Kyrkovalet: S backar, men klar majoritet för progressiva och liberala grupper!

Kyrkovalet 2021 blev en framgång för partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som till exempel Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Öppen kyrka (ÖKA). Samtidigt minskade de tre nomineringsgrupperna som har en fast partipolitisk tillhörighet - Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna.

POSK har på ett framgångsrikt sätt satt den politiska dagordningen för valrörelsen. Mycket av valdebatten - särskilt i medierna - har handlat om den fråga som POSK gick till val på, det vill säga att de politiska partierna inte borde finnas med i kyrkopolitiken. Däremot lyckades Socialdemokraterna inte få den politiska dagordningen att handla om sin viktigaste fråga - att utestänga radikalnationalistiska grupperingar som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AFS) från inflytande i Svenska kyrkan. Den strategin var framgångsrik i kyrkovalet 2017. Men det är möjligt att Sverigedemokraterna nu normaliserats i en grad som innebar att frågan inte förmådde göra avtryck i årets valrörelse.

Det är naturligtvis djupt beklagligt att ett högerextremt parti som AFS får tre mandat i Kyrkomötet. Men sammantaget innebär valresultatet att högerradikala och borgerligt konservativa krafter i Svenska kyrkan försvagas. Sverigedemokraterna tappar hela fem mandat och får bara 7.8 procent av rösterna. Konservativa Frimodig kyrka får 3.5 procent och tappar två mandat. Borgerligt alternativ, som har sina rötter i Moderaterna, tappar också två mandat och får 8.0 procent av rösterna. Kristdemokrater i Svenska kyrkan får 2.8 procent och behåller sina sju mandat.

Samtidigt gör Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) ett jättebra val (kanske en Nooshi-effekt?) och med 7.3 procent fördubblar man sina mandat från nio till 18. Miljöpartister i Svenska kyrkan och ÖKA går fram med två mandat vardera.

Sammantaget har liberala och progressiva nomineringsgrupper som Socialdemokraterna, Centerpartiet, ÖKA, ViSK, Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) och Miljöpartister i Svenska kyrkan tillsammans 144 av kyrkomötets totalt 249 mandat. Det är en solid grund att stå på inför den kommande mandatperioden.

Hela det preliminära valresultatet presenteras här.

Jag vill gratulera POSK, ViSK, ÖKA och Miljöpartister i Svenska kyrkan till sina valframgångar. Själv kandiderade jag till Kyrkomötet för Socialdemokraterna. I skrivande stund ser det ut som om jag kan komma in (jag stod på plats sju på listan, och även om Socialdemokraterna minskade något i Göteborgs stift så behåller partiet enligt de preliminära bedömningarna sina sju mandat). Nu tillkommer några poströster och det kan finnas krysstarka kandidater längre ned på listan. Om jag kommer in lovar jag att göra mitt allra bästa för att genomföra den politik jag lovade i valrörelsen - att stärka kyrkan som en  progressiv kraft i samhällsdebatten, att kyrkan ska vara en röst för svaga och utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda och att jag ska arbeta hårt för att alla nya präster måste lova att de är villiga att viga samkönade par. Tack för det stöd jag känt under hela valrörelsen!

Slutspurt i kyrkovalet! Gå och rösta för en öppen och utåtblickande folkkyrka.

Kyrkovalet närmar sig. Det har gått att förtidsrösta länge, men det är på söndag det hela avgörs. Kommer kyrkan att gå i en mer konservativ, inåtblickande riktning eller kommer kyrkan även fortsättningsvis att vara en progressiv kraft i samhällsdebatten och vara en röst för svaga och utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda? Valet är viktigt - gå och rösta om du inte redan har gjort det! Och ta gärna med dig en vän.

Det är puls i valrörelsen. Många journalister ringer och vill ta del av mina perspektiv (jag kandiderar ju själv till Kyrkomötet, för den socialdemokratiska nomineringsgruppen). I dag medverkade jag i Svenska Dagbladets ledarredaktions podd, tillsammans med Catarina Kärkkäinen (redaktör på Timbros magasin Smedjan) och poddens redaktör Andreas Ericson. Vi tyckte - inte oväntat - väldigt olika om många saker. Men jag tycker det blev ett bra och resonerande samtal. Lyssna gärna här.

Religion och politik berör varandra. Kyrkan är, med sina över 5.7 miljoner medlemmar, en del av samhället - inte något som står utanför eller vid sidan av. De ideologiska värdekonflikter som präglar samhället återfinns också inom kyrkan. Därför tycker jag det är bra att de flesta nomineringsgrupperna är öppna med sin ideologiska riktning. Tydligheten gör det lättare för medlemmarna att orientera sig och ta ställning.

Så gå och rösta! Själv tänker jag - om jag skulle bli vald - arbeta hårt för att alla nya präster måste lova att de är villiga att viga samkönade par. På samma sätt som de måste vara villiga att samverka med prästkollegor oavsett kön.

Ännu har vi inget namn på terrordåden den 11 september

I morgon - den 11 september 2021 - har det gått 20 år sedan al-Qaida genomförde sina terrorattacker mot civila och militära byggnader i USA. Vi har ännu inget etablerat namn på det som hände. I stället namnger vi terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Hade terrordådet genomförts i dag hade vi kanske haft lättare att sätta namn på den. I dag har transnationella terrornätverk etablerat sig i den internatonella politiken och de traditionella nationalstaterna har svårt att värja sig. IS - Islamiska staten - är ett sådant exempel. Men för 20 år sedan representerade al-Qaida fortfarande något nytt.

 

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text 20 år senare är att den på ett sätt inte tycks ha åldrats alls - jag skulle i dag  kunna skriva ungefär samma text igen. Men idag hade den kanske uppfattas som banal - ett uppräknande av självklarheter. Då representerade texten något nytt. 

 

Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

(Denna text är en reviderad version av den text jag publicerade på min blogg för tio år sedan, den 10 september 2011.)

"Det är identitetspolitikens fel!"

I dag skriver Marie Demker och jag på DN Debatt om vår nya bok "Det är identitetspolitikens fel! Makt mobilisering och mångfald. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Identitetpolitik har blivit den samhällspolitiska debattens gemensamma spottkopp. Inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte den förkättrade identitetspolitiken ska lyftas fram som en del av problemet.

Kritiken mot identitetspolitiken kommer från alla politiska håll. ”Identitetspolitiken är den nya rasismen”, skriver den moderate politikern Gunnar Hökmark och menar att identitetspolitiken innebär ”kollektiv skuld, rasism och förakt för individen”. (Expressen 12/7 -20) Den liberale journalisten och debattören Mattias Svensson anser att identitetspolitiken är ”en fara för hela vårt dynamiska, pluralistiska, fria och rika samhälle. (SvD 17/1 -18) Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar menar att identitetspolitiken kan ha ”skrämt bort väljare från Vänsterpartiet”. (SvD 2/10 -20)

Paradoxalt nog är det samtidigt svårt att identifiera röster som öppet försvarar identitetspolitiken. Ett undantag är statsvetaren och krönikören på Dagens Nyheters kulturredaktion Elsa Kugelberg som anser att identitetspolitiken i sin bästa form är ”en kamp för att ideal om jämlikhet och frihet ska få genomslag i praktiken”. (DN 15/7 -20)

Ordet ”identitetspolitik” riskerar att reduceras till ett slagträ i den politiska  debatten – ett ord som används för att avfärda och stigmatisera meningsmotståndare.

I vår bok ”Det äridentitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro, 2021) pekar vi på de politiska och ideologiska skiljelinjer som ligger till grund för striden om identitetspolitiken och varför  identitetspolitik väcker så starka känslor. Med exempel från bland annat #MeToo, Sverigedemokraterna, Sametinget, Pridefestivalen och Black Lives Matter diskuterar vi identitet som grund för politisk mobilisering samt identitetspolitikens styrkor och svagheter i förhållande till centrala demokratiska värden.

*

Vi menar att det inte finns någon  självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Intresse och identitet hänger ihop. Sociologen Riva Kastoryano har hävdat  att grupper konkurrerar med varandra på en slags marknad för identiteter i syfte att erhålla resurser till den egna gruppen. Det är därför avgörande för en god demokratisk diskussion att  målmedvetet dekonstruera dessa identiteter, i syfte att peka ut det intresse som finns inbyggt i identiteten. Vilka materiella – eller immateriella – resurser är det som den grupp som mobiliserar politiskt genom identitet gör anspråk på? Vilka ideologiska värden är det som står på spel i konflikten?

 Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier.

*

Det är kraven på  resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan  kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås. Genom att synliggöra nya och gamla skiljelinjer värnar vi det politiska och därigenom värnar vi demokratin.

 

 

Tungt för oppositionen i opinionsmätningarna

Nu drar budgetprocessen igång. I dagsläget talar mycket för att Magdalena Andersson lyckas få med både Nooshi Dadgostar och Annie Lööf på vagnen. Vänsterpartiets krav på budgeten, såsom de framfördes i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan, var inte ohemula. Centerpartiet har inte mycket att vinna på att orsaka en regeringskris senare i höst. Och Magdalena Andersson har gott om miljarder att fördela.

Jag noterar att det går väldigt dåligt för oppositionen i opinionsmätningarna. Trots alla regeringskriser. Trots regeringens svaga parlamentariska underlag. Trots skjutningarna och en socialdemokrati som borde vara väldigt regeringstrött efter sju tunga och turbulenta år. Men om dagens mätning från SVT/Novus vore valresultat skulle vi ändå med stor sannolikhet få en ny S-ledd regering. Det är otvivelaktigt ett underbetyg åt oppositionen, med tanke på var vi befinner oss i mandatperioden. De tre rödgröna partierna samlar tillsammans 41.5 procent mot de fyra borgerliga partiernas 37.5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 48.2 procent, mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Vänsterpartiets 50.4 procent. Och då har jag ändå valt att räknat in Liberalerna, som med sina 2.1 procent ligger långt ifrån riksdagsspärren och gör sitt sämsta resultat någonsin i en SVT/Novus-mätning.

Om några veckor är det val i både Norge och Tyskland. I båda länderna tyder opinionsmätningarna på ett regeringsskifte, och att Socialdemokraterna kommer att kunna ta över makten. Det är klart att det i så fall blir en energikick även för de svenska Socialdemokraterna.

Och söndag 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett viktigt val! Glöm inte att gå och rösta.