I dag skriver jag och Henrik Oscarsson på DN Debatt om FRA-striden och om Piratpartiets möjligheter att ta sig in i Europaparlamentet, baserat på resultaten från den senaste SOM-undersökningen.
Hur skall vi förstå striden om FRA-lagen? Var FRA-striden bara en tillfällig ungdomsrevolt mot det politiska etablissemanget? Eller var FRA-striden ett uttryck för en mer djupgående samhällsförändring, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar både nya politiska sakfrågor, som FRA och fildelning, som nya arenor för politisk mobilisering, som bloggosfären, Facebook, Twitter etcetera?
Den snabba kommunikationsteknologiska utvecklingen äger rum samtidigt som väljarrörligheten ökar och samhället blir alltmer individualiserat. Vilka nya politiska skiljelinjer kan vi skönja i denna utveckling? Är striden om FRA-lagen kanske ett exempel på hur nationalstatens traditionella säkerhetsintresse ställs mot rätten till fri och gränsöverskridande kommunikation i transnationella nätverk?
I 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (Sören Holmberg och Lennart Weibull) var svenska folket övervägande negativt till FRA-lagen.
I undersökningen ställer vi frågan: ”Vilken är Din inställning till den så kal-lade FRA-lagen?” Av de tillfrågade har 34 procent en negativ inställning till lagen, medan endast 23 procent har en positiv inställning. Därutöver svarar 22 procent att de varken är positiva eller negativa till lagen, 11 procent har ingen uppfattning och 10 procent känner inte till lagen.
Motståndet mot FRA-lagen hänger samman med kön, ålder och partisympati. Kvinnor är något mer negativt inställda till FRA-lagen än vad män är. I åldersgrupperna 15–29 år är motståndet klart starkare än bland 30–60-åringar. Och personer äldre än 60 år ställer sig övervägande positiva till FRA-lagen. Motståndet mot FRA-lagen är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan stödet för FRA-lagen är starkast bland moderater, kristdemokrater och folkpartister.
På väljarnivå följer FRA-opinionen således vänster-högerdimensionen, medan det motstånd på elitnivå som skakade regeringen sommaren 2008 uppvisade en betydligt bredare politisk sammansättning. Det är också värt att notera att hela 43 procent av de tillfrågade säger att de är varken positiva eller negativa till lagen, att de inte känner till den eller att de inte har någon uppfattning. Ur det perspektivet kan FRA-motståndet uppfattas mer som en elitfråga än en fråga som engagerar de stora massorna.
Förtroende för politiker i allmänhet och för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet uppvisar också ett starkt samband med FRA-åsikter. De som litar på politikerna uppvisar en övervägande positiv inställning till FRA-lagen, medan de som inte litar på politiska företrädare är kritiska. Allmän politikermisstro och bristande förtroende för den sittande regeringen tycks också vara starka drivkrafter bakom svenska folkets åsikter om FRA-lagen.
Utgör då motståndet mot FRA-lagen och kampen för att legalisera fildelning embryot till en ny folkrörelse? Nej, kanske inte. Men båda dessa frågor kan ses som ett uttryck för nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår.
När territoriella gränser förlorar i betydelse och när identiteter och gemenskaper mångfaldigas så förändras också politikens förutsättningar. Frågor om fri kommunikation och om personlig integritet uppvisar ännu så länge endast mycket svag samvariation med den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. Debatten om FRA-lagen kan ur det perspektivet tolkas som ett uttryck för en växande motsättning mellan nationalstatens traditionella säkerhetsintresse och de transnationella nätverkens krav på gräns-överskridande och fri kommunikation.
Protesterna handlar om nationalstatens försök att i efterhand återta förlorad kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara, maktmedel och drivkraft: informationen. På samma sätt möjliggör modern kommunikationsteknologi fildelning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.
Det är efter dessa nya, spirande skiljelinjer som Piratpartiet mobiliserar inför EU-valet den 7 juni. Piratpartiet har en potential att utvecklas till något annat än ett enfrågeparti. Partiets program vilar på liberal grund och framför allt värnar partiet individens frihet. Värnandet av individens frihet tar sig uttryck i krav på stärkande av den personliga integriteten, att kulturen skall släppas fri samt motarbetandet av patent och privata monopol.
Piratpartiet protesterar mot tendenser till minskad personlig integritet och ökad kontroll och övervakning från stater och företag som den nya informationsteknologin möjliggör. Piratpartiet betonar medborgerliga fri- och rättigheter och föreslår tydligare reglering och efterlevnad av samhällskontraktet mellan stat och medborgare. En informationssamhällets medborgarrättsrörelse, om man så vill.
Våra analyser bekräftar att det finns en påfallande stark åsiktssammanhållning i sakfrågor som rör övervakning och integritet – en åsiktssammanhållning som anstår en ny politisk konfliktdimension. Piratpartiet är kanske inte mer av ett enfrågeparti än vad våra etablerade partier uppfattades vara när de en gång bildades.
I vår individualiserade tid har Piratpartiet därför en potential att successivt utveckla sin politiska agenda och möta väljarna med ett bredare program än vad som i dag är fallet.
Piratpartiet har medgång i opinionen och med agendan. Piratpartiets möjlighet att komma in i EU-parlamentet avgörs av dess förmåga att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer till att verkligen gå och rösta. Piratpartiet har sitt överlägset starkaste stöd i de yngre väljargrupperna. Mer än åtta av tio piratpartister är män.
Piratpartiet har gynnats av att de etablerade partierna har sovit och inte förstått sprängkraften i de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationsteknologiska utvecklingens spår. Det är en anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen.
Riksdagspartierna har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det är så kort tid kvar till Europavalet?
17 kommentarer:
Ulf,
För det första, tack för en balanserad artikel om både FRA-frågan och Piratpartiet. Det är befirande att någpn utanför piratrörelsen verkar förstå att detta handlar om medborgarrätt, låt oss hoppas att samma insikt når debatten runt ipred.
Nåväl, vad som är lite märkligt är rubriceringen, är det ert val? "Nästan varannan svensk struntar i FRA-fågan", är det inte anmärkningsvärt att de flesta svenskar bryr sig om FRA, hur många politiska frågor av sådan komplexitet kan man säga detsamma om? Att då dra slutsatsen att detta är en elitfråga, ter sig lite märkligt, för att inte tala om rubriken som onekligen är vinklad som om i syfte att förminska frågans betydelse?
Mvh
Mikael
Hej Mikael,
Tack för uppskattning. Det är många som har reagerat på rubriksättningen, och till dessa säger jag som det är: Det är alltid DN Debatt som sätter rubriken utifrån redaktionella och journalistiska bedömningar, och vi artikelförfattare har inte varit delaktiga i detta. Vi står för den skrivna texten, och inte för rubrik och ingress.
En mycket bra artikel! Tack.
Det är också uppfriskande med någon som har klarsynen att se att FRA-frågan tyvärr inte engagerar en majoritet av befolkningen. Men som Mikael säger så är det anmärkningsvärt hur många som ändå tar ställning.
Menar ni verkligen att de som varken är positiva eller negativa till FRA-lagen struntar i densamma?
Svarsalternativen "har ingen uppfattning" eller "känner inte till den" måste ju täcka in dem som struntar i den, medan de som väljer bort alternativet "har ingen uppfattning" till förmån för "varken positiv eller negativ" rimligen har tänkt på frågan och landat i att fördelar och nackdelar väger ungefär jämnt. Det är inte att strunta i frågan.
Är det inte så att 79 % av svenskarna har en uppfattning i frågan och att den därmed är mycket mycket långt från att vara "en fråga för eliten"?
Joel: Se min tidigare kommentar ovan. Rubriken och ingressen är formulerad av DN Debatt - så är det alltid. Ingenstans i vår text använder vi uttrycket "struntar i". Sedan är det en sak öppen för diskussion hur svaren "varken eller" bör tolkas.
Bra och intressant artikel. Tack! Särskilt slutsatsen som jag håller med om utan vidare forskning ;-) - den finns i blodet...
Det värsta med missvisande artiklar är att så många läser den och sen "kan" artikeln - utan att ha läst innehållet.
Ulf!
Tack för en bra artikel (ja, det låter som tack för en bra tidning i kamratposten men du ska veta att jag menar allvar ;-) )
Finns det forskning på huruvida kvinnor är mindre benägna att byta parti än män? Eller om kvinnor är mindre benägna att rösta på nya partier?
Kan vara intressant i relation till att det är mer än 80% män (ännu) i Piratpariet.
Hej!
Jag förstår att det är DN som sätter rubriken, dock är det anmärkningsvärt att de skriver den inom citattecken. Citattecken använder man för att citera, dvs rubriksättaren försöker här framställa det som att ”Nästan varannan svensk struntar i FRA-frågan” är något ni som artikelförfattare har sagt. Vilket ju blir direkt oärligt.
I alla fall, tack för en bra artikel, även om rubriksättaren tog sig friheter. :)
Intressant, det här. Det går tydligen bra att "legitimera" ett illa organiserat, synnerligen extremt och litet enfrågeparti (som inte drar sig för att skapa politiskt kaos i Sverige om de skulle komma in i riksdagen med vågmästarställning och inte får som de vill vad gäller att legalisera upphovsrättsbrott på nätet) på DN Debatt, men om en statsvetare hade skrivit något liknande om SD hade det väl inneburit karriärmässigt självmord, trots att det du och Henrik skriver om Piratpartiet i ännu högre utsträckning stämmer in på SD om man utgår från SOM-mätningarna i det partiets profilfråga. Men då är det helt plötsligt inte frågan om att riksdagspartierna uppvisat någon "anmärkningsvärd kollektiv brist på lyhördhet från partiorganisationer som har till huvuduppgift att artikulera och kanalisera medborgarnas önskningar och behov"...
Tack för uppskattning och glada tillrop!
Rikard: Det finns inga egentliga skillnader mellan män och kvinnor när det gäller att byta parti. I 2006 års val bytte 37 procent av de manliga väljarna parti, mot 40 procent av de kvinnliga väljarna (Oscarsson & Holmberg 2008 "Regeringsskifte" s 42).
Lars: Det är min bedömning att den fråga SD som försöker mobilisera på inte har framtiden för sig. Därför tycker jag heller inte att man kan anklaga politikerna för bristande lyhördhet i den frågan, och därför haltar jämförelsen betänkligt.
"Det är min bedömning att den fråga SD som försöker mobilisera på inte har framtiden för sig."
På vilka grunder anser du det? Det är just i den frågan som klyftan mellan riksdagspartierna och folket är som störst och fortsätter utvecklingen på samma spår som under de senaste decennierna kommer klyftan bara att vidgas. Och det är ju bara att titta på SD:s läge; man fick nästan 3 % i det senaste valet och har fått över 5 % i opinionsmätningar sedan dess. Den fråga SD mobiliserar på är vad jag vet den enda som på allvar har potential att lyfta ett nytt parti in i riksdagen och som dessutom har potential att göra partiet till ett av de största. Se bara på våra grannländer...
Föredömlig artikel, Ulf.
Jag är över 50 år, politiskt intresserad och har egentligen aldrig gillat enfrågepartier, men kommer ändå att rösta på PP.
Av flera skäl. Dels är jag rätt besviken på alla andra partiers ljumma inställning till EU-frågorna. Dels finner jag PPs försvar av personlig integritet mycket övertygande. Fildelning sysslar jag ännu inte med, men deras argumentation om upphovsrätt och patent är principiellt stark. Kreativa krafter hämmas idag av ett system som är till för och sponsrat av de etablerade bjässarna. Jag är också övertygad om att västländernas idoga hävdande av intellektuella rättigheter går ut på att se till så att vi även fortsatt är dom som tjänar på produktionen när den flyttats till billigare arbetare i u-länderna.
Framför allt får jag på deras hemsida bilden av embryot till det vänsterliberala och kulturradikala parti för detta århundrade som jag länge saknat. Folkpartiet har ju lämnat den rollen (i den försiktiga mån dom hade den) och tävlar mest med Centerpartiet i fråga om att vara en kopia av M.
Vore i alla fall roligt med ett mandat i Bryssel som säger sanningen om övervakning och upphovsrätt i kapitalägarnas intresse.
Ska bli intressant att se vad detta ungdomsuppror kan leda till med tiden.
Ulf skriver:
Det är min bedömning att den fråga SD som försöker mobilisera på inte har framtiden för sig.Där tror jag, med djupt beklagande, att du misstar dig å det grövsta. Vänta tills arbetslösheten blir ännu högre och många fler tvingas gå till socialen, och se hur det ser ut nere i Europa.
Jag är uppriktigt rädd för vad som kommer ut av det som händer idag.
Kerstin,
Du borde inte oroa dig. Lars tillhör en trist och ganska obildad minoritet som lyckligtvis alltid kommer att vara marginaliserad i ett civiliserat samhälle.
Det faktum att han ständigt dyker upp i kommentator fälten tyder väl mer på en brist på meningsfull sysselsättning än att han representerar något signifikant.
En avgörande skillnad mellan Sd och PP är ju att de förras idéer med viss frekvens plockas upp av de etablerade partierna och omsätts i praktiken. Sd:s agenda drivs i viss utsträckning av de etablerade partierna (från mitten till höger mest, men socialdemokratisk asylpolitik har haltat betydligt). PP står utan sådan påverkan, men kan kanske få den.
Varför släpper du igenom rena personangrepp, Ulf? Tråkigt om debatten flyttas ner på den dagisnivån.
"En avgörande skillnad mellan Sd och PP är ju att de förras idéer med viss frekvens plockas upp av de etablerade partierna och omsätts i praktiken. Sd:s agenda drivs i viss utsträckning av de etablerade partierna (från mitten till höger mest, men socialdemokratisk asylpolitik har haltat betydligt). PP står utan sådan påverkan, men kan kanske få den."
Det är väl en sanning med modifikation. Samma mytbildning finns kring Ny demokrati. De etablerade partierna påstås ha genomfört deras "främlingsfientliga" agenda när fakta är att utlänningslagen fortsatt att urvattnas och bli mer "generös". Det är därför inte någon slump att Sverige fått ta emot så många irakier (bara Sverige ger dem PUT pga en ändring i utlänningslagen för några år sedan) och att invandringen slagit rekord under de senaste åren. Nu har ju alliansregeringen utöver detta dessutom infört generell arbetskraftsinvandring från utomeuropeiska länder...
SD:s profilfråga handlar om att Sverige ska föra en restriktivare invandringspolitik. Och i den frågan visar undersökningar att man har stöd av en majoritet av det svenska folket. Samtidigt finns det inte ett enda riksdagsparti eller ens en enda riksdagsledamot som företräder denna linje i vårt folkvalda parlament. Hur har det kunna bli så? Det borde någon statsvetare titta på. Det här är ju en fråga som det svenska folket sätter rätt högt på dagordningen och handlar inte om någon perifer sådan som t ex Piratpartiet sysslar med.
Kul att läsa en analys som är empiriskt grundad och genuint intresserad i frågan, utan alltför mycket förutfattade meningar.
Jämför med påståenden som bygger helt på (sosseriets) stereotyper och fördomar, men inte säger nästan något sant eller intressant om det dessa fördomar projiceras på: "Miljöpartiets vision är grön, så grön att det är svårt att urskilja några samhällskonturer eller motsättningar överhuvudtaget." En seriös empirisk analys skulle sannolikt ganska enkelt visa att detta är långt från sant.
Mer av det tidigare. Mindre av det senare. Politiska progagandamaskiner finns det redan så det räcker. Satsa på forskning och tankeväckande idédebatt och mindre på att använda fördelarna som professorstitlar ger till att strö propaganda omkring sig (det är lustigt och intressant att just statsvetenskap lyckas upprätthålla en image av att vara objektivitetens högborg, när så mycket talar för motsatsen eftersom flertalet professorer som brukar figurera flitigt i media huvudsakligen baserar sitt tyckande på personlig smak).
Skicka en kommentar