidare med sagan om Rödluvan, att de vill regera utan minsta beroende av SD, det går bara inte.
SD + rödgröna kommer oavsett att vara i majoritet, och nuvarande praxis, som är så dum så att klockorna stannar, förefaller vara att det är moraliskt ok att fälla förslag med SD, tex fälla en minister eller fälla en budget, eller fälla ett lagförslag eller fälla en skattehöjning, men man vill alltså fälla med SD, men inte ta ansvar för regerandet, och då kanske det inte går så enkelt att regera för den som försöker, och kan man inte regera, så kommer vredens druvor på posten. Ska det vara så svårt att begripa. SW
Att delar av vänstern stödjer Cs maxim, går att begripa, maktstrategiskt, men det är likväl på samma nivå som under 15- och 1600-talet, när man visste internt efter en beställd utredning av Kopernikus, att solen var i mitten, och så länge det gick att hålla hemligt, var kyrkan nöjd, eftersom man behövde begripa detta med skottår, och varför den himmelska kalendern inte fungerade, julen då man firade Jesu födelse hade visst halkat in mot påsken och det gick inte riktigt hem i stugorna längre.
men…
så kom Kopernikus rapport på av-vägar, och då blev det andra bullar, med bland annat bål och inkvisitioner, eftersom ingen fick säga det som alla redan visste, då sprack sas föreställningen.
Vi är snart där, partierna tassar, men ingen kan förbjuda SD att rösta för, mot eller avstå, och man är helt enkelt inte riktigt frisk, om man vill regera, samregera i alliansen, i minoritet, och ha S + Vp + Mp + SD i opposition, och inte vilja föra dialog med någon annan än S och Mp, det kan faktiskt inte sluta bra alls. Man ger ju i praktiken SD guldkort, att lägga grunden för valet 2022, eftersom det blir en låtsas-regering, och ärligt talat C på näringsdep, då är det fan i mig bättre med kommunisterna, det var visst Maudan som krängde posten till Dansken med, aldrig i livet, marknadstomtar, som inte kan marknadsekonomi på näring, och så IT på det….Infrastruktur.
Nä, en massa borgarröster kommer vara tveksamma, att ge Kristerssin chansen, med detta kattrakande, och då blir det soffan eller SD, eller möjligen S, fram till att alliansen kan visa hur man tänker styra riket som miniritetsregering, och låtsas som att SD inte finns.
S behöver inte göra samma manöver, det räcker att sitta kvar, och lägga förslag högrest, och det retar så klart gallfeber på Vp, och därför kommer det som Tove skriver, att bli rena dårpippin i Riksdagen, och det kommer inte ens att fungera, men om nu alla bara håller tyst, så kan vi i vart fall låtsas att alliansen kan vinna valet 2018, eller bli största konstellation, och så låtsas vi att de sedan kan regera, och det innebär väl att man vill åt firmateckningsuppdraget, och fortsätta göra idiotiska affärer, dvs kränga ivåg statens (medborgarnas) egendom, och det är inte säkert att de får förtroendet att regera från valmanskåren, med de premisserna.
Så länge c firar triumfer med att gå till val på låtsas, så blir det inget tydligt stabilt regeringsunderlag, och då borde detta ligga till grund för att försvåra för m att bilda regering. men…
det kommer att rinna vatten under broarna, om alliansen inte tar regeringsmakten 2018, så borde i vart fall några fundera en gång till. Kristersson har det inte enkelt, i grunden var det Lööf som sänkte AKB, och det är mer valvinden och enkel realism som gör att CD krypit till korset med viss sakpol, men fortsätter man med denna jämmerdal, så är valet klart, väljarna kommer att reagera, och S har en fördel där, att formulera sakpol, eftersom Cs inställning i praktiken innebär DÖ 3.0, och då låtsas man som att inte SD finns, men den inställningen, att SD inte finns, håller inte ens S kvar vid, man erkänner det parlamentariska dilemmat, och räknar med stöd, från fel håll, men man låtsas inte. Den som låtsas bäst 2018 vinner kanske kanske något, det beror i praktiken på om de tyngre opinionsbildande instanserna, tex PS, bestämmer sig för att blunda för konsekvenserna 2022 eller inte. S.W
Stoppa korv, silken utomordentligt klargörande liknelse, och så Otto von B, på den, lalala Alliansen.
Alltså, alla är nöjda med en alliansregering regerar, utan att det kommer fram på vilket vis man får stöd från SD, skulle inte tro det, S kommer inte gilla läget, och inte SD heller, de gånger alliansen tror att de kommer att få stöd, dvs bara förutsätter stöd, och samtidigt pinka på den som ska hålla i livlinan, det är en vansklig metod att nå sina mål.
Man begriper att akb hade ett hopplöst läge, JB utslagen pga liberal utmaning, C som vägrar vika från Reinfeldts förlorade strategi, KD som dansar på gärdesgården, och i någon mening är uppriktiga, med att man inte vill låtsas, att det går att springa i luften.
AKB banade mark för en lite retorisk vindkanting, där det nog är enklare för fru Lööf att sätta tand för tunga, än med akb, skulle gå i spagat, dvs bana ny väg för retoriken, med den strategi som hävningen föll på, och samtidigt hantera C som helt enkelt gjort kometkarriär som värdegrundsparti, och gått i land med detta, men matematiken den är kvar.
Anledningen att alliansen förlorade valet är principiellt enkel, man regerade i minoritet, och var beroende av mp i kammaren, och då kunde man inte regera fullt ut, och då blev det triangulering enligt den egentliga matematiska principen, dvs spill till det som inte var MP, dvs SD och den rekylen ser vi på samma vis nu 2014 - 2018, fram till nyåret 2015 gick SD som en raket, och grunden för att lösa framtidens utmaningar ligger kvar.
Det krävs 175 knapptryckare för att regera, tex lägga en budget, och framför allt för att stifta lagar, och om SD får runt 70 - 80 mandat, och vi fördelar eländet lika, dvs - 40 för vardera blocken, så blir det 135 mandat vardera, och då saknas det ca 40 jag-sägare, oh om dessa inte är SD måste man knycka några knappar från andra sidan, den matematiken är evig.
S.W
Efter skriverier efter Ms stämma framstår än mer tydligt, att en delförklaring till tidigare kommunikation haverier, är just personkemi. Vi människor är faktiskt också djur, med en hel del primitiva instinkter, det är lätt att glömma.
och när Alliansen gick från en alfahande, och två betahanar, och en alfahona, (Maudan), som sedan ersattes av en ny mer svajig alfahona, som absolut har sina poänger, och med stor förmåga att anpassa sig efter vinden, så byttes laguppställningen:
1. Först byttes Lejonkungen ut mot JB, april 07 som ordf och två år senare som statsråd,
sedan regerade alliansen vidare.
2. Sedan kom Nuon-affären i februari 2011, bara ett halvår efter valet, och Maud kastade snabbt in handduken, hela alliansledningen, i synnerhet hövdingen, hade fingrat i syltburken, och man klarade precis valet, sedan tog det ett halvår för Maudan att hitta en ersättare i Annie, och redan september 2011, ett år efter valet, hade C skiftat ut Alfa-Maud mot en yngre förmåga som bidrogm till att ansvaret för en av de största skandalerna någonsin, inte kunde redas ut, ansvaret, men gud ske lov utkrävde väljarna ansvar 2014 och bytte ut sylttjyvarna. Då hade inte C så höga opinionssiffror inte, men detta har väljarna glömt.
3. sedan avgick Hövdingen efter valet, gick under jorden, mixtrade fram DÖ och tillsatte AKB utan minsta debatt.
Det är inte mer än rättvist, att politiken på högerkanten, lider av vantro, efter dessa haverier, men det är lite synd att de som fingrade mest i syltburken, C, klarade sig, medan M, KD och Folkisarna, alla lider men och sviter från Allianskollpsen 2014 än i dag.
4. Därefter kastade Göran H in handduken i slutet av januari 2015, efter DÖ, och EBT tillsattes efter öppen valprocedur.
C och Kd har mer smugit med sina positionsförändringar efter vallfiaskot 2014, och den annalkande politiska krisen pga DÖ, medan m och Folkpartiklarna gjort mer tydliga försök att omdestinera sin tidigare kurs mer öppet och "demokratiskt"
Men nu blir det alltså pga personkemi någon slags nystart för "tron" och då kommer det att bli fart på den politiska processen att föra fram budskap, och sedan kommer man på något slags mystiskt vis komma fram till en ståndpunkt avseende de:
- medel (tex alliansen eller en gemenasam politikplattform) och
- metoder, hur man rent konkret ska göra med sakpolitiken och hur man ska göra konkret i kammaren för att sno flaggen
Som leder till målet, regeringsmakten 2018, och hur man klara detta utan att SD fortsätter växa, eftersom om de inte har svar på morgondagens problem väljarna upplever, (Dagens manifestation i Husby är hjärtskärande tragisk, och man skäms som infödd svensk) så kommer inte en kommande allians att kunna regera trovärdigt, och därmed kanske den inte heller får chansen av väljarna.
S.W
Det varken KU eller vanlig svensk rättvisa, tex domstol, inte lyckades med, det lyckades väljarna med i valet 2014, och tack gode gud blev det skifte, rättvisa skipades. Det man förvånas över är hur politiker även inom S chansar, och tar genvägar, när de vet om hur sökljuset ligger, och vad som blir konsekvensen av att som folkvald uppfattas ha orent mjöl i påsen, domen är stenhård, man tappar sitt förtroende hos valmanskåren, som protesterar, so oder so.
Nu blev personkemin efter valet helt ny, först och främst ny laguppställning på bryggan, tre kvinnor och en major, och det går att misstänka att det blev en alfa-strid mellan Lööf och AKB, om vem som var ledarhona, för det är inte samma sak som alliansledare. Så de måste helt enkelt haft kommunikaionsproblem internt, det blev som i en vargflock, och då gick det inte att samarbeta internt, som påverkade extern förmåga och vilja, dvs allt låste sig, samtidigt som alla partier skulle göra hemläxan och förnya sin politik, i synnerhet Folkisarna och nya nymoderaterna. och naturligtvis, Det heter moderata samlingspartiet, Moderaterna.
Nymoderata påhittet fungerade 2006 till Nuon och sedan alla skandaler med AF, man sablade näst största myndigheten med GD som saknade all insikt om människors vardag, och man undrar lite efter detta med Gaia-tramset, om S lärde sig något?
Slutsats: Efter bara två veckor märks en betydande förändring, men det är ju i grunden samma partier med samma historia 10 år bak i tiden, så förändringen bör beror på att det nu finns en alfahona och en alfa-hande, samt två beta.
Detta kommer att förändra spelplanen, dessutom med en sympatisk major som ålderman / eminens, som agerar ankare.
Annie + Ulf = Sant
Jan + Ebba = sant
Ulf + Jan kommer att fungera bra, och sedan får EBT och Lööf gå i samtalsterapi, men detta löser så klart inte grunden, allt blir bara mycket enklare att hantera när det råder balans med instinkterna :-) De naturlagar som endast Gud fader rår på.
Sedan har de hunnit mogna lite, EBT och AL, och inser att de har en (1) chans, den är 2018, klarar de inte detta hinder, så ska de fundera på livet efter detta, precis som hövdingen, att AL kommer att bli PR-konsult är nog utstakat, men EBT kan nog bli både EU-parlamentariker eller kommunalråd igen, erfarenhet är inte oviktigt på fler poster än i en regering. S:W
Skicka en kommentar