Socialdemokratin och Den grå vågen

För några veckor sedan skrev jag att botten nog var nådd i det rödgröna opinionsraset och jag tyckte mig skönja en vändpunkt där opinionssiffrorna skulle börja peka uppåt och de rödgröna återvinna sitt politiska självförtroende. Hittills har jag fått rätt. Dagens opinionsmätningar från Demoskop och från Novus Opinion pekar båda på framgångar för den rödgröna koalitionen och i Demoskops skakiga mätningar rasar Moderaterna med hela 12 procentenheter, från 36 till 24 procent. De rödgröna har också klarat sig bra i veckans debatter med den borgerliga alliansregeringen.

Så nu ser det inför EU-valet och det stundande riksdagsvalet 2010 betydligt ljusare ut för Socialdemokraterna än vad det gjorde för en månad sedan. Men hur skall Socialdemokraterna lyckas göra lika skarpa politiska avtryck i 2000-talets samhälle som partiet gjorde under 1900-talet? Det är den fråga som den nyutkomna antologin Den grå vågen. Tankar om en ny socialdemokrati (Hjalmarson & Högberg, 2009) kretsar kring. Boken är redigerad av Katrine Kielos, som tillsammans med Åsa Linderborg utgör den vassaste pennan i svensk vänster i dag.

I boken tycker jag särskilt att idéhistorikern Johannes Åsbergs kapitel "Tillbaka till stadsplaneringen" förtjänar att lyftas fram. Åsberg diskuterar hur samhällets accelererande individualisering inte bara urgröper den medborgerliga friheten utan också skapar en stadsplanering som är samhälleligt dysfunktionell. Individen har fått en ökad individuell frihet, skriver Åsberg, till priset av en förtvinande medborgerlig frihet, och där ett allt intensivare privatliv har ersatt det offentliga livet. Symbolen för denna utveckling blir för Åsberg villorna: Märkligt nog är det ytterst få som talar om de ändlösa villamattorna som ett samhällsproblem, trots att de ofta är extremt segregerade, fullständigt bilberoende och orsakar enorma offentliga utgifter i form av energiförbrukning och kostnader för infrastruktur.

Jodå - ve den politiker ur vilket politiskt läger som helst som skulle ge sig på de svenska villorna. Folkhemmets grundbult. Men Johannes Åsberg törs bryta detta tabu, och levererar läsvärda hyllningar till stadsplanen, till kommunala byggbolag och till den täta blandstaden som medel för en solidarisk bostads- och stadspolitik.

Staden får allt starkare fäste på den politiska agendan. Är Socialdemokraterna redo att möta den utmaningen?