Följande analys publicerade jag tidigare i kväll på Newsmill:
Socialdemokraterna led i kväll ett historiskt nederlag. Med omkring 30 procent av rösterna gör partiet sitt sämsta val sedan 1914. Partiet får ungefär fem procentenheter mindre än vid valet 2006, ett valresultat som redan då uppfattades som en katastrof.
Varför gick det då så illa för Socialdemokraterna i årets val? På ytan är det inte svårt att finna tänkbara förklaringar. Socialdemokraterna förlorade kampen om den politiska dagordningen. Skatter och plånboksfrågor samt regeringsfrågan tilläts dominera valrörelsen i stället för frågor om arbetslöshet, socialförsäkringar, välfärd och social rättvisa. Socialdemokraternas ras i opinionsundersökningarna och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror gjorde medierna till en motspelare för partiet. Det rödgröna samarbetet innebar att Socialdemokraterna tappade mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och kanske också vänsterväljare som var skeptiska till samarbete med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har på ett skickligt sätt hållit ihop Alliansregeringen under mandatperioden och väljarna har hyst stor tilltro till det sätt på vilket Alliansregeringen styrde Sverige under finanskrisen.
Men partiets kris ligger djupare än vad dessa förklaringar antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Så partiets nedåtgående trend är inte ny och ingen tillfällighet.
Grunden till Socialdemokraternas kris är att partiet är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. I Sverige har denna motsättning – konflikten mellan vänster och höger – strukturerat politiken hårdare än i något annat land i västvärlden. Så har t ex klassröstningen – att väljare från arbetarklassen röstar vänster och väljare som är tjänstemän eller företagare inte röstar vänster – varit starkare i Sverige än i något annat jämförbart land. Vänster-högerdimensionens dominans har möjliggjort Socialdemokraternas unika maktställning.
Men industrisamhället är på väg att fasas ut och övergå till något annat, något vi i brist på bättre kallar för informationssamhället eller kunskapssamhället. Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Väljarna är rörligare, klassröstningen minskar och allt färre medborgare definierar sig som tillhörande en samhällsklass överhuvudtaget.
Socialdemokraterna har hittills misslyckats med att formulera en politik för denna nya tid. I stället präglas dagens socialdemokrati av en ideologisk vilsenhet, där partiet inte förmår identifiera de nya skiljelinjer som kännetecknar informationssamhället och därför heller inte lyckas formulera en politik att möta dem. I stället hoppar partiet tuva mellan förslag som förväntas tillgodose antingen kärnväljare i form av t ex industriarbetare och LO-anställda eller mittenväljare i form av ”medelklassen i Stockholm”. Resultaten blir en osammanhängande politik som skapar osäkerhet och förvirring i väljarkåren.
Efter förra katastrofvalet 2006 genomfördes ett rådslagsarbete som skulle bidra till en förnyelse av den socialdemokratiska politiken. Men rådslagsarbetet blev ett misslyckande. För det första dominerades rådslagsgrupperna av etablerade politiker - trygga kort - så att partiledningen inte skulle riskera att tappa kontrollen över processen. För det andra rusade opinionssiffrorna kort efter valförlusten i höjden. Det var naturligtvis trevligt för partiet. Men det är svårt att argumentera för behovet av förnyelse när opinionsläget är så positivt. För det tredje innebar det rödgröna samarbetet att förnyelsearbetet ersattes av ett taktiskt och strategiskt arbete att utarbeta en gemensam rödgrön politik.
Lika väl som partiets politik präglas av industrisamhället så gör även partiorganisationen och partikulturen det. I partiorganisationen finns en ängslan att tappa kontrollen och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Så partiets kris är ingen partiledarkris. När Mona Sahlin valdes till partiordförande vädjade hon till rörelsen om att utarbeta en röd frihetsvision, en insats för att riva frihetsbegreppet ur högerns händer. Mona Sahlin har inte fått mycket hjälp av rörelsen i denna fråga.
De svenska Socialdemokraterna är västvärldens mest framgångsrika parti, sett till regeringsinnehav och förmåga att låta sin politik sätt varaktiga avtryck på samhällsbygget. Utmaningen består nu i att formulera en politik som varken är nostalgisk eller marknadskramande, men som förmår föra in partiets centrala värden om frihet, jämlikhet och solidaritet till vår tid. Om partiet misslyckas så är den socialdemokratiska framgångssagan slut och partiet reduceras till ett vanligt parti bland andra.
13 kommentarer:
Jag tycker att du bygger din "långa" analys på lite felaktiga premisser. Anledningen till att S bara fått över 40% vid ett tillfälle sedan 1990 är ju delvis att balansen inom det röda blocket har förändrats till Vänsterpartiets fördel. Bortsett från gårdagen låg de sammanlagda S+V-resultaten på 90- och 00-talet bara 3 procentenheter under de sammanlagda S+V-resultaten på 70- och 80-talen, c:a 46% mot c:a 49%. Jag tror att man riskerar att gräva lite FÖR djupt om man börjar diskutera skiften i produktionssätt o s v. Om man ska prata långsiktighet tror jag att fackets försvagning och Socialdemokraternas misslyckande med att leverera full sysselsättning under 90- och 00-talet långsamt öppnat banan för en urskicklig mjukhöger. Moderaternas nya strategi förklarar ensam mycket av Socialdemokraternas kräftgång.
Jag kan inte se att världen förändrats på annat sätt, sedan 80-talet, än att kapitalet har fått oerhört mycket större makt, framför allt genom avregleringar av finanssektorn och den s.k. globaliseringen.
Det är ingalunda så att vi lever av "kunskaper" eller av "information". Vi lever fortfarande av mat, mår bra av att inte behöva frysa, eller av att få god vård när vi behöver den. Dessa sakernas tillstånd är eviga. Vad som ändrats är bara spelreglerna för hur dessa behov ska tillfredsställas, samt att vi skulle kunna tillfredsställa dem mycket effektivare idag pga den effektivisering som industrin uppvisat, med en kolossal produktivitetsökning där. Här har de nya nyliberala spelreglerna inte gynnat flertalet utan bara de rikaste eliterna, den rent fantasiartade omfördelningen av resurserna alltså.
S köpte på 80-talet de här nya spelreglerna och står nu med byxorna nere och förstår inte vad som händer runtomkring dem. Partitopparna är helt enkelt alldeles för insyltade i den utslagningspolitik som, vilket den moderna historien visat, får just till konsekvens att människor tappar tilltron till de etablerade politikerna och börjar rösta på missnöjespartier. Om man inbillar sig att man kan slå ut stora delar av befolkningen och kalla dessa de utslagna för lata, fuskare, förkastliga bidragstagare etc. som samtliga stora partier gjort de senaste 20 åren, då är man väldigt naiv.
Min spådom alltså: SD kommer att vara ett 15-20% parti vid nästa val, om de inte missköter sina kort nu. Det allra värsta är att jag fortfarande är övertygad om att detta hade blivit effekten även om S och de Röd/gröna hade vunnit klart i det här valet och alldeles oavsett vilken av figurerna i S partitopp som hade suttit och bestämt - om S inte gjort en helomvändning, vilket man inte kan göra pga Lissabonavtalet som man bejakat. Vi har numer utslagningspolitiken inskriven i grundlag.
Tror du att v, s, och mp skulle fått större procentuellt stöd om de kört en linje var för sig istället för ett utpräglat rödgrönt samarbete ?
En sak som jag funderar på mycket är just det att i områden som rödgröna är ganska starka är också valdeltagandet ganska lågt jämfört med snittet.
Detta måste göra ett ganska stort utslag och bra effekt om man på något sätt blev bättre på att nå människor i dessa områden och få dem att gå och rösta.
Hur ökar man valdeltagandet i områden där rödgröna är starka och valdeltagandet är mycket under riksgenomsnittet ?
Hur ökar man valdeltagandet i områden där rödgröna är starka och valdeltagandet är mycket under riksgenomsnittet ?
Genom att ge dem en känsla av att deras röster spelar roll. Det har man inte gjort de senaste 20 åren, tvärtom har man talat om för dem att det inte spelar någon roll hur du röstar, det blir ingen större skillnad vem som än sitter i regering.
Kanske det är så enkelt att svenskarna inte längre vill ha socialdemokraternas egalitära välfärdsmodell. I stället har folk insett att deras egen absoluta lott ökar i ett individualistiskt samhälle, och struntar i att deras relativa lott möjligtvis (men inte nödvändigtvis) minskar.
GT
Jonas: Du har rätt i att den "röda sidan" inte tappat lika mycket. Men faktum kvarstår - S sjunker och just nu finns inga tecken på att väljarna går åt vänster i stället.
Essbeck: Det är förstås en hypotetisk fråga. Jag tror att S hade fått fler röster, MP något färre och V ungefär lika många. Sammantaget ett svagt plus för de rödgröna partierna.
S har försökt hantera problemet med lågt valdeltagande med en av de största dörrknackningskampanjerna i modern tid i just dessa områden. Eftervalanalysen får visa huruvida kampanjen varit framgångsrik eller ej.
Jonas Wikström du skriver att S och V haft goda siffror ihop och att man på så sätt måste se stödet för välfärdssamhället som starkt.
Ja, stödet är starkt men vad var egentligen anledningen till att V fick högre siffror och till att S fick lägre?
Jag tror att S och den socialistiska politiken, som Ulf påpekar varit illa anpassad efter den nya världen. S behöver förnya sin politik på djupet. Det handlar om hur åstadkommer vi en smart lösning som både ger fördelen av att vara en kollektivlösning, samtidigt som den ger individen möjlighet att välja aktivt. Lösningar måste även skapas för rörliga människor. Många bor inte längre kvar i samma stad hela livet. Idag är det ett problem om du ska rösta, få sjukvård, ha ett bibliotekskort (eller 20) eller bostadsbidrag.
Vs riktigt höga siffror berodde på en förnyelse av V som Gudrun Schyman stod för. Hon gjorde att feminism och HBT frågor fick plats och att nya väljarskaror strömmade till partiet. Detta var något annat än den socialism som S stod för. En annan anledning till att V ökar kan vara att just S börjat röra sig mot mitten och att vänstersossar inte längre känner sig hemma i S, då blir V det naturliga alternativet.
För att använda ett lite mer slagkraftigt språk: Socialdemokratins ideologi är en lösning på ett problem som inte längre existerar i Sverige.
@Ulf
Just detta med det låga valdeltagandet. Att försöka öka detta sista månaden går väl i och för sig med dörrknackning.
Själv tycker jag att det skulle kännas lite jobbigt att prata politik vid min egen dörr så tätt inpå valet av den anledningen att det känns mer som att politikerna är ute och jobbar med att få röster i elfte timmen kvart i tolv än att de verkligen är intresserade av att lyssna.
Säg som så här. Hade politikerna nu varit och knacka dörr för att tala politik skulle jag känna mer positiv till det, för då känns det som att politikerna är intresserade av vad man har att säga.
Om man verkligen vill nå människor och få dem att gå från soffan till valurnan så kan man göra nytta genom att försöka nå folk och prata med dem nu och ända fram till valdagen.
Jag kanske är lite udda i mitt sätt att resonera men skall man bryta trender och öka valdeltagandet då gäller det att jobba långsiktigt.
Ett av de främsta skälen till Socialdemokratins ras tror jag är att man behandlar väljarna som vore de dumma i huvudet. Sverige har även under Alliansen bibehållit världens högsta skattetryck på arbetsinkomster- ca 80% med de indirekta skatterna. Likväl har sossarna tillsammans med sina kamrater försökt inbilla väljarna att skatten måste höjas ytterligare.
När man behandlar väljarna som en skock dumma får så lär man kunna förvänta sig en rekyl. Så skedde i detta valet och det är märkligt att Socialdemokraterna är förvånade.
Vidare har Mona ett förflutet som inte precis är ägnat att öka tilltron till hennes statsministerambitioner. Att hon därtill bryter den gamla goda traditionen att inte samarbeta med kommunisterna lär inte ha förbättrat valresultatet.
Socialdemokraterna måste inse att en allt högre andel av väljarna nu är högutbildade. Den som har utbildad sig vill nog gärna att utbildningen lönar sig även i lönekuvertet. Att då bygga ett valmanifest som bygger på mera bidrag till de som inte jobbar och mindre nettoinkomster för de som faktiskt arbetar verkar inte särskilt genomtänkt.
En förklaring är att sossarnas omvärldsanalys bygger på vad "rörelsen" tycker och tänker. Vad inkomsttagare upplever i sin vardag intresserar inte sossarna. Faktum är att lönen ökat under Alliansens styre, inte genom sossarnas vanliga retorik om facklig kamp, lönen har ökat genom lägre skatt. Att då lova skattehöjning är ju att skjuta sig i båda fötterna.
Hej Ulf,jag är katolik född i Polen o broderskapare tid. aktiv i StlmsLäns Kristna Socialdemokrater, styrelsen. Vill skriva till dig, Ulf som meddlem i gransknigskomitte ef valförlust. Glöm ej att vi, kristna inte är så progressiva som man i Partiet kanske vill, att många av oss ser misstänksamt på muslimsk frammarsch och att det är andå stor ansträngnig att trots att vara kristna andå förbli socialdemokrater! Det verkar vara ändå en otrolig tillgång för Partiet att ha oss,kristna inom sig-titta bara på övriga Europa. Själv vistas jag nu mycket i Polen o vet vad jag pratar om. Förresten, sista nr av Broderskapet visar att flera muslimer väljer ändå andra partier, se: "Kaplan ny gruppledare
Islamiska förbundet i Sveriges ordförande, Abdirisak Waberi, tog i förra veckan plats i riksdagsbänken för Moderaterna. Ny ordförande väljs pĺ förbundets ĺrsmöte 3–4 december i ĺr.
Riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, före detta ordförande i Sveriges unga muslimer, är ny gruppledare för MP i Riksdagen."
MVH, AndrzejAndreWaligora,wal@dr.com
Tack för många intressanta kommentarer. Andre: Tack också för info. Roligt att du är med i Broderskap.
Skicka en kommentar