Som läsaren av denna blogg vet skulle jag gärna se en mer vänsterorienterad politik i Sverige i dag. Men hur ska vi komma dit? Inte så sällan hörs rop från vänsterhåll om att Januariavtalet borde förhandlas om. Antingen i form på ett sätt som skulle möjliggöra samverkan med Vänsterpartiet. Eller i innehåll på ett sätt som skulle ge mer utrymme för jämlikhetsreformer och mer pengar till välfärdssektorn.
Men att förhandla om Januariavtalet är lättare sagt än gjort. Centerpartiet och Liberalerna betalade ett högt politiskt pris när de vägrade låta sin allianspartner Ulf Kristersson och Moderaterna bilda regering för att i stället göra upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Centerpartiets och Liberalernas vilja att låta den rödgröna regeringen driva en mer vänsterorienterad politik kan - för att uttrycka det milt - beskrivas som något begränsad.
En förhandling innebär per definition att båda parter måste ge och ta. I debatten om en omförhandling av Januariavtalet finns ett stråk av naivitet, en slags förväntan om att Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) i en sådan förhandling bara kan ta, och inte behöva ge. De som varit med i förhandlingar på riktigt inser att det är sällan så det går till i verkligheten.
Så vad kan Socialdemokraterna ge Centerpartiet och Liberalerna i en omförhandling om Januariavtalet? Har ni några tips, kära läsare? Annars kommer Januariavtalet att strukturera politiken resten av mandatperioden.
9 kommentarer:
NATO, det känns som den frågan som de liberala skulle kunna ge upp mest för att få till ett framsteg i.
Hej, välkommet med lite mer av öppning i debatten om detta - nästan som S Löfvens tal i Almedalen ; just härifrån tror jag vi måste börja. Och jag tror vår Socialdemokrati (lokalt aktiv sedan tonåren) behöver återfinna sitt liberala arv, gemensamt med hela den moderna demokratin och folkrörelsernas organisering (kanske också med rötter längre tillbaka; att bönderna i stor utsträckning varit självägande och haft en röst också i forna riksdagar är inte oviktigt för att förstå och formulera en frihetlig socialism (om vi vågar tala mer ideologi utan att bli bokstavstroende). Det sista, inom min parantes, tror jag är helt avgörande: Ideologi är både idédiskussion och en gemensam grund i solidaritet (kärlek, i många religioners tanke och gemenskap), och en praktisk hållning att ständigt studera och förstå samhället på nytt, och vara beredd att justera tidigare modeller och reformer. Men - mycket viktigt! - med lite djup och respekt för särskild kunskap. Här skulle vi kunna svara mer precist och underbyggt (och därför med tyngd) på nyliberalismens förenklade teori om politisk ledning och organisering av välfärd (eller egentligen nonchalanta avsaknad av reflektion av vad avskaffade skolstyrelser, lokakt demokratiskt samråd och lyssnande till bred profession i vård/bildning mm, och där medborgaren reduceras till kund, kommer betyda för kunskap och demokrati. Men också socialdemokratin måste mer uthålligt - ej bara i överraskande Almedalstal - erkänna berättigad kritik med ett alltför kollektivt samhälle, och så nu lätt dömande mot unga asylsökande, arbetslösa, troende, bostadssökande (som om våra tillkortakommanden att planera bostäder, kommunikationer, studier och skola mm kan skyllas dem som behöver allt detta) . Just här verkar Centerns Anders J värd att lyssna till, och synd att det tagit ett drygt år för S, C och L att gemensamt stå upp för och förklara/justera en reformism man vill driva. Men bättre sent än aldrig! Och om riksdagen vill annorlunda, så är det demokratins dynamik. / Hälsningar Urban Wetterroth
En jordbruksminister och en utbildningsminister kanske?
Rusta upp försvaret på riktigt, inte på låtsas.
Homo Economicus
"I debatten om en omförhandling av Januariavtalet finns ett stråk av naivitet, en slags förväntan om att Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) i en sådan förhandling bara kan ta, och inte behöva ge. De som varit med i förhandlingar på riktigt inser att det är sällan så det går till i verkligheten." Det kan jag intyga. Visserligen har jag hållit mig undan partipolitiken, men min erfarenhet från dryga 30 års fackliga och "affärs"förhandlingar stöder Ulfs påstående.
Det borde inte varit svårt att förutse att en uppgörelse med riksdagens mest nyliberala parti centern skulle leda till mer marknadsfundalism och slopandet av liberalernas käpphäst värnskatten var ett slag i ansiktet på t ex arbetarväljarna. Men uppenbarligen var slakten av alliansen viktigare.
Att släppa in V i värmen skulle förstås spräcka uppgörelsen direkt och för att marknadsfundalismen minskade (AF mm) kan vi tacka bl a SD för. Hur dysfunktionell nuvarande regeringskonstellation är visar t ex förseningen med att komma tillrätta med de absurda utvisningarna av kvalificerad arbetskraft pga skitsaker. Först efter ett år tycks regeringen ha kommit överens med nyliberalerna i C om DIREKTIVEN för en utredning.
Jag skulle iofs inte ha något emot att regering och stödpartier skulle omförhandla januariavtalet. För då tror jag att liberalerna skulle kliva av, dels med tanke på sitt usla opinionsläge, dels pga att de nu ledande var motståndare till avtalet.
Klas Bengtsson
Några funderngar på temat, som nog kommer att bli aktuell att besvara skarpt först 2021.
en svår fråga att besvara, för gemene man.
Avtalet är en överenskommelse, som
är ett resultat av politisk handel (förhandling), där det trots allt saknas
alternativ. Den nya scheffen C, kommer att hålla partiklarna i herrans tukt
och förmaning, så det är in knipa.
Skilj på vad som sägs offentligt, och vad som är ren krass politk inne på regeringskansliet.
Avtalet handlar lite om att inför väljarna kunna motivera sitt handlande i regeringsfrågan, före, under och efter valet. Det finns trots allt inte så mycket att göra efter alla snurriga turer
med regeringsförhandlingen. Trots allt försökte C med att själv kamma hem statsministerposten, och när det visade sig att M hellre släppte fram
en S regering, än en C+Fp+Mp-regering (som hade varit självmord för Moderaterna)
så handlade det väl mer om att det ska se bra ut i protokollet, detta att vp inte får han inflytande över tex budgeten. Det är ju för att motivera den egna ideologiska renlärigheten. Men det finns inga alternativ:
Många räds extraval, Att det är bökigt att genomföra ett val, utöver att det krävs majoritet, efter valet, som nog inte alla kan förklara.
M+S
Fp+Mp
De som kan kaxa, slå på pukor, tuta i luren och mopsa upp sig är däremot:
V <-> Kd
och
C <-> Sd.
Vilket innebär att regerings-koalitionen
under inga omständigheter har några handlingsalternativ?
S.W
"Förhandla om" om vad då?
- Knackelibank i potaislandet, galopp på grönbetet, vad tror folk,
att regeringskansliet kan sitta och ratta statsbudgeten efter en överenskommelse, utan att ta hänsyn till:
- verkligheten, dvs vad som händer på gatan.
- opinionstrender
- utskottsmajoriteter eller kvittningar i kammaren?
När parterna/partierna kohandlade ihop avtalet, under viss
tidsnöd, enligt devisen, - att man ska kunna försvara sitt agerande inför väljarna,
så handlar det trots allt mer om skådespel. C och i viss mån Fp stekte ju M inför valet, för att komma åt den frihetliga kakan, men så blev det ingen "Jack-pott" efter valet,
och då kunde inte gärna C+Fp gå i säng med M+Kd, som inte kunde få ihop det med Mp.
Då blev det den där överenskommelsen, som nog är en slags "inte tappa ansiktets" konstruktion, lite av en ett spel i galleriet.
Parterna måste därtill ta hänsyn till den parlamentariska verkligheten, dvs att riksdagen är överordnad, det låg naturligtvis
i korten.
Sedan kanske några tvingas till att intitiera en svekdebatt, inför
nästa val, om allt inte genomförs enligt "planen", men frågan är vart C kommer med det, väljarna inser ju att S inte kan sträcka sig alltför långt för att göra Cs partiledning nöjda.
Regeringsöverenskommelsen jan 2019 har helt enkelt inte så mycket
med den politiska verkligheten 2020 att skaffa. Det är en helt ny spelplan,
regeringsfrågemässigt, respektive sakpolitiskt. Rent ideologiskt har nog
inte Liberalismen förlorat, den har ju trots allt segrat genom EU-projektet,
däremot verkar det som att Herre-Jössesliberalismen nått vägs ände.
S.W
I stöpsleven:
V ska byta partiledare, och fortsätta göra sig relevanta, som politiskt kraftfält.
Fp ska rycka upp sig i opinionen, och fundera på regeringsbildningsfrågan, att vara eller inte vara, i maskopi med V, det är frågan?
Mp ska hålla sig flytande, dvs hålla S i schack, på så vis är Mp + C inget friktionsfritt frieri, eftersom det blir svårt att maskera bort DN-liberalismen, som nog inte riktigt går hem ute i gård och stuga.
C kommer att få det hupplöst, retoriskt, i regeringsfrågan, och kommer att göra ett försök till att bilda en minoritetsregering, endera stöd från vänster eller från höger, men hur de ska
- locka väljare
- från M och Kd
på otydlighet i regeringsfrågan,
kan bli en utmaning som heter duga.
S.W
Vad som händer med överenskommelsen, beror lite på, och det som sker nu, hade ingen kunnat räkan ut eller kalkylera, vare sig före valet eller inför att man skrev ihoå sig om regeringssamarbete.
Vad de ingående parterna:
- vill förespegla väljarna som motiv till överenskommelsen?
- vad partiledningarna för egen räkning tolkar in i avtalet?
- vad partigledningarna själva anser att avtalet gagnar för politiskt syfte?
- Behovet av att visa på politiskt resultat
- Vad de anser är politisk opportunt, ju närmare valet alla kryper.
Trots allt kan ingen i regeringsöverenskommelsen skylla på varandra, att det inte fungerar, eftersom det är oppositionen som slår grus i maskineriet. Det är ett slags skådespel, där
Krasst, det pågår väl hela tiden en "omförhandling" av alla frågor som krävs för att det ska bli praktiserande politik, avtalet väl i grunden bara reglera vad som ska skrivas in i budgeten, (där finns väl inget annat alternativ), än att indirekt bli beroende av Sd, resten blir en fråga för utskotten. Det som oppositionen kan komma överens om i ändringsbudgetar är trots allt begränsat, och nog kräver nya förutsättningar, tex detta med opinion, nya överväganden.
Det är ju inte så att det går väldigt bra för Fp, så där måste det börja hända något:
- endera levererar överenskommelsen pinnjakt i opinionen, eller
- så måste Fp agera för att ändra på ekvationen, för att det är lossna.
S.W
Skicka en kommentar