Här följer del två av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen publicerades för några dagar sedan och behandlade barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering. Denna del handlar om öppenhet vs. integritet.
På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.
Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.
Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
7 kommentarer:
Om du orkar grotta ner dig i forumtrådar kan den här rätt nya diskussionen på Piratpartiets forum vara intressant https://forum.piratpartiet.se/showthread.php?t=35013
Bra skrivet. Jag nosade förresten lite på det här ämnet redan 2008: http://webhackande.se/privat_kontra_publikt .
Tack för en bra text Ulf. Har du läst Sherry Turkles bok Together Alone? Vore mycket intressant med dina och Maries tankar om den vid tillfälle, i ljuset av vad ni skriver och de perspektiv ni har.
Mycket bra skrivet och fantastiskt sakligt utan att falla i fällan att hävda det egna partiets ställning.
Framför allt roligt att se att någon förstår slaget om informationsmakten och att du inte hamnar i samma förödande oförstående när det gäller skillnaden mellan att själv publicera information och att nationalstaten samlar in information.
Jag tycker att Olofs grafer om transparans vs makt är rätt träffande när det kommer till hur man ska balansera öppenhet vs integritet: http://olofb.wordpress.com/2010/08/03/transparens-vs-makt/
"Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer."
Detta stycke känns inte helt med sanningen överränsstämmande, speciellt inte eftersom det nämns i samband med facebook. Wikileaks släpper fakta till granskande journalister som i sin tur filtrerar personuppgifterna enligt gällande praxis. Och en granskande journalist är ju medborgarens ombud i dessa frågor, så att nämna facebook som motsats känns aningen snett, men det är en viktig frågeställnig att diskutera avvägningar kring som du så riktigt påpekar.
Tack för konstruktiva kommentarer och bra lästips! Jag (och Marie) lär återkomma i ämnet.
PMyran: Du har rätt i att Wikileaks vill avbörda sig ansvaret genom att låta granskande journalister publicera materialet enligt gängse etiska regler. Men visst är det väl så att Wikileaks på sin egen webbplats lägger ut dokument son inte föregåtts av en formell journalistisk granskning?
För att undvika missförstånd vill jag betona att jag tycker Wikileaks verksamhet är värdefull. :)
Skicka en kommentar