Vad skulle målet vara med en flygattack mot Syrien nu?

Efter den fruktansvärda gasattacken i Syrien för en vecka sedan diskuteras nu om USA och västvärlden skall svara med någon form av militär attack mot Assad-regimen. Åsikterna är många. Mycket talar för att Barack Obama genom sina tidigare uttalanden bundit sig så hårt vid masten att någon form av attack är oundviklig. Men det råder stor förvirring om vad som egentligen skulle vara målet med en militär attack.

Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.

Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.

Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.

Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.

Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.

Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.

För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.

Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.

Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.

Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.