2022-05-01

Första maj i Göteborg 2022 - en lägesrapport

Om vänsterpartierna funderar på att göra valet 2022 till ett mobiliseringsval gav i alla fall 1 maj i Göteborg dem något att fundera över. Samtliga fyra demonstrationståg minskade något jämfört med tidigare år, trots att det är valår i år. Och vädret var demonstrationsvänligt.

Är det lägre deltagandet en pandemieffekt - de som tidigare var tveksamma till att demonstrera har efter två pandemiår vant sig vid att inte göra det? Eller har Rysslands brutala krigföring i Ukraina skapat en politisk depression eller åtminstone höjt mobiliseringströskeln för att demonstrera för traditionella vänster-högerkrav i svensk politik? Eller var Göteborg 2022 ett undantag, en outlier i förhållande till övriga orter i landet? Jag vet inte - vi får återkomma till en sådan analys.

I Syndikalisternas tåg deltog 1050 personer. Det är ett anständigt resultat, men ändå ett av de mindre syndikalisttågen de senaste 20 åren.

I Kommunistiska Partiets tåg Röd Front deltog 450 personer. Det är det lägsta antalet deltagare i Röd Fronts historia sedan början av 1970-talet. Tåget marscherade förbi på fyra minuter, och frågan är om det blir så många fler Röd Front-tåg i Göteborg. Kommunistiska Partiet har haft några svåra år, med intern splittring kring GAL/TAN-dimensionen och åtminstone en tidigare framträdande företrädare skriver nu krönikor i så kallad högeralternativ press. 

I Vänsterpartiets tåg deltog 3 300 personer. Det är ett av de sämre resultaten under de senaste tio åren, trots att Vänsterpartiet ligger bra till i opinionsmätningarna i Göteborg och har haft en god medlemstillväxt. (Antalet deltagare innebär ändå att Vänsterpartiets tåg var tre gånger så stort som det näst största tåget i Göteborg.)

I Socialdemokraternas tåg deltog 840 personer (den inhyrda orkestern på 28 personer ej inräknad). Det är en minskning på nära tio procent från 2019 och det lägsta deltagarantalet - vad jag kan förstå - i en socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Göteborg på hundra år. Även Socialdemokraterna behöver fundera över formerna för sitt första maj-firande. Nu tog det mindre än tio minuter för tåget att gå förbi. (Jonas Hinnfors och jag räknade Socialdemokraternas tåg oberoende av varandra. Han fick det till och med till något färre än jag, och landade i formuleringen "ungefär 800 personer".)

Tack till alla som vinkade till mig från demonstrationstågen, och förlåt om jag inte förmådde vinka tillbaka till er alla. Vi ses nästa år igen!

2022-03-17

Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

2022-03-08

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

2022-02-23

Gör inte Rysslands aggression till en inrikespolitisk lekstuga

Rysslands aggression mot Ukraina är ett grovt brott mot folkrätten. Det är illa nog att Ryssland inte respekterar gränserna i Europa. Jag är också orolig för hur en stärkt position för Ryssland påverkar demokratins ställning i Europa. Framgångar för Ryssland och Putin riskerar att leda till rop efter "starka män" även på andra håll, särskilt i länder i östra Europa där den demokratiska traditionen inte har lika starka fästen som i västra och norra Europa. Och vi känner alla till Jimmie Åkessons vankelmod när det gäller att välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

Det är viktigt att omvärlden - inte minst USA och EU samordnar sitt agerande för att kraftfullt och på folkrättslig grund bekämpa Rysslands aggression. Debatten i Sverige borde handla om innehållet i en sådan gemensam linje och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till helheten.

I stället har det uppstått en inrikespolitisk lekstuga där moderatledaren Ulf Kristersson på fullt allvar hävdar att han inte förstår varför statsminister Magdalena Andersson inte använder ordet "invasion" i sina fördömanden av den ryska aggressionen. Men alla som på ett seriöst sätt följer händelseutvecklingen förstår varför hon inte gör det. Ordet "invasion" är knutet till den sanktionstrappa som EU enats om, och EU vill därför gemensamt avvakta det bästa tillfället för att trappa upp sanktionerna. 

Jag anar att Ulf Kristersson faktiskt inser att det förhåller sig så. Då är det inte att vara "vuxen i rummet" att låtsas att man inte förstår för att få en möjlighet att peka finger mot regeringen.

2022-02-13

Visst kan det vara rätt att riva statyer!

Ska man plocka bort en staty som vissa upplever kränkande? Kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter hade vissa problem att besvara den frågan i en uppmärksammad intervju av Stina Oscarson i SvD för ett par dagar sedan. "Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter", svarade ministern. Frågan upprepades i olika former, men ministerns svar utvecklades aldrig utöver att det var svårt och att mänskliga rättigheter var viktiga.

Jag tycker inte alls att frågan är svår. Det enkla svaret är: Det beror på. Ministerns misstag (eller tillkortakommande) var att hon aldrig problematiserade frågan, utan svarade på den som om den faktiskt vore möjlig att besvara med ett ja eller ett nej. Och det är den naturligtvis inte. Stina Oscarson ställde frågan i en närmast retorisk form, med förhoppningen att initiera ett intellektuellt samtal om problematiken. Men ministern nappade inte på det.

Självklart kan medborgarna i ett samhälle välja att avlägsna statyer som föreställer män (ja, det är nästan alltid män...) som representerar värden vi i dag tar starkt avstånd ifrån. "Om inga statyer fick tas bort skulle Östeuropa digna av Lenin- och Stalin-monument och Tyskland av Hitler-byster", som författaren och journalisten Anders Rydell skrev i en krönika i SvD sommaren 2020.

Så frågan är inte om det ibland är rätt att avlägsna statyer, utan när det är rätt att ta avlägsna dem. I USA avläsgnas nu statyer på gamla slavägare. I Belgien ställs krav på att statyer över kung Leopold II ska tas bort, då kungens brutala politik i den dåvarande belgiska kolonin Kongo orsakade så många kongolesers död. I Sverige har statyer över Carl von Linné ifrågasatts, utifrån anklagelser om att Linné skulle ha bidragit till att grundlägga ett rasbiologiskt tänkande. Och hur gör vi med Karl XII? 

 Foto: Arpad Hafazi/TT

I varje enskilt fall måste statyns historiska värde vägas mot värdet av att offenligt placerade statyer ska representera någon form av samhällelig gemenskap och inte uppfattas som kränkande eller frånstötande. Den avvägningen kan bara ske i form av politisk kamp. De som anser att statyn kränker centrala värden får argumentera och mobilisera för sin sak, de som anser att statyn bör stå kvar får argumentera och mobilisera för sin sak. Frågan får sedan hanteras av de institutioner som det demokratiska samhället inrättat för att hantera värdekonflikter och intressekonflikter. 

Min personliga uppfattning är att man ska vara utomordentligt restriktiv med att avlägsna statyer. Jag har inga problem med statyer av Carl von Linné eller Karl XII. Men jag har respekt för dem som tycker annorlunda. 

Läs gärna min och Marie Demkers bok "Det är identitetspolitikens fel!. Makt, mobilisering och mångfald" (Timbro, 2021).

Se där, det var väl inte så svårt!


2021-12-07

Stormen kring Karkiainen - vad händer nu?

Ett foto som föreställer civilminister Ida Karkiainen som 15-16-åring med armen höjd till något som skulle kunna vara en heil-hälsning har väckt debatt. Vi vet inte så mycket om bakgrunden till fotot. Ida Karkiainen själv säger att hon inte minns att hon skulle ha utfört en heil-hälsning, men att om hon gjort det så har det varit som en ironi, för att håna och förlöjliga nazismen. Ingen tror heller att Ida Karkiainen som ung hyst högerextrema sympatier.

Om det stannar vid det här, att det inte kommer mer, då tror jag att det kommer att blåsa över ganska fort, säger jag till TT.

*

Ida Karkiainen har också fått frågor om sin sambos band Raubtier. Expo:s Jonathan Leman beskriver bandet som "inte renodlat högerextremt", men att det ändå "finns en implicit högerextremism och konspirationism i vissa av deras texter". Bandet hyllas också då och då i högerextrema kretsar. Den amerikanska sydstatsflaggan pryder väggen i Rautbiers repetitionslokal.

Må så vara. Men en minister kan inte ställas till ansvar för vad hens sambo har för sig. Det vore i så fall att röra sig på sluttande plan. Däremot borde Ida Karkiainen ha varit tydligare när hon i en intervju med Expressen ombads kommentera sydstatsflaggan. I ett senare inlägg på Facebook är Ida Karkiainen självkritisk och menar att hon skulle markerat avstånd från sydstatsflaggan eftersom den uttrycker rasism.

*

Däremot gör den pågående debatten om fotot på Ida Karkiainen i stunden det svårare för Socialdemokraterna att kritisera Sverigedemokraterna för dess nazistiska rötter eller Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för dess vilja att samarbeta med ett parti som förknippas med rasism. De som försvarar samarbetet med Sverigedemokraterna anför nu två olika argument. Antingen hävdar de att Socialdemokraterna kastar sten i glashus eftersom partiet accepterar en minister som fotograferats med armen höjd i en heil-hälsning. Eller så hävdar de att det är ointressant vad Ida Karkiainen gjorde som tonåring och att det är lika ointressant vad dagens Sverigedemokrater gjorde för tio-femton år sedan - det viktiga är om det finns förutsättningar för sakpolitiskt samarbete.

Jämförelsen är naturligtvis orättvis. Ida Karkiainen har såvitt vi vet aldrig haft några högerextrema åsikter. Jimmie Åkesson valde däremot att gå med i ett rasistiskt parti och stannade sedan kvar. Men politiken och den politiska debatten är sällan rättvis. Fotot på Ida Karkiainen blir en retorisk smitväg för de som försvarar SD-samarbetet.

Det är viktigt att Ida Karkiainen nu är så transparent som möjligt, för att på så sätt värna sin trovärdighet och sin ställning som minister.

2021-11-25

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

2021-11-16

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

2021-11-05

Magdalena Andersson linjetal: Vad fick vi veta om framtidens S?

Äntligen stod partiledaren i talarstolen. 

Nyvalda partiledares första tal uppfattas gärna - och inte utan fog - som ett linjetal. Förväntan var därför stor bland församlade kongressdeltagare, närvarande media och alla oss som följde talet på avstånd. Vadan och varthän, du socialdemokrati?

Magdalena Andersson höll ett samlande tal, riktat inåt i partiet. Det var inget valtal. Men talet gav en vägledning om hur hennes framtida valtal kommer att låta.

Det var nog få socialdemokrater som blev besvikna. Talet fokuserade på tre ting. För det första: Återtagande av den demokratisk a kontrollen över skola, vård och äldreomsorg. För det andra: Sverige ska spela en internationellt ledande roll i den gröna klimatväxlingen. För det tredje: Segregationen ska bekämpas. Segregation föder kriminalitet och våld, som undergräver tilliten mellan människor och urholkar framtidstron. 

Magdalena Andersson betonade att "det svaga samhället nått vägs ände" och att det starka samhället var en nödvändig förutsättning för att bekämpa segregationen. Gängvåldet kunde inte förklaras av människors olika kulturer, språk eller religiösa tillhörighet. Gängvåldet har i stället sin grund i segregation, med trångboddhet och svart bostadsmarknad och där socialtjänst och skolor är överbelastade av den tyngd som följer med bristande resurser. 

Men hur ska då kampen mot segregationen bedrivas? Här blev Magdalena Andersson sällan konkret. Det enda "nya" förslag hon lyfte fram var att arbetsföra människor som får ekonomiskt bistånd måste lära sig svenska och "arbeta ett visst antal timmar i veckan". Men de som får försörjningsstöd är ju redan nu enligt Socialtjänstlagen skyldiga att stå till arbetsmarknadens förfogande. Formuleringen luktade signalpolitik, särskilt med tanke på att Magdalena Andersson tidigare i talet själv lyfte fram helt andra faktorer som orsak till segregation och gängkriminalitet. 

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" förekom tio gånger i talet. Ordet "frihet" förekom en gång. 

Mitt i allt detta var det ett optimistiskt tal. Magdalena Andersson betonade vilket fantastiskt land Sverige var att leva i, och hon diskuterade svåra samhällsproblem utan att förfalla till alarmism. Hennes optimism utmynnade i den avslutande, framåtsyftande och kaxiga uppmaningen: Vi socialdemokrater ska samla alla som väljer framtiden. För framtiden, den har valt oss.

Nu går nu in i ett nytt skede i svensk politik. Ett oerhört spännande år ligger framför oss. Vår statsminister efter valet 2022 kommer sannolikt att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Jag tror hon kommer att heta Magdalena Andersson. Vad tror ni?

Hela Magdalena Andersson tal kan läsas här.

Jag kommenterar talet för TT här.

2021-10-18

Om Ann Lindes besök i Israel och Palestina

Utrikesminister Ann Linde besöker just nu Israel och Palestina. Det är första gången en svensk utrikesminister besöker Israel sedan Sverige erkände Palestina 2014.

Det är bra om de svensk-israeliska relationerna normaliseras. Sverige bör eftersträva goda relationer med Israel, som ett uttryck för att Israel har samma rätt som andra stater att existera i fred och säkerhet. Goda relationer med Israel förbättrar också Sveriges möjligheter att påverka den israeliska politiken och att bidra till förnyade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och är ett hinder för varaktig fred i området. Israel har lika liten rätt att bryta mot folkrätten som andra stater, och även Hamas folkrättsbrott i form av raketbeskjutning mot civila mål i Israel ska förstås kritiseras.

Det finns två orsaker till att vi nu ser en tendens till normalisering av de svensk-israeliska förbindelserna. För det första har Sverige under senare år aktivt eftersträvat en sådan normalisering. För det andra har Israel fått en ny regering. Benjamin Netanyahu är borta från makten, och den nya regering har inte behov av att "straffa" Sverige för erkännandet av Palestina. Ett skäl till att Israel reagerade så starkt på det svenska erkännandet var ju att Israel ville avskräcka andra EU-stater från att följa Sveriges exempel.

Låt oss hoppas att regeringsskiftet i Israel inte bara leder till förbättrade relationer med Sverige utan, än viktigare, också innebär bättre förutsättningar för förhandlingar mellan israeler och palestinier. Syftet med sådana förhandlingar är att etablera den tvåstatslösning som är den enda möjligheten  att åstadkomma en varaktig fred.

2021-10-13

En blåbrun sörja?

Det är mycket nu.

För några dagar sedan avslöjade Göteborgs-Posten att SD Göteborgs valberedning placerat Lena Ferm på fjärde plats inför riksdagsvalet nästa höst. Lena Ferm tvingades för ett par år sedan i hast lämna sina politiska uppdrag för Moderaterna, då hon gillat och spridit hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Men i SD är hon välkommen och lanseras till och med som riksdagskandidat.

I går avslöjade tidskriften Expo att en tjänsteman på SD:s riksdagskansli är aktiv i vit makt-rörelsen. Det är bra att SD stänger av och inleder uteslutningsärende när en medlem och anställd har samröre med rasideologiska organisationer. Men SD borde kanske fundera på varför personer aktiva i vit makt-rörelsen söker sig just till just SD och inte till något annat parti. (En del moderater har försökt göra sig lustiga över att den aktuelle vit makt-aktivisten för 22 år sedan var aktiv i Miljöpartiet. Men som Erik Helmerson skriver i DN är ju poängen att personen i fråga från början inte var högerradikal - det var först när han radikaliserades som han sökte sig till just SD.)

Och idag berättar SD-riksdagsledamoten Björn Söder en tårdrypande historia om att han åkt med en buss där chauffören satt på sin CD (!) och spelat arabisk musik. Björn Söder kräver nu att busschaufförer ska spela "neutral musik" så att svenskar "förstår vad de sjunger om". Björn Söder har fått ta emot mycket hån för sitt utspel. Hur troligt är det att en busschaufför i dag har en "CD" med sig och spelar musik på? Vilken musik är "neutral" och vilka språk andra än svenska får förekomma i chaufförens musikval? Hur är det med franska och tyska? Och hur går det för skånska artister - många svenskar har ju svårt att förstå skånska.

Värst är att Björn Söder lägger hashtagen #islamiseringenavSverige till sitt inlägg. Inte bara för att islamister snarare förbjuder än tillåter musik - utan främst för att Björn Söder vill antyda att varje uttryck för arabisk kultur (de sjunger på arabiska) jämställs med islamisering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill till varje pris undvika att deras samarbete med Sverigedemokraterna beskrivs som ett blåbrunt samarbete. Men de senaste dagarnas händelseutveckling ger argument åt dem som vill använda benämningen "blåbrun" och benämna samarbetet mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som en blåbrun sörja. 

2021-10-08

SD har fasligt svårt att tvätta bort sin rasism

I dagarna blev det känt att SD Göteborgs valberedning placerat Lena Ferm på fjärde plats inför riksdagsvalet nästa höst.

Lena Ferm är inte vilken politiker som helst. För drygt två år sedan tvingades hon i hast lämna sina uppdrag för Moderaterna i Göteborg, då det avslöjats att hon gillat och spridit hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. På Twitter påstod hon, berättar GP, att de flesta människor som invandrar till Sverige är analfabeter. Hon har gillat bilder med blågula hakkors och inlägg som "Bossarna flyttar alla negrer från Ekvator området" och "SPARKA ISLAM ut ur Sverige", samt delat bilder som talar om den "arabiska invasionen" i EU.

Bara ett halvår efter att hon tvingats lämna sina uppdrag för Moderaterna välkomnades hon med öppna armar av Sverigedemokraterna. Det vore odemokratiskt att neka folk att vara medlemmar, sade SD:s distriktsordförande i Göteborg Pernilla Taxén Börjesson. Själv betraktade Lena Ferm sitt agerande som "harmlöst"

När nu Lena Ferm lyfts fram på fjärde plats av valberedningen för SD Göteborg försvarar Pernilla Taxén Börjesson beslutet bland annat med att Ferm "skärpt till sig" och att även tjänstemän "i Filipstad eller var det var" talat om invandrare som analfabeter.

Nu lär inte Lena Ferm hamna i riksdagen. Sverigedemokraterna går fram med en gemensam nationell lista i riksdagsvalet, och den lokala valberedningens förslag är bara ett underlag som skickas till den nationella valberedningen. Men att Lena Ferm efter sina uttalanden och sitt spridande av rasism och hat på nätet ändå så oproblematiskt lyfts fram av Sverigedemokraterna i Göteborg vittnar om hur svårt SD har att frigöra sig från sina rasistiska rötter. 

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism, brukar jag säga. Och jag står fast vid det. Moderaterna och Kristdemokraterna - och inte minst Liberalerna - borde verkligen fundera över vem de satt i båten och vart färden bär.

2021-09-20

Kyrkovalet: S backar, men klar majoritet för progressiva och liberala grupper!

Kyrkovalet 2021 blev en framgång för partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som till exempel Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Öppen kyrka (ÖKA). Samtidigt minskade de tre nomineringsgrupperna som har en fast partipolitisk tillhörighet - Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna.

POSK har på ett framgångsrikt sätt satt den politiska dagordningen för valrörelsen. Mycket av valdebatten - särskilt i medierna - har handlat om den fråga som POSK gick till val på, det vill säga att de politiska partierna inte borde finnas med i kyrkopolitiken. Däremot lyckades Socialdemokraterna inte få den politiska dagordningen att handla om sin viktigaste fråga - att utestänga radikalnationalistiska grupperingar som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AFS) från inflytande i Svenska kyrkan. Den strategin var framgångsrik i kyrkovalet 2017. Men det är möjligt att Sverigedemokraterna nu normaliserats i en grad som innebar att frågan inte förmådde göra avtryck i årets valrörelse.

Det är naturligtvis djupt beklagligt att ett högerextremt parti som AFS får tre mandat i Kyrkomötet. Men sammantaget innebär valresultatet att högerradikala och borgerligt konservativa krafter i Svenska kyrkan försvagas. Sverigedemokraterna tappar hela fem mandat och får bara 7.8 procent av rösterna. Konservativa Frimodig kyrka får 3.5 procent och tappar två mandat. Borgerligt alternativ, som har sina rötter i Moderaterna, tappar också två mandat och får 8.0 procent av rösterna. Kristdemokrater i Svenska kyrkan får 2.8 procent och behåller sina sju mandat.

Samtidigt gör Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) ett jättebra val (kanske en Nooshi-effekt?) och med 7.3 procent fördubblar man sina mandat från nio till 18. Miljöpartister i Svenska kyrkan och ÖKA går fram med två mandat vardera.

Sammantaget har liberala och progressiva nomineringsgrupper som Socialdemokraterna, Centerpartiet, ÖKA, ViSK, Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) och Miljöpartister i Svenska kyrkan tillsammans 144 av kyrkomötets totalt 249 mandat. Det är en solid grund att stå på inför den kommande mandatperioden.

Hela det preliminära valresultatet presenteras här.

Jag vill gratulera POSK, ViSK, ÖKA och Miljöpartister i Svenska kyrkan till sina valframgångar. Själv kandiderade jag till Kyrkomötet för Socialdemokraterna. I skrivande stund ser det ut som om jag kan komma in (jag stod på plats sju på listan, och även om Socialdemokraterna minskade något i Göteborgs stift så behåller partiet enligt de preliminära bedömningarna sina sju mandat). Nu tillkommer några poströster och det kan finnas krysstarka kandidater längre ned på listan. Om jag kommer in lovar jag att göra mitt allra bästa för att genomföra den politik jag lovade i valrörelsen - att stärka kyrkan som en  progressiv kraft i samhällsdebatten, att kyrkan ska vara en röst för svaga och utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda och att jag ska arbeta hårt för att alla nya präster måste lova att de är villiga att viga samkönade par. Tack för det stöd jag känt under hela valrörelsen!

2021-09-16

Slutspurt i kyrkovalet! Gå och rösta för en öppen och utåtblickande folkkyrka.

Kyrkovalet närmar sig. Det har gått att förtidsrösta länge, men det är på söndag det hela avgörs. Kommer kyrkan att gå i en mer konservativ, inåtblickande riktning eller kommer kyrkan även fortsättningsvis att vara en progressiv kraft i samhällsdebatten och vara en röst för svaga och utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda? Valet är viktigt - gå och rösta om du inte redan har gjort det! Och ta gärna med dig en vän.

Det är puls i valrörelsen. Många journalister ringer och vill ta del av mina perspektiv (jag kandiderar ju själv till Kyrkomötet, för den socialdemokratiska nomineringsgruppen). I dag medverkade jag i Svenska Dagbladets ledarredaktions podd, tillsammans med Catarina Kärkkäinen (redaktör på Timbros magasin Smedjan) och poddens redaktör Andreas Ericson. Vi tyckte - inte oväntat - väldigt olika om många saker. Men jag tycker det blev ett bra och resonerande samtal. Lyssna gärna här.

Religion och politik berör varandra. Kyrkan är, med sina över 5.7 miljoner medlemmar, en del av samhället - inte något som står utanför eller vid sidan av. De ideologiska värdekonflikter som präglar samhället återfinns också inom kyrkan. Därför tycker jag det är bra att de flesta nomineringsgrupperna är öppna med sin ideologiska riktning. Tydligheten gör det lättare för medlemmarna att orientera sig och ta ställning.

Så gå och rösta! Själv tänker jag - om jag skulle bli vald - arbeta hårt för att alla nya präster måste lova att de är villiga att viga samkönade par. På samma sätt som de måste vara villiga att samverka med prästkollegor oavsett kön.