2019-05-01

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tiderna förändras. Förr var 1 maj arbetarnas dag. Men enligt VALU 2018 röstade 55% av de som definierade sig som arbetare borgerligt. Och då är det förstås inte konstigt att det glesnar i tågen. Men för min del får demonstrationerna gärna fortsätta. Men LO får onekligen allt svårare att motivera sig som en valorganisation för S. Dock bör demonstrationer av nazister och våldsvänstern förbjudas, något som tom Morgan Johansson äntligen har kommit till insikt om. Doch oklart om det inkluderar extremvänstern. Absurt att en underdimensionerad polis ska mobiliseras för att ta hand om dessa extremister.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

PS Läser i GP att S hade ca 900 deltagare vid Götaplatsen, V (enligt polisen) ca 7000 vid GA Torg. Har S imploderat i Gbg, Ulf? DS
Klas Bengtsson

Jan Holm sa...

Problemet för Sossarna är väl att om de fortsätter sin politik på den inslagna vägen, försämrad arbetsrätt, marknadshyror, slopad värnskatt mm, så har de bara sin egen politik att demonstrera mot i fortsättningen.

M. Ottemark sa...

Siffror för SAC:

Göteborg: 700 (3 ggr färre än vanligt, troligen pga man röstade för att flytta fram demonstrationen till tidigt på kvällen för att underlätta för deltagande i protesterna mot NMR i Kungälv)

Stockholm: 3000

Malmö: 1500 i revolutionär 1 maj

Uppsala: 180