Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
20 kommentarer:
Frågan om örsnibbar och omskärelse är väl mer av kosmetisk karaktär. Att jämföra med plastikoperationer. En plastikkirurg är väl aldrig skyldig att utföra några operationer?
Abort får ses som något annat än kosmetiskt och om läkare får välja fritt efter sina moraliska övertygelser om de ska utföra aborter eller inte, varför stanna där.
En läkare kanske inte vill operera folk med "fel" hudfärg, ska han då inte behöva göra det?
En mej närstående jobbar med abortsökande kvinnor, den personen är kristen skulle själv aldrig vilja gå genom en abort själv, men personen säger ” varför skall jag bestämma över andras val?, jag måste se till patientens val . Alla som deltar i abortingrepp oavsett trostillhörighet tycker det är känslomässigt jobbigt, men de vet baksidan hur det var på den ”gamla tiden” med farliga illegala aborter där många kvinnor skadades/dog, de vill inte ha tillbaka den tiden.
Den doktor som deltog i debatten berörde aldrig att hur han skulle ställa sig om kvinnas liv var i fara, skulle han då kunna delta i ett abortingrepp?
Sussane Andersson operationssjuksköterska och kristen skrev en bra debattartikel förra året. citat ”Samvetsklausul ingen lösning
Hon säger att det finns möjlighet att säga nej. Och att hennes arbetskamrater förstår dem som har etiska invändningar mot att medverka vid abort. Men rent organisatoriskt är det mer eller mindre omöjligt att omsätta ett nej till abort i praktiken. Orsaken är de begränsade personalresurserna.- En samvetsklausul löser inte mycket. Oftast finns det ingen annan personal. Och finns det så är dilemmat att det är ens arbetskamrater som får göra det i stället. Och de kanske också tycker att det är svårt, även de som inte är troende. Man hamnar i en annan samvetskonflikt: ska jag lasta över på mina arbetskamrater det jag inte vill göra själv?Det handlar om arbetsmoral, säger Susanne. Man ställer upp och hjälper varandra.- Vi har tagit ett gemensamt demokratiskt beslut om abortlagen i Sverige och den är vårt gemensamma ansvar. Det är fruktansvärt att så många aborter görs i Sverige, men försvaret av människovärdet blir inte betjänt av att man skuldbelägger människor.slut citat” läs hela artikeln här
Samvetsklausul ingen lösning
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=159395
Måste säga att just Sturmarks örsnibbsexempel knappast är särskilt extremt. Det är de facto en helt onödig och dessutom stympande åtgärd att genomföra omskärelser som inte krävs pga medicinska besvär. Sådana valfria ingrepp skall man inte göra på folk som inte är myndiga att i andra situationer bestämma över sig själva, precis som man inte tillåter tolvåringar att skaffa silikonbröst, eller liknande.
En vuxen människa kan ta de här besluten på eget bevåg. För barn överlåter vi det till läkaren, som ju skall väga eventuell medicinska nytta mot riskerna. Exempelvis har läkare rätt att ge blodtransfusioner till barn som behöver det, även om deras föräldrar pga tro motsätter sig det, och så vidare.
Den springande punkten är ju för övrigt att religiös tradition rimligen inte bör ses som någon starkare motivering än personlig övertygelse på andra grunder. Det borde ju gälla i alla upptänkliga fall. Annars blir det som anonym 11:52 implicerar, det vill säga att vi måste tolerera läkare som vill välja bort folk med fel hudfärg, fel tro, fel livsstil...
Frågan kring abort är inte lätt. Ställer man frågan brukar det bli en stor och hård debatt.
Håller med gustav: varför ska alltid religösa övertygelser särbehandlas? Omskärelse av pojkar är definitivt ett större ingrepp än en hypotetisk öronsnibbsamputation.
Christer Sturmark har nu svarat på sin egen blogg. Det hade förstås underlättat för läsaren om han valt att svara här, men jag kan förstå att han föredrar hemmaplan. :)
Sturmark menar att jag likställer livsräddande hjärtoperationer med omskärelse av pojkar. Så är det förstås inte. Syftet med jämförelsen är att uppvisa det orimliga i Sturmarks ståndpunkt att "barnets vilja" är ett nödvändigt villkor för operativa ingrepp. Nu nyanserar sig Sturmark och menar att livsräddande ingrepp inte behöver förlita sig på "barnets vilja". Det är bra. Men vilka fler undantag kan han tänka sig? Och vem skall ha rätten att bestämma över vilka undantag som skall göras? I abortdebatten riskerar hans argument om "barnets vilja" som grund för handling att bli ett monumentant självmål - om ett aborterat foster/ofött barn själv fått välja hade det sannolikt valt att inte bli aborterat.
Jag stöder svensk abortlagstiftning fullt ut. Men kom inte och säg att det är enkla frågor.
I frågan om omskärelse av pojkar vill Christer Sturmark ändra svensk lagstiftning. Varsågod. Men så länge svensk lag gäller så måste Sturmark också ta ställning till om en svensk läkare skall ha rätt att av moraliska skäl vägra utföra en omskärelse. På den frågan duckar Sturmark. Det är inte så konstigt, för han vet att om han svarar ja så underminerar han sin egen position i abortfrågan. Svarar han nej så talar han mot sin övertygelse.
Christer Sturmark avslutar med det citat jag själv anfört: "Jag säger som René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom." Det gläder mig att Christer Sturmark kommit till denna insikt. Nu återstår bara för honom att ta steget från ord till handling.
Jag tycker att Ulf formulerar frågans komplexitet på ett bra sätt och i det stora hela är föredömligt nyanserad.
Tyvärr upplever jag att den grundläggande principiella frågan riskerar att skymmas av de, förvisso viktiga, sakfrågorna. Frågan om statliga tjänstemäns och myndighetsutövares rätt till samvetsfrihet bör nämligen inte i första hand formuleras som en särskild lösning för att möjliggöra för enskilda individer med minoritetsuppfattningar att kunna tjänstgöra inom ett visst yrke (präster som är kritiska till samkönade vigslar, läkare som är motståndare till alla eller vissa aborter etc).
Istället skulle jag vilja lyfta fram samvetsfrihetens demokratiska potential. Alla lagar som fattas med majoritetsbeslut är rimligen inte per automatik rättfärdiga. Historien ger oss oräkneliga exempel på hur majoriteten har ställt sig bakom vad som i efterhand är svårt att definiera som annat än ondskefulla eller skadliga beslut. Många är också de tjänstemän som i efterhand har kunnat motivera sitt handlande med att de endast "gjorde sin plikt".
Samvetsfriheten utgör förvisso ingen enkel lösning på ett svårt problem, men genom att möjliggöra för myndighetsutövare att i särskilt svåra frågor hänvisa till sitt eget samvete skulle det individuella ansvaret betonas starkare. Det kan gälla, som i Ulfs exempel, dem som är ålagda att medverka till verkställandet av en i demokratisk ordning beslutad dödsdom. Det kan också gälla, som nämndes i Debatt igår, dem som inte önskar medverka i en abort som grundar sig enbart på föräldrarnas önskan att slippa få en dotter (en praktik som i allt väsentligt strider mot andemeningen i den svenska lagstiftningen men är omöjlig att begränsa på något annat sätt). Det kan också gälla verkställandet av ett utvisningsbeslut som den enskilde tjänstemannen upplever är djupt omoraliskt.
Bara tanken att man kan bli behandlad av en läkare som tror att jungfrufödslar och uppståndelse från de döda skulle vara möjlig, gör mig betänksam. Jag förväntar mig inte att en läkare är "lallig"
Instämmer till fullo i ditt påstående att Sturmark är en god retoriker.
Sedan säger du:
"Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar."
På vilket sätt skadar det någons trovärdighet när personen verkar veta vad han/hon talar om? Om Sturmark verkar "tvärsäker" kan det bero på att han är trygg i sin kunskap och övertygelse och - detta är viktigt - dessutom kan backa upp sina åsikter med fakta.
När det gäller "extrema exempel" så är det din subjektiva tolkning du ger uttryck för. Har aldrig hört Humanisternas ordförande ge uttryck för extremism i någon form. Att argumentera emot extrema åsikter och uttryck för dessa åsikter är istället en central uppgift för Humanisterna.
Hur tror du att dina åsikter baserade på religiös tro framstår för mig som ateist? Jag finner det djupt oroande att ståndpunkter baserade på för mig helt extrema, verklighetfrånvända och arkaiska idéer tas mer och mer hänsyn till i politiska beslut rörande allt från sjukvård till läroplaner.
Man ska väl inte glömma bort att en läkare KAN vägra utföra vilket ingrepp som helst - man kanske kan kalla det civil olydnad? Då får man vara beredd att ta sitt "straff" (har iofs ingen aning om vad detta innebär i praktiken). Är det en enstaka exceptionell händelse torde man kunna praktisera vidare (? eller ?), men är ens arbetsuppgifter sådana att man väldigt ofta känner att man måste vägra - då ska man kanske byta inriktning. En garanterad "frisedel" i form av samvetsklausul verkar vara en dålig idé.
Är det någon som vet om detta är ett stort praktiskt problem? (Jag menar då inte att folk tycker det är allmänt jobbigt att utföra aborter.)
På sin blogg har Christer Sturmark ställt fyra frågor som han vill att jag besvarar. Det gör jag gärna. Efter mina svar ställer jag några frågor till Sturmark. Eftersom jag besvarar hans frågor förutsätter jag att han också besvarar mina.
1.På vilket sätt är jag mer “tvärsäker” än min motdebattör i Svt Debatt och Bjereld själv?
Svar: Jag har ju följt dig i debatten över tid men aldrig hört dig säga att en fråga är komplicerad, kan ses från olika håll eller att du tvekar. Jag har förstås inte hört allt vad du sagt eller läst allt vad du skrivit. Så min kommentar gällde inte bara TV-inslaget. Min egen tvärsäkerhet får andra uttala sig om.
2.På vilket sätt är det extremt att en vegetarian av djurrättslig övertygelse inte vill arbeta med att laga mat bestående av kött?
Svar: Jag skrev att du "ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar". Det betyder inte att alla dina exempel är extrema. Vegetarianexemplet tycker jag t ex är ett bra exempel. :)
3.På vilket sätt är exemplet med omskärelse mindre extremt än exemplet med öronsnibbarna?
Svar: När det gäller omskärelsen finns det en historisk, kulturell och religiös kontext som gör frågan relevant. Örsnibbarna är bara ett påhitt och därför blir jämförelsen inte rimlig.
4.Varför ska omskärelse tillåtas enligt svensk lag, med inte öronsnibb-ritualen?
Svar: Se svar på fråga 3 ovan. (För övrigt har jag inte tagit ställning till om omskärelse bör vara tillåten - frågan är inte helt enkel.)
Nu kommer mina frågor till Christer Sturmark. Jag nöjer mig med två frågor för att inte diskussionen skall bära för långt:
1. Tycker du att enskilda läkare skall ha rätt att vägra utföra omskärelse på unga pojkar, givet att sådan omskärelse är laglig?
2. Skall en läkare ha rätt att vägra medverka till aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter?
Det maste finnas utrymme bade for lakare och praster att inte behova utfora det som star i strid mot deras overtygelse. Det finns tillrackligt manga anda , som ar beredda att utfora bade aborter och ge aktiv dodshjalp samt viga homosexuella, utan att det behover vara ett tvang for de lakare och praster som inte vill. Varfor ska i ovrigt skickliga lakare och dugliga praster behova avsta sina yrkeskarriarer , bara for att de har en overtygelse som avviker fran det som anses politiskt korrekt for dagen.
Eftergifter åt religiösa grupper är misstag som bör rättas till, dit hör omskärelse punkt slut, inget att diskutera i en modern värld.
Abort görs enkelt av kvinnan själv idag, med mer information kommer de flesta aborter att utföras hemma.
Aktiv dödshjälp i någon form för dödligt sjuka är inte alls orimligt och man bör studera länder som redan infört detta.
"Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan"
Helt riktigt. Varför inte ta till dig den etiska princip som jag presenterade i programmet och som jag utvecklar på http://svtdebatt.se/2010/10/ska-lakare-fa-vagra-abort-och-koper-man-kladerna-om-modellen-sitter-i-rullstol/#comments
"Den doktor som deltog i debatten berörde aldrig att hur han skulle ställa sig om kvinnas liv var i fara, skulle han då kunna delta i ett abortingrepp?"
Struntprat. Jag var till och med ännu tydligarre och sa att läkare SKALL utföra ingrepp som är medicinskt motiverade (eller indicerade som vi säger på medicinskt språk). Det är när ingreppen inte är medicinskt motiverade som problemet uppstår.
/Vigren
Väldigt mycket munhuggerier om sekundärfrågor här, men ingen frågar sig någonsin av vilket skäl 35 000 människor måste aborteras varje år i Sverige? En hel småstadsbefolkning försvinner så att säga spårlöst varje år! Samtidigt hävdar många med rätta att nativiteten är oroande låg, i synnerhet med tanke vad den får för konsekvenser i kombination med den pågående massinvandringen av människor som dels föder jämförelsevis fler barn samt av principskäl inte gör några aborter.
Varför inte placera problemet där det hör hemma? Jag ifrågasätter inte möjligheten till abort i enskilda fall (t.ex. om det är medicinskt befogat) men aborter i Sverige verkar ju snarast ha blivit en fritidssysselsättning. Varför kan folk inte läras att hålla sina könsorgan i styr, om de nu inte har tänkt skaffa barn, är min fråga? Jag tror ju knappast att 35000 aborter om året beror på våldtäkter eller livshotande graviditeter. Dessutom finns det gott om preventivmedel. Vanliga människor borde beläggas med ett visst ansvar i abortfrågan; inte bara enskilda läkare, politiker, debattsugna TV-människor.
Vigren: Jag gillar din uppdelning i tre indikationer för åtgärd: 1) Medicinskt vetenskaplig, 2) Beprövad erfarenhet, 3) Moralisk politisk. Som du själv skriver: "Skiljelinjen i synsätten går vid om man tycker att läkare skall tvingas utföra vissa åtgärder som inte är medicinsk motiverade, bara för att man i samhällets nuvarande politiska klimat tycker att de är moraliskt motiverade." Men det är just i dessa springande fall som jag har svårt att hitta en etisk princip som grund för handling.
Christer Sturmark har nu på sin blogg (se tidigare länkar) besvarat mina två frågor. Jag tolkar svaren - och Sturmark får gärna precisera sig om han inte är nöjd med min tolkning - som att en läkare skall ha rätt att vägra utföra en omskärelse men inte ha rätt att vägra utföra en abort eller vägra medverka i aktiv dödshjälp. (Sturmark använder begreppet "terminal sedering", vilket är ett brett samlingsbegrepp som inkluderar båda aktiv och passiv dödshjälp). Sturmarks egen ideologiska övertygelse och människosyn kommer på så sätt till uttryck i hans syn på läkaretiken.
Jag tycker att man kan ha en stor förståelse för en läkare som vägrar utföra en abort för att han/hon misstänker att önskan om abort beror på att det är ett flickfoster
"Jag tolkar svaren - och Sturmark får gärna precisera sig om han inte är nöjd med min tolkning - som att en läkare skall ha rätt att vägra utföra en omskärelse men inte ha rätt att vägra utföra en abort eller vägra medverka i aktiv dödshjälp."
Jag tolkar också hans svar så. Det innebär att han tycker att ett etisk ställningstagande kan vara grund för att avstå från att utföra ett ingrepp som ej är medicinsk motiverad (även omskärelse kan ju, likt abort, ha även en meidinsk indikatio)
Vill påpeka - för tydlighetens skull - att medicinska åtgärder kan ha två typer av indikationer: medicinska eller icke-medicinska. De medicinska kan grunda sig på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet. Det är de icke-medicinska jag karaktäriserar som moraliska/politiska.
En etisk princip för de icke-medicinska åtgärderna är följande: lagstiftaren beslutar vilka som överhuvudtaget skall vara tillåtna och vilka som både skall vara tillåtna och finansierade av det offentliga. Patienten har alltså rätt till åtgärder i juridisk mening. Precis som med de medicinskt indicerade åtgärderna kan man dock inte som patient kräva att en specifik läkare skall utföra åtgärden även om man har rätt att åtgärden utförs av någon. Precis som med medicinskt indicerade åtgärder kan man ha olika tolkningar av indikationen vs risken. Trots ett stort medicin-historiskt intresse kan jag inte - ens i de tider när de mest häpnadsväckande politiska indikationerna förelegat - finna ett exempel på där man har lagligen avkrävt läkare att utföra icke-medicinskt motiverade åtgärder. Däremtot har det förvisso förekommit social tryck
Man kan jämföra med advokater som har rätt att avböja ett uppdrag och inte behöver ange skäl för detta.
Själva frågeställningen om ”läkares samvetsfrihet” är ju helt absurt i en fungerande demokrati. Annat är det i en diktatur där man inte kan välja sina tjänster var och vad man vill jobba med.
Läkarens samvete vägs i de egna valen vilka tjänster vederbörande söker ty läkevetenskap innebär så vitt skilda arbetsuppgifter även inom ett och samma specialitet. En gynekolog som inte vill utföra aborter kan välja att jobba på en klinik där man inte utför aborter eller etablera en privatmottagning precis som så många andra läkare.
Valmöjligheten inom vård och läkevetenskap ska regleras inom lagens ramar utifrån patientsäkerhet och patientfrågornas etiska, moraliska aspekter och inte som samvetsvård för en viss kategori av personal. Patienten kan välja tacka ”ja” eller ”nej” till behandlingar endast i sitt eget fall och i viss mån när det gäller patientens anhöriga.
Men en läkare ska ALDRIG få välja tacka ”nej” till en lagenlig behandling när det finns en medicinsk indikation. Ty det är godtycklighetens åsiktsterrorism till livsåskådning och ingenting annat. Ingen ska behöva ta de NEGATIVA konsekvenserna av någon annans livsåskådning om Sverige är värt namnet rättsstat.
Skicka en kommentar