I kväll meddelade Stefan Löfven hastigt att Vänsterpartiet inte kommer att finnas med i en socialdemokratiskt ledd regering. Beskedet kom oväntat. Visserligen lutade det mesta givet valresultatet åt att Socialdemokraterna om Miljöpartiet skulle bilda regering tillsammans. Stefan Löfven har varit tydlig med att han eftersträvar samarbete över blockgränsen och ett sådant samarbete skulle av naturliga skäl försvåras om Vänsterpartiet satt med i regeringen.
Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.
Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.
Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.
16 kommentarer:
Modigt av Löfvén att hålla en viss standard. Mona Sahlin fick inte. Ulf, du anser i pressen att Löfvén "förödmjukade" Sjöstedt. Undrar om inte (v) har förödmjukat Löfvén ordentligt också, tillsammans med extrema vänsterfalangen i (s).
Danska, italienska och israeliska politiker är mästare i att bygga omöjliga koalitionsregeringar och hålla dem vid liv. Men sådana politiska förmågor finns inte inbyggda i (s) DNA, och ännu mindre hos gröngölingen Stefan Löfven.
Allianspartierna kan när som helst fälla regeringen, med SD stöd. Det finns två anledningar att vänta ett eller två år med det: Allianspartierna behöver tid för att omorganisera, och de vill inte framstå som att de samarbetar med SD. Om Löfvens regering kommer ur startgroparna, så kommer den att framstå som allt svagare varje år vid budgetförhandlingarna.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Undrar om detta var hastigt påkommet nu när Reinfeldt valde att avgå som partiordförande. Plötsligt uppstår ett fönster för att snärja C och FP i frånvaron av Reinfeldt. Ett snärjande som är omöjligt med V i leken.
S omöjliggör V och spelar således ansvarsbollen till C och FP som kan avfärdas som oansvariga om man inte låter sig snärjas nu när Sjöstedt blivit avpolletterad.
Möjligen hade avpolletteringen inte varit lika snabb om Reinfeldt suttit kvar.
Är inte "hanteringen" av V än mer felaktig i ett annat perspektiv, många i V bör (tack vare just behandlingen snarare än budskapet) irriterade på S.
Hur hjälper detta alla de S politiker som samarbetar med V på kommunnivå? Hade man skött det hela snyggare hade man inte behövt skapa illvilja emot S, känns som själva sättet det sker på känns så onödigt.
Sen har jag en allmän fråga, varför kan S i både Tyskland och Sverige samarbete med V (eller linke) på alla nivåer framgångsrikt förutom regeringsmakten? Klarar man 100+ kommuner tillsammans (utan att bli straffade av väljare där) borde det ju funka på riks också.
Förstår 100% varför man inte tar in V i en regering i detta läge, men varför skapa sig en ovän på köpet?
Det framstår som onödigt hastigt, men sakligt sett bättre för V. Löfven lever farligt och man kan bli orolig för att hans bristande politiska erfarenhet kommer fram nu. Det kan vara enklare för Mp att byta sida till Alliansen, än att tro att C eller Fp nu skulle stödja S, innan de bytt partiledare. Annie Lööf kanske blir nästa statsminister, vem vet?
Den bästa förklaringen till SDs framgångar tycker jag att Soran Ismali gav på valnatten. Det handlar mindre om flyktingmottagandet än om arbetslöshet, försämrade pensioner och socialförsäkringar och ökade klyftor mellan landsbygd och stad.
Nu skulle verkligen satsningar framåt behövas, men de kan bli svåra att få igenom.
Rikspolitiken borde se mer på kommunpolitiken. I min hemstad styr S, C och V. Tidigare var också Mp med i samarbetet.
Att v inte skulle hamna i regeringen var ju näst intill självklart. Då hade Löfvén två alternativ:
1. En seriös diskussion med v som skulle falla ändå.
2. Ett snabbt avvisande.
Bortsett från tidsfaktorn finns en tydlig fördel och en nackdel med 2. Nackdelen har påtalats av Ulf och andra.
Fördelen är naturligtvis att han signallerar tydligt att han fjärmar sig från v och rör sig in emot mitten. Visserligen tror han nog inte på vare sig c eller fp i regeringen just nu, men det kan ändå bidra till att skapa bättre samarbetsmöjligheter framgent.
Då måste ju han och MP få med sig två ytterligare partier för varje beslut. Han tycker nog att det är betydligt enklare att då få med de båda mittenpartierna, som ju ligger nära varandra, än att först förhandla med v och efter detta få med sig ett mittenparti.
Man ska inte bortse från att Stefan Löfven är en rak, eftertänksam och samtidigt beslutsam person - fråga Sjöstedt! -med stort tålamod, som uppmärksammats för stora förhandlingsframgångar och samtidigt byggt upp ett välförtjänt förtroende även hos motsidan.
Jag är nästan benägen att tro att han är så speciell, att han kan tänka sig att sätta saken före person- och prestigelåsningar.
(Inte menat som negativt mot andra toppolitiker, som också är värda ett erkännande.)
"Det var oväntat !"
Hur kan någon säga så.
Löfvén och s-toppen har gjort klart och tydligt - inget V i regeringen.
Redan i valanalysen slogs det fast.
Löfvén har bjudit in Mp till samtal, överenskommelser, diskussioner, gemensamma utspel och pressmeddelanden - alltid lämnat V utanför.
Löfvén har ju nästan varit övertydlig.
V-ledningen har låtsats som dom inte begripit och kört på - allt i akt och mening att få en och annan ministerpost.
Men oväntat...
Karin,
MP är ett pratparti där språkrören verkligen lever upp till ordets språkliga betydelse.
Åsa Romson pratar på inandning och när hon tystnar har det kostat så många obefintliga miljarder att det bara är Fridolin som kan bjuda över. Och det gör han. "Vi lägger nu X miljarder på..." Kan ingen viska i hans öra, att det inte är MP:s pengar och inga andras heller. De finns inte.
Och i den mån pengarna kommer så är det från skattebetalarna och varken de eller pengarna är särskilt gröna.
Allianspartierna måste göra processen lika kort mot MP som Lövfen mot V.
Men måste Sverige ha blockpolitik? Det infördes, som resultat av decennier av s-monopol, antar jag kanske okunnigt, men det går väl att ta en paus i nationens intresse?
Tyckte det sades under valspurten att Löfven skulle bli en bra statsminister eftersom han med sin bakgrund har så stor vana vid förhandlingar. Nu vete fan!? Ett dygn har hunnit gå och han har redan hunnit måla in sig i ett hörn! Bra statsminister det!
V blir lika isolerat i Riksdagen som SD om nu S lyckas få ett samarbete med C och/ eller Fp till stånd.
Genom att markera tydligt mot V, med hjälp av Jonas Sjöstedts tydliga reaktion, har Löfven krattat i manegen för C och FP.
Enligt den icke-kooperativa spelteorins ABC. (Spelteoretiker har vi två tillfällen tilldelats Riksbankens pris till Nobels minne. Jag undrar om inte Löfven har kollat lite.)
Redan före valdagen meddelade Stefan Löfven att han sträckte ut handen utöver "blockgränsen". Man visste alltså redan då att han inte prioriterade ett samarbete med V.
I det uppkomna läget med ett kraftigt förstärkt SD bör ett eller flera Allianspartier (helst alla) ta emot Löfvens hand. I stället agerar man sturigt, och Reinfeldt saboterar situationen genom att avgå BÅDE som statsminister och som M-ledare. Alldeles i onödan. Han kunde ha väntat tills talmannen var klar. Klantigt. Eller är förklaringen interna stridigheter i M-bunkern?
Den fortsatta valanalysen kommer att klarlägga varför många tidigare S- och M-väljare nu skockats hos Jimmie Åkesson. Och vad som bör göras för att få tillbaka dem.
Mona Sahlin uttalade klart på sin tid, att allt det KD står för ska S vara emot. Ingen bra grund för ett samarbete.
Det finns utrymme för kristna värderingar även inom S, men det är typiskt sett i den tappning som gör sig gällande hos Tro och Solidaritet, det gamla Broderskap som ömsat från kristendom till religion, med ett ökande inslag av islam.
Och där Ulf Bjereld ingår i styrelsen.
Orion77: Självklart kan allianspartier ta emot Löfvens hand och förhandla om budget och annat. Men de kan rimligtvis inte vara med ochh förhandla fram en budget som till 95% finansieras av återställare från åtgärder som de nyss var med och instiftade?
Som nybliven fp-väljare och förut c-väljare ser jag hellre nyval än att man säljer ut sin politik på det sättet.
Vänstern får väl göra som alliansen gjorde och lägga en budget som SD föredrar framför alliansens och därför lägger ned sina röster.
Eller så får de lägga en budget som c och fp gillar så mycket att de kan tänka sig att rösta för den - men då får man jävlarimig plocka bort skattehöjningar på arbete ur den allraminst. Inte en spänn.
Skicka en kommentar