"Det är identitetspolitikens fel!"

I dag skriver Marie Demker och jag på DN Debatt om vår nya bok "Det är identitetspolitikens fel! Makt mobilisering och mångfald. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Identitetpolitik har blivit den samhällspolitiska debattens gemensamma spottkopp. Inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte den förkättrade identitetspolitiken ska lyftas fram som en del av problemet.

Kritiken mot identitetspolitiken kommer från alla politiska håll. ”Identitetspolitiken är den nya rasismen”, skriver den moderate politikern Gunnar Hökmark och menar att identitetspolitiken innebär ”kollektiv skuld, rasism och förakt för individen”. (Expressen 12/7 -20) Den liberale journalisten och debattören Mattias Svensson anser att identitetspolitiken är ”en fara för hela vårt dynamiska, pluralistiska, fria och rika samhälle. (SvD 17/1 -18) Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar menar att identitetspolitiken kan ha ”skrämt bort väljare från Vänsterpartiet”. (SvD 2/10 -20)

Paradoxalt nog är det samtidigt svårt att identifiera röster som öppet försvarar identitetspolitiken. Ett undantag är statsvetaren och krönikören på Dagens Nyheters kulturredaktion Elsa Kugelberg som anser att identitetspolitiken i sin bästa form är ”en kamp för att ideal om jämlikhet och frihet ska få genomslag i praktiken”. (DN 15/7 -20)

Ordet ”identitetspolitik” riskerar att reduceras till ett slagträ i den politiska  debatten – ett ord som används för att avfärda och stigmatisera meningsmotståndare.

I vår bok ”Det äridentitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro, 2021) pekar vi på de politiska och ideologiska skiljelinjer som ligger till grund för striden om identitetspolitiken och varför  identitetspolitik väcker så starka känslor. Med exempel från bland annat #MeToo, Sverigedemokraterna, Sametinget, Pridefestivalen och Black Lives Matter diskuterar vi identitet som grund för politisk mobilisering samt identitetspolitikens styrkor och svagheter i förhållande till centrala demokratiska värden.

*

Vi menar att det inte finns någon  självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Intresse och identitet hänger ihop. Sociologen Riva Kastoryano har hävdat  att grupper konkurrerar med varandra på en slags marknad för identiteter i syfte att erhålla resurser till den egna gruppen. Det är därför avgörande för en god demokratisk diskussion att  målmedvetet dekonstruera dessa identiteter, i syfte att peka ut det intresse som finns inbyggt i identiteten. Vilka materiella – eller immateriella – resurser är det som den grupp som mobiliserar politiskt genom identitet gör anspråk på? Vilka ideologiska värden är det som står på spel i konflikten?

 Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier.

*

Det är kraven på  resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan  kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås. Genom att synliggöra nya och gamla skiljelinjer värnar vi det politiska och därigenom värnar vi demokratin.