Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.
Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.
Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna
skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle
strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en
lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.
Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.
När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.
Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.
3 kommentarer:
Efter att ha läst Sveriges främsta syrienkännare, Aron Lunds böcker Vägen till Damaskus och Syrien brinner och en av hans uppföljande artiklar i SvD, (http://www.svd.se/hoppet-sinar-for-sonderslitet-syrienhar) jag svårt att se att kriget i Syrien (egentligen krigen i mellanöstern) ska sluta inom överskådlig tid. Även om man "vinner" krigen militärt saknas uppenbarligen förutsättningar för att bygga upp moderna statsapparater i dessa klansamhällen. De förgiftas dessutom av strider mellan olika islamska riktningar förutom normal allmänpolitisk rivalitet. Den neokonservativa Bushregeringens insatser i Irak visade med all önskvärd tydlighet "att folkets rop efter demokrati" har alldeles för svag förankring för att de medeltida strukturerna ska brytas. Libyen är ett övertydligt exempel. Men också exemplet Egypten visar att genomförda demokratiska val inte räcker, för demokrati innebär ju inte bara majoritetsstyre utan också bl a att minoriteters intressen beaktas. Muslimska brödraskapet visade sig vara en ulv i fårakläder när de väl kom till makten. Och splittringen mellan olika rebellgrupper i Syrien bådar inte heller gott. Därför har tom vidriga grupper som IS ett visst folkligt stöd, för de som finner sig i den medeltida sharialagstiftningen riskerar trots allt inte livet under förutsättning att de dessutom har rätt härkomst. Tyvärr tycks militärdiktaturer vara det enda "stabila" alternativet i flera av länderna. De "fungerade" i Irak, Syrien, Egypten och Libyen under decennier.
De som förespråkade krig har ett stort ansvar, de borde vetat bättre. Att bomba fram fred och stabilitet har aldrig någonsin fungerat. Jag kanske är cynisk, men jag tror inte det var det verkliga motivet heller, även om det var ett utav argumenten som framfördes offentligt. (De inblandade parterna är inte lika bekymrade över tyranner på andra ställen i världen till exempel.)
Vad gäller Egypten och Libyen så kan man inte förvänta sig att en diktatur ska omvändas till demokrati över en natt. Det är en förändringsprocess som tagit lång tid i de länder som idag är demokratier. Det räcker inte att införa allmän rösträtt, man behöver en rad demokratiska institutioner såsom allmän utbildning, rättsstat mm. Människor utan utbildning är lätta att lura in i fanatism andra dumheter. Man behöver bara titta på vår egen historia (för inte speciellt länge sedan). Demokratin växte inte fram över en natt och inte heller utan tragedier, (Nazismen, för att nämna en).
I Tunisien finns det fortfarande hopp, trots att extremisterna gör sitt bästa för att förstöra med terror. Där borde man verkligen göra vad man kan för att stödja befolkningen och dess nya regering!
Jag undrar vad våra förfäder skulle ha sagt om diverse stormakter hade dikterat vilka regeringar som skulle styra här i landet. Vi fick organisera oss själva och demokratisera landet själva. Den rätten bör vi också unna andra. Det är enda sättet. Vilket rimligen realpolitiker i Washington, London och Paris vet. Så skälen till deras ingripanden är rimligtvis andra.
Skicka en kommentar