I dag presenterade Socialdemokraterna "Fler jobb och nya möjligheter - Vägval 2010", ett dokument som anger partiets viktigaste politiska uppgifter för de kommande åren. Dokumentet är traditionellt och innehåller inga större överraskningar Texten kretsar kring jobben, utbildning, sjukvård och skola samt vikten av att minska klyftorna.
Jag har inte särskilt många problem med texten i sig. Jag noterar också att Socialdemokraternas valaffischer och valfilmer fått ett mer positivt mottagande även i den borgerliga pressen än vad t ex Moderaternas kampanjmaterial hittills har fått. Ur det perspektivet har Socialdemokraterna fått en bra start på valrörelsen.
Däremot tycker jag att det vore en hederssak för ett internationalistiskt parti som Socialdemokraterna att inte lämna ifrån sig ett sådant här dokument utan att samtidigt göra skarpare markeringar i internationella frågor. Nu blir texten väldigt nationell, vilket särskilt inte passar ett parti som har ambitionen att vara en del av en internationell rörelse.
Jag tycker också det är synd att Socialdemokraterna använder sig av begrepp som "livspussel", ett begrepp som snarare förkläder än täcker av.
Jag noterar också att texten bidrar till mytspridningen om en växande främlingsfientlighet: Brottsligheten skapar otrygghet. Rädslan ökar och därmed främlingsfientligheten. Det senare är faktiskt inte sant. Främlingsfientligheten har tvärtom minskat i Sverige de senaste 20 åren. Det finns väl heller ingen statistik som visar att brottsligheten skulle ha ökat under dessa år. Dokumentets retorik är här bedräglig och bidrar till att skapa just rädsla och osäkerhet, i onödan. Populism eller slentrianmässiga formuleringar? Jag vet inte.
Socialdemokraterna står nu inför utmaningen att mobilisera sina kärnväljare och soffliggare utan att en sådan mobilisering innebär att man tappar alltför många mittenväljare till borgerligheten. Jag har under denna mandatperiod konsekvent hävdat att Socialdemokraterna har goda möjligheter att vinna valet 2010, genom just en mobilisering av kärnväljarna.
Men för framtiden är en sådan strategi inte tillräcklig. För att vinna valet 2014 och kunna sätta lika varaktiga spår i 2000-talets som i 1900-talets politik och samhällsliv krävs ett nytänkande och en politik bortom industrisamhället. Det rådslag som påbörjades direkt efter valförlusten 2006 hade kunnat bli ett steg i en sådan riktning, men bygget av det rödgröna samarbetet gjorde mycket av rådslagsarbetet obsolet.
En politik bortom industrisamhället måste också vara visionär. Jag har just börjat läsa Tony Judts bok Ill Fares The Land. Jag återkommer till den boken i ett annat sammanhang, men citerar gärna bokens inledningsmening - som en maning att ta avstamp i inför kommande förändringsarbete: Something is profoundly wrong with the way we live today.
4 kommentarer:
Liksom Ulf saknar jag en internationell utblick. Och framför allt saknar jag MILJÖFRÅGAN-KLIMATHOTET! Till och med nu, med översvämningar i Pakistan, Indien och Kina och bränder till följd av en helt unik värmebölja i Ryssland så är det märkvärdigt och oansvarigt tyst om detta i vår valrörelse.
Ulf har också rätt i sin kritik av skrivningen om brottslighet och främlingsfientlighet. Det borde, efter t ex debatten om Wilkinson och Picketts Jämlikhetsanden, vara en vedertagen och spridd kunskap att det är OTRYGGHET SOM SKAPAR BROTTSLIGHET! Inte tvärtom.
Socialismens internationalism har alltid varit myt och hyckleri.
Från Mao, Lenin och Stalin (och ett dussin ytterligare av 68:s hjältar) till svenskt sosseri, socialismen har alltid varit en nationell socialism, en nationell egoism. Solidaritet upphör vid den svenska gränsen, även för palme, vars internationalism du ibland hyllar, trots att du är gammal 68, Palme var med mer intresserad av att sälja vapen till Indien, gynna sveriges intressen, även om det innebar att Indien bombade skiten ur sina grannländer och sina egna avlägnsa provinser. Nä, socialism och det internationella är rent hyckleri.
Socialdemokratin tätt allierad med LO har värnat om SVENSKARNAS jobb, försökt hindra utlänningar från att komma till sverige och få jobb här, genom diverse hinder. SD är abra en symbol-fråga, den verkliga fienden mot invandare i arbetslivet är LO och den vanlige svensson.
Gå ut på ett fabriksgolv bland verklighetens folk Ulf, ett studiebesök, du kommer bli förvånad över hur verkligheten ser ut.
Socialistisk internationalism är en realistisk internationalism, eftersom den bygger på en uppfattning om konkret solidaritet mellan arbetare. Det innebär att man förstår att denna solidaritet måste vara grundad i verkliga förhållanden och inte abstrakta ideal (och det är här som vänsterns egentliga splittring i dessa frågor uppstår - från socialdemokrati till Stalin, Trotskij och libertariansk marxism à la de autonoma - hur ska denna konkreta solidaritet gestaltas och förvaltas?). Liberal internationalism baseras inte på solidaritet, utan snarare på ett avståndstagande från den lokala arbetarklassen. Den kan motiveras med öppet förakt för arbetare (som jag antar att Andreas gör ovan) eller som ett sentimentalt omhuldande av "de andra", men konsekvenserna är de samma: ett utmärkt sätt att ideologiskt motivera värnandet av kapitalets makt i förhållande till arbetet.
Hjalmar, en utmärkt analys, jag gillar ditt inlägg. Du träffar rätt vad gäller abstrakta ideal, liberal internationalism och en del annat. Det sentimentala om de andra känns dock inte träffande. Det handlar snarare om att jag har svårt att förstå det solidariska med rasistisk arbetetsmarknads-politik. För tänker man bort gränserna (nationalism-tänket) så är det precis detta som S och LO driver, från mitt sätt att se på saken.
hade dock uppskattat att du tillämpar din analys-förmåga även på den egna världsbilden, mycket av vad du säger är rent snö-mos. Det är knappast en renodlad solidaritet som driver vänstern.
och glöm inte den socialistiska definitionen av solidaritet, från Marx. Solidaritet i denna definition är samma som som egenintresse som man delar med andra. Det kan med andra ord vara högst solidariskt att låta folk afrika svälta ihjäl, om kollektivet arbetare i sverige har en gemensam vinst i detta. Den som mest renodlad denna tankelinje (om egoismen som grund för socialism) är Max Stirner, vän med Karl Marx, och en mkt intressant intellektuell. Inte minst hans defintion på egendom, att det är sånt som du tar tagit och har tillräcktligt mkt makt för att behålla. genom att arbetare är många så kan de bilda egoistiska massrörelser och ta sådant som de vill ha, sådant som då ägdes av ett fåtal rika, en ganska bra utgångspunkt för att förstå klasskamp och solidaritet, vad det är bortom snömos, liberal humanism och sosse PK-diskurs och annat som idag misstas för ren socialism.
Skicka en kommentar