Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?
Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några vänstersvängar i politiken.
Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.
Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.
Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?
På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.
Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.
3 kommentarer:
Därom tvista de få utvalda.
Demokratrnas maskineri verkar ha startat dåligt.
Biden borde vara valbar, i vart fall känd, men han
blev väl tilltvålad så det hette duga av Gl McCrystal
i Rolling Stone. och har blivit en smula äldre.
Klart Bernie är spännande som fenomen, vänstern i
USA verkar ha varit illa anfäktad ända sedan Molotovs
dagar. Nä, ska man satsa pluring blir det Blomman.
Han verkar ha en profil som matchar Trump, och tar man sig
till slutfinal, finns ju bara två att välja på. Sittande
president eller utmanaren. Frågan är väl rationellt, hur många
amerikaner som ligger i mitten, i nyckelstaterna, som kan
kompensera för polerna. Detta med att kartlägga väljare,
potentiella marginalväljare, lär nog Trump inte ha blivit sämre
på. Men det är nog ingen idé att försöka förstå spektaklet,
uppenbarligen förstod Trump något, som ingen annan gjorde,
vid tiden. Detta med Deplorables, kommer väl Demokraterna
att få äta upp i tid och evighet. S.W
Kan man hoppas att Trump besegrar sig själv? Hans senaste veckor verkar vara rakt mot avgrunden i mina ögon.
Trist att flera av demokraternas starkaste kandidater är nästan 80 och inte i bästa hälsa. Att arbeta för fullt i nio år från den åldern är inte så troligt. Systemet med att man inte behöver tillhöra partiet verkar inte särskilt bra. Många bra kandidater har hoppat av efter att ha varit alldeles för många. Jag saknar Kamala Harris, Cory Booker, Julian Castro och Eric Swalwell.
Att Sanders fortfarande kallar sig oberoende är som om Sjöstedt skulle ställa upp som ledare för S. Och att Trump valdes är som om Jimmie Åkesson valts till M-ledare.
Bloomberg + Klobuchar kan vara ett starkt par. Och allt är bättre än dagens situation.
Det verkar som om svenska bedömmare historiskt sett vinklat sina spådomar efter egna åsikter och önsketänkande. Så tex med Nixon, Reagan och Trump, samtliga konservativa kandidater som svenskar (och speciellt svenska socialdemokrater) tyckte illa om. Men trots det vann de kandidaterna, till och med sensationellt stora valsegrar. Andra kandidater som svenskar bedömmare tyckte bra om (och trodde hade en chans) gjorde ibland sensationella fiaskon vid valurnorna, tex John Anderson eller Walter Mondale.
Homo Economicus
Skicka en kommentar