Talmansrundor bättre än extraval. Men det är nu svårigheterna börjar

Jag är glad att det inte blev ett extra val mitt under pågående pandemi. Då tänker jag inte enbart på riskerna för smittspridning utan - precis som Vänstra Stranden - på de begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna som pandemilagen innebär. En kort och intensiv valrörelse med begränsade möjligheter att genomföra politiska möten och offentliga manifestationer skulle riskera att urholka valets demokratiska legitimitet.

Dessutom är det hög sannolikhet att ett extra val skulle utmynna i ett valresultat ungefär motsvarande det efter valet 2018. Då kvarstår problemen och processen riskerar att igen utmynna i utdragna talmansrundor. De opinionsundersökningar som genomförts visar också att det inte finns ett starkt tryck i opinionen på ett extra val - snarare tvärtom.

De talmansrundor som nu stundar är svåra att bedöma. Det syns ingen rörelse i fältet, för att tala travspråk. Det är svårt att se hur Ulf Kristersson skulle släppas fram av riksdagen, givet rådande mandatfördelning. Men det är små marginaler, så det kan inte uteslutas.

Troligare är att Stefan Löfven kan få majoritet för att bilda ny regering. Men hur ska han i så fall kunna få igenom sin höstbudget? Centerpartiet vägrar budgetförhandla med Vänsterpartiet och Liberalerna vill hellre samarbeta med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Samtidigt är Liberalerna fortfarande djupt splittrade i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. För Stefan Löfven torde det vara uteslutet att gå till val 2022 som statsminister men med en budget som Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har röstat igenom.

Mer sannolikt är att Stefan Löfven och hans regering lyckas förhandla sig fram till stöd för sin budget från både Centerpartiet och Vänsterpartiet utan att dessa båda partiet förhandlar med varandra.

Så läget är fortfarande låst. De kommande samtalen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet underlättas kanske heller inte av att Stefan Löfven tre gånger under dagens pressträff anklagade Vänsterpartiet för att ha "lierat sig" med Sverigedemokraterna i samband med misstroendeförklaringen i riksdagen. Jag har tidigare skrivit att Vänsterpartiet genom att stödja Sverigedemokraternas misstroendeförklaring bidragit till att normalisera partiet. Den formuleringen håller jag fast vid. Men man ska ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att varaktigt föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Då bör man också undvika ordval som i onödan förstärker de spänningar som finns.

Tre tankar om regeringskrisen

Sansa er. De senaste dagarna har jag i sociala medier sett många i vanliga fall kloka och reflekterande socialdemokrater och vänsterpartister ta heder och ära av varandras partier. Inläggen är ofta grovt förenklade och har sin bas i en absolut vägran att försöka se saken ur den andres perspektiv. Jag förstår vreden och besvikelsen. Men ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Försvåra inte förutsättningarna för en samverkan genom att ge uttryck för er frustration i sociala medier. Så sansa er. Blicka framåt. 

Låt falla vad icke kan stå. Det knakar i samhällets fogar och band, låt falla vad icke kan stå! Så skaldade den danske poeten och socialisten Ulrich Peter Overby i sången "Socialisternas marsch" (1871, svensk översättning Johan Lindström Saxon). Kanske är det nödvändigt att Januariavtalet faller samman för att något nytt ska  växa fram. Så här långt visar händelseutvecklingen att en stabil socialdemokratiskt ledd regering kräver samarbete både mot mitten och vänster. Att på sikt isolera Vänsterpartiet fungerar inte. Kanske krävs de en regeringsombildning eller ett extra val för att bekräfta denna insikt.

Den stora koalitionen. Efter valet 2018 förespråkade Annie Lööf en stor koalition där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingick. I dagsläget är en sådan koalition osannolik. Men på sikt kan Socialdemokraterna hamna i ett läge där man tvingas välja mellan partiets bästa (Socialdemokraterna tappar sannolikt väljare om man går i koalition med Moderaterna) och landets bästa (i en koalition förhindra genomförandet av en starkt högerorienterad politik). Jag vill definitivt inte se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men om den nuvarande regeringskrisen inte löser sig och ett extraval inte förändrar läget kommer frågan att komma upp på dagordningen.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu (II)

Dagens hastiga utveckling i frågan om marknadshyror präglades av att samtliga partier verkligen agerade på det sätt som de i tisdags sa att de skulle göra. I det avseendet var händelseutvecklingen förutsägbar och i linje med det scenario jag skisserade här. 

En viktig skillnad är att Vänsterpartiet så snabbt och sorglöst markerade att partiet tänkte bejaka Sverigedemokraternas misstroendeförklaring i riksdagen. Nooshi Dadgostar beskriver det som "en ren formalitet" vilket parti som väcker misstroendeförklaring. I konstitutionell mening har hon rätt. Men politiskt innebär ett stöd till misstroendeförklaringen från Vänsterpartiet att partiet bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna. När Vänsterpartiet  säger att det inte spelar roll vilket parti som tar initiativet gör man ingen skillnad mellan Sverigedemokraterna och andra partier. Ju fler områden där Sverigedemokraterna likställs med andra partier, desto mer normaliserat blir Sverigedemokraterna. Jag förstår att det inte är Vänsterpartiets avsikt. Men det blir konsekvensen. Everything comes with a price.

På pressträffen i eftermiddags höll Stefan Löfven korten tätt intill kroppen. Han behöver tid för att analysera situationen (händelseutvecklingen gick mycket fort idag). Jag har svårt att se att Löfven kommer att utlysa extraval, men det går inte att utesluta. Kommer Löfven att avgå före omröstningen i riksdagskammaren, eller kommer han att låta sig avsättas för att synliggöra den politiskt heterogena allians - från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna - som är oenig om allt utom i att de vill avsätta regeringen? 

De talmansrundor som i så fall följer leder sannolikt till att Stefan Löfven ges förnyat förtroende. Men säkert är det inte. Anden är ur flaskan, och det är inte så lätt att få in henom igen.

Nu har Stefan Löfven några dygn på sig att genom informella samtal med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet försöka bana en väg fram. Kanske är sådana samtal redan i full gång. Eller så bedömer Stefan Löfven redan nu sådana samtal som utsiktslösa och har i stället redan börjat fundera över en ny regeringsbildning. I vilket fall är Stefan Löfvens politiska kreativitet och handlingskraft - igen uppe för prövning.

Kanske kan parterna frälsa regeringen på samma sätt som parterna gjorde i LAS-frågan? Hyresgäster och fastighetsägare har en del gemensamma intressen i fråga om förutsägbarhet på hyresmarknaden och en oro över att politiken genom en regeringskris kommer att förlora kontrollen över vilka ramar som ska reglera hyresfrågan. Om parterna gemensamt vädjar till politiken om tid för samtal/dialog/förhandlingar förändras det politiska landskapet på ett sätt som ökar handlingsutrymmet för både Vänsterpartiet och Centerpartiet/Liberalerna. Men vill parterna detta? Osäkert. Men det är en väg som bör prövas.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu.

Hittills har Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar hanterat frågan om marknadshyror på ett politiskt skickligt sätt. Kampen mot marknadshyror är en för partiet ideologiskt viktig sakfråga. Partiets offensiva linje sätter frågan högt upp på den politiska dagordningen, stärker partiet internt och kanske också i väljarkåren.

Nu kräver Vänsterpartiet att regeringen inom 48 timmar (!) antingen meddelar att man helt avstår från att förändra hyreslagstiftningen eller inleder förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Annars hotar man med misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet förstås att regeringen kommer att säga blankt nej till båda dessa krav (vilket justitieminister Morgan Johansson också gjorde i eftermiddags). Däremot hoppas kanske Vänsterpartiet att deras utspel ska sätta andra bollar i rullning - till exempel att mobilisera Hyresgästföreningen i frågan.

Går vi då mot en regeringskris och ett eventuellt extraval? Nja, kanske inte. Nedan följer det scenario jag upplever som mest sannolikt framåt.

Vänsterpartiet har inte tillräckligt med mandat för att själva kunna väcka en misstroendeförklaring. Därför kommer partiet att ta kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna för att sondera om de vill hjälpa till med sina mandat. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer sannolikt att säga nej. De vill visserligen avsätta regeringen, men de vill inte göra det på en fråga där de har helt motsatt uppfattning än Vänsterpartiet. Moderaterna och Kristdemokraterna är ju positivt inställda till marknadshyror. 

Efter att Moderaterna och Kristdemokraterna sagt nej kan Vänsterpartiet sträcka på sig och säga att man nu verkligen försökt. Partiet har gjort allvar av sitt hot, men Moderaterna och Kristdemokraterna vek ner sig. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utfästelser om att de är beredda att rösta bort regeringen varje dag i veckan.

Men Vänsterpartiets strategi inrymmer en svaghet - Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna hänvisar Nooshi Dadgostar till Jimmie Åkesson eftersom det råder viss sakpolitisk samsyn mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i synen på marknadshyror. Men för Vänsterpartiet är det ideologiskt omöjligt att lägga fram en misstroendeförklaring tillsammans med Sverigepartiet. 

Sverigedemokraterna kan i stället välja att själva lägga fram en misstroendeförklaring och i en omröstning kanske på stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vad gör Vänsterpartiet då? Sannolikt lägger partiet ned sin röst och Stefan Löfven klarar sig. Då riskerar Vänsterpartiet att mötas av anklagelser om att man bara skramlat med vapnen, och inte haft den politiska kraften att använda dem. Vänsterpartiet kan - av ideologiska skäl - inte stödja en misstroendeförklaring framlagd av Sverigedemokraterna och som riskerar att leda till en moderatledd regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vad händer då om Ulf Kristersson i stället lite oväntat skulle säga ja till Vänsterpartiets invit om misstroendeförklaring? Det är osannolikt, men faktiskt inte omöjligt. Ur det perspektivet leker Vänsterpartiet med elden. Då finns det en majoritet i kammaren för att avsätta statsministern och därmed också regeringen. I så fall tvingas Stefan Löfven använda sin politiska kreativitet till att modifiera processen om marknadshyrorna på ett sätt som någorlunda tillmötesgår Vänsterpartiet utan att Januarisamarbetet avbryts. Eller så avgår Stefan Löfven, i så fall sannolikt redan före omröstningen. Då väntar i första hand nya talmansrundor (jag tror inte på ett extraval) och så småningom en ny regering, förmodligen ledd av Stefan Löfven. 

Insikten om dessa sannolika utfall får nog också Ulf Kristersson att avstå från att tacka ja till Vänsterpartiets invit. Men osvuret är bäst.

Hur kommer Vänsterpartiet att agera i frågan om marknadshyror?

Om statsminister Stefan Löfven inte lyssnar på Vänsterpartiets krav när det gäller marknadshyror i nyproducerade lägenheter tänker partiet agera före sommaruppehållet, uppger källor till Ekot idag. Det är en intressant formulering som inrymmer åtminstone två oklarheter.

För det första: Vänsterpartiet kan ju knappast mena att det avgörande är att Stefan Löfven "lyssnar på" vad partiet har att anföra i frågan om marknadshyror. Stefan Löfven känner naturligtvis redan till Vänsterpartiets argument. Problemet för Vänsterpartiet är därför inte att Stefan Löfven inte lyssnar på dem, problemet är att han inte gör som Vänsterpartiet vill. Det är inte Stefan Löfvens okunskap som skiljer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna åt. Det som skiljer är i stället att de båda partierna gör olika politiska bedömningar om vad som i detta läge är den bästa vägen fram.

Överhuvudtaget är uttrycket att en politiker "måste lyssna på mig" vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen inte lyssnar på dem. Problemet är ofta i stället att de visst blir lyssnade på men ändå inte får som de vill. Se gärna min text "Ingen lyssnar på mig-syndromet". Den kan läsas här.

För det andra: Vad inryms i formuleringen att Vänsterpartiet tänker "agera" före sommaruppehållet? Den utredning som presenterats och vars förslag Vänsterpartiet tar starkt avstånd ifrån är ju nu utsänd på remiss. Remissinstanserna kommer att ge synpunkter och flera av dessa synpunkter kommer att vara mycket kritiska. Först därefter - sannolikt någon gång i höst - kommer regeringen efter samråd/förhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna att formulera en proposition i frågan. Så vad ska Vänsterpartiet göra just nu? En misstroendeförklaring är inte politiskt trovärdig mitt i sommaren och innan Socialdemokraterna fått en möjlighet att förhålla sig till inkomna remisskommentarer.

Själv är jag en stark motståndare till marknadshyror. Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet driver frågan - jag delar partiets bedömning att utredningens förslag öppnar dörren för att på sikt införa marknadshyror inte bara i nybyggnation. Det gynnar sannolikt Vänsterpartiet att driva frågan och det bidrar kanske också till att driva den svenska politiska debatten åt vänster. En politisk mobilisering och en folklig opinion mot marknadshyror förbättrar dessutom Stefan Löfvens och Morgan Johanssons förhandlingsposition inför samtalen med Centerpartiet och Liberalerna. Så egentligen borde Stefan Löfven också uppskatta att Vänsterpartiet tar strid denna fråga. Det kanske han också gör, innerst inne.

Svensk säkerhetspolitisk opinion. Förtroende, Nato-frågan och militär mot gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde  har skärpts. Rysslands olagliga annektering av Krim och spänningen mellan Ukraina och Ryssland påverkar även hotbilden mot Sverige. Samtidigt som hotbilden mot Sverige skärpts finns bred partipolitisk enighet om behovet av kraftiga förstärkningar av det militära försvaret. Värnandet av Sveriges territorium blir en starkare prioriterad uppgift för försvaret, samtidigt som betydelsen av Sveriges deltagande i internationella insatser har tonats ned. Värnplikten har återaktiverats.

Hur relaterar då förändringarna i hotbilden och den mer territoriellt baserade försvarspolitiken till svensk opinion i försvars- och säkerhetspolitiska frågor? I dag skriver jag tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén på DN Debatt om resultaten från 2020 års SOM-undersökning, vilka redovisas i kapitlet "Det kalla krigets återkomst?" i den kommande volymen Ingen anledning till oro(?) från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Resultaten visar att förtroendet för försvaret aldrig har varit så starkt sedan mätningarna påbörjades 1986. På frågan "Hur stort förtroende har du för det sätt försvaret sköter sitt arbete?" svarade 46 procent att de hade ett mycket eller ganska stort förtroende. Endast 16 procent svarade att de hade ett ganska eller mycket litet förtroende. Förtroendebalansen (andelen som har ett stort förtroende minus andelen som har ett litet förtroende) för försvaret blir därför rekordhöga +30.

Opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt stabilt. Nato-motståndarna är något fler än Nato-anhängarna, men skillnaden är liten. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 27 procent, vilket är en minskning med två procentenheter. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, jämfört med 33 procent föregående år. Andelen som anser att förslaget varken är bra eller dåligt uppgår till 41 procent, en liten ökning från 38 procent föregående år.

Förändringarna är små. Vi kan ändå notera att andelen som anser att Sverige ska söka medlemskap i Nato – 27 procent – är den minsta sedan 2012. Nato-motståndet är störst bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater. Nato-motståndet är lägst bland moderater, kristdemokrater, Sverigedemokrater och liberaler. Bland centerpartister är Nato-motståndarna fler än Nato-anhängarna, 30 mot 19 procent. 

För första gången ingår frågan om att låta försvaret bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Försvarets medverkan i polisiära uppgifter är alltsedan Ådalshändelserna 1931 en känslig fråga i Sverige. Då sköts fem personer i samband med en arbetskonflikt ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Resultaten visar att det finns stöd i opinionen för samverkan mellan polis och försvar i kampen mot grov brottslighet. Av svarspersonerna anser 78 procent att det är en viktig uppgift för Försvarsmakten att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Stödet är starkast bland Sverigedemokrater och kristdemokrater, följt av moderater och socialdemokrater. Motståndet är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och centerpartister. Det tycks således som att resultaten påverkas mer av svarspersonernas position på den så kallade GAL/TAN-skalan än på den traditionella vänster/höger-skalan.

Vilken roll kommer försvarsfrågorna att få i nästa års valrörelse? Innebär väljarnas relativa nöjdhet med den förda politiken att dessa frågor blir svåra att politisera? I svensk politik finns en tradition att undvika öppna konflikter om utrikes- och säkerhetspolitiken och dessa frågor har endast sällan en avgörande betydelse för väljares partival. Samtidigt kan utrikes- och säkerhetspolitiska frågor vara ett sätt för partierna att mobilisera sina egna väljare och profilera sig i förhållande till politiska motståndare. Särskilt frågan om Sveriges relationer till Nato innehåller en konfliktpotential som de politiska partierna kan frestas att utveckla i en kommande valrörelse.