Jag tror inte uttrycket "åsiktskorridoren" hade använts tidigare, och det fick ett omedelbart genomslag i debatten. I dag har ordet nära 100 000 träffar på Google. Ofta används det i samband med en argumentation om att vissa åsikter i Sverige är "förbjudna" och att man inte får säga "hur det egentligen är" (särskilt då med avseende på invandrings- och flyktingpolitiken).
Uttrycket är kontroversiellt och ständigt omtvistat. Igår skrev t ex folkpartisten Per Altenberg en läsvärd artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, där han kritiserade hur uttrycket används i den svenska debatten.
Tvisten om uttrycket "åsiktskorridor" handlar egentligen om tre saker: 1.) Finns det en åsiktskorridor i Sverige? Det vill säga, fyller uttrycket "åsiktskorridor" en meningsfull funktion för att benämna ett relevant fenomen i svensk samhällsdebatt? 2.) Om det finns en åsiktskorridor, är det i så fall bra eller dåligt? 3.) Är den svenska åsiktskorridoren i så fall smal eller bred? Nedan följer mina svar på dessa frågor.
Finns det då en åsiktskorridor i Sverige? Om ja, är det i så fall bra eller dåligt? Ordet "åsiktskorridor" är visserligen nytt, men det fenomen som ordet syftar på är inte nytt. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Focault använde ordet "diskurs" för att namnge ungefär samma fenomen som ordet "åsiktskorridor" syftar på. I det här fallet kan en diskurs beskrivas som de värdeimpregnerade påståenden, försanthållanden och teorier som strukturerar och sätter ramarna för samhällsdebatten. Sådana dominerande diskurser är i sig varken bra eller dåliga. De har funnits i alla samhällen i alla tider. De är ett uttryck för maktförhållandena i samhället och kanske också nödvändiga för att hålla samhällena samman. I alla tider har det också funnit individer eller kollektiva politiska aktörer som utmanat diskursen och försökt förändra den. Att ställa sig utanför diskursens ramar kan innebära en exkludering eller en marginalisering. Men det kan också vara en nödvändig strategi för att förändra diskursen.
Varje samhälle har sina konstituerande normer. I dagens Sverige vore det till exempel diskursivt omöjligt (eller utanför åsiktskorridoren, om man så vill) att på allvar argumentera för en lagstiftning som gjorde det lagligt att döda och äta barn. Nästan lika omöjligt vore det att på allvar argumentera för slaveriets införande. Eller att kvinnor skulle ha hälften så hög lön som män. De som på allvar argumenterar för sådana förslag stigmatiseras och placeras utanför diskursen/korridoren. Det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.
Är då den svenska åsiktskorridoren smal eller bred? Jag har inte sett några empiriska studier som försöker besvara den frågan eller jämföra debattklimatet i Sverige med andra länder. Men vi vet från olika studier att Sverige är ett land där individens rättigheter har en mycket stark ställning jämfört med andra länder. Toleransen är hög och auktoritetsnedrivningen långt framskriden. Jag har mycket svårt att se att debattklimatet skulle vara snävare i Sverige än i andra länder. Däremot är den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik.
Det är också, som Vänstra Stranden skriver, ingen rättighet att få stå oemotsagd. Kritik av åsikter som ligger utanför diskursens ordning är helt naturlig i alla samhällen. I en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt, oavsett om åsikten ligger innanför eller utanför diskursens gränser. Men alla har också rätt att kritisera varandras åsikter - det är det som kallas debatt.
*
Jag noterar till sist att Stålmannen i frågor om etnisk och kulturell mångfald inte drar sig för att agera som den förkättrade åsiktskorridorens främste dörrvakt. Det ni, alla s k PK-hatare. Ni kan gå hem nu.
11 kommentarer:
Kommer du ihåg när Billström nämnde den hemska termen 'volymer' och i princip samtliga etablerade medier vände sig mot honom. Expo ropade om att han skulle avgå och Reinfeldt sågade honom. Billström pudlade och har i princip inte hörts sedan dess.
Ett annat exempel är Birro som plötsligt gick från att skriva för mängder av tidningar till att lämna landet.
Jomshof var tidigare en av de mest uppskattade lärarna på Procivitas men efter att media fått nys om att han sympatiserade med SD så drog man ingång mediakarusellen och kort efter hade han fått sparken trots mängder av protester från eleverna.
Janne Josefsson har gjort några av de största granskningarna av nynazister i Sverige men när han förra året gjorde ett reportage om vänsterextremism så blev han genast utmålad som nazist. Hans fel? Han ifrågasatte medias stöd för vänsterextremister. Ett klockrent exempel på det är My Vingren som fått jobb hos "opartiska" SVT.
Det handlar inte om att man ska tåla kritik för att debatten ska leva utan åsiktskorridoren syftar på att yttrar du fel åsikter så är du körd. Där finns inga gråskalor. När media går igång så kommer du sannolikt förlora ditt arbete, förtroendeuppdrag och bli paria.
"Ny polisorganisation ska bekämpa dåliga åsikter"
http://samtiden.nu/11062/ny-polisorganisation-ska-bekampa-daliga-asikter/
Det här är inget aprilskämt..
Ulf skriver bl a att "den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik." Det håller jag med om. Men det som är typiskt för åsiktskorridorens väktare är att sätta likhetstecken mellan detta och att vara kritisk till nuvarande migrations- och integrationspolitik. Jag har brevväxlat med åtskilliga ledarskribenter och andra journalister de senaste åren. Flera av dessa intygar "mellan skål och vägg" att de inte får eller vågar skriva vad de egentligen tycker om denna politik. Undantagen var lätträknade: Anna Dahlberg, Expressen, Widar Andersson, Folkbladet, Sanna Rayman, SvD. Allt eftersom problemen blivit så stora att de inte längre går att förneka har korridoren vidgats. Det är numera korrekt att säga att den misslyckade integrationspolitiken är misslyckad. Men det är fortfarande kontroversiellt att förorda att Europas mest "generösa" migrationspolitik ska anpassas ens till Tysklands nivå för att möjliggöra en bättre integration. Anders Danielsson, GD för migrationsverket sa t ex till sina europeiska kollegor: Det är inte vi som är extrema, det är ni. Och Morgan Johansson sa till finska Huvudstadsbladet apropå EUs förslag om rättvisare fördelning att syftet inte var att minska migrationen till Sverige utan att de andra länderna ska ta emot fler. Att diskussionen är snävare i Sverige jämfört med t ex övriga nordiska länder är uppenbart. De framhålls ju ständigt av de som befinner sig inom korridoren som avskräckande exempel. Ett praktiskt exempel om hur åsiktskorridor och självcensur fungerar ger Marteus i Expressen. Något för Ulf och andra inom korridoren att fundera på innan de får sina "vetenskapliga bevis".
http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/det-ar-jag-som-ar-asiktskorridoren/
Så här skrev jag i Värmlands Folkblad i går:
http://www.vf.se/kronikor/ps/norsk-snorkel-ar-ute-och-cyklar
Om ovanstående kommentatorer har rätt, så ser vi i så fall de otäckt ökande konsekvenserna av detta. Kanske borde vissa ha varit glada om Jomshof hade förblivit lärare . I sin nuv position är han förmodligen en mer "otäck typ" för vissa. Bättre med öppet samtalsklimat.
Kjell Eriksson
Utan att ta ställning till huruvida det finns någon åsiktskorridor eller inte så undrar jag om det första inlägget har för avsikt att antyda att My Vingren skulle vara vänsterextrem och i så fall med stöd av vad?
Visst finns den. Och som Ulf är inne på har det väl i alla tider funnits en sådan, skapad av dem som sitter på makten och utgör etablissemanget. Hur man handskats med oppositionella har också varierat. I Sverige kastas du inte i koncentrationsläger om du t ex engagerar dig för SD, men du kan bli utkastad ur facket, bli brännmärkt som "nyfascist", "rasist" m m, drabbas av skadegörelse eller trakasserier från vänsterextrema etc. Att Sverige särskilt när det gäller invandring har ett speciellt debattklimat råder det väl heller inte någon tvekan om. Se bara vilket ramaskri det blev när SVT ställde frågan "hur mycket invandring tål Sverige". En fullt legitim fråga med tanke på vilka utmaningar den bevisligen ställer vårt land inför. Men det var tydligen inte något som det borde frågas om. Billströms oerhörda "övertramp" gällande volymer har en annan kommentar tagit upp. Om det är en stark antirasistisk norm, som ligger bakom denna förkvävande och anti-intellektuella hyperkänslighet i frågan, är det väl hög tid att vi gör upp med den. Särskilt för arbetarrörelsen är det en överlevnadsfråga då svenska arbetarväljare pga missnöje med invandringen går till SD, samt att högern alltmer använder utmaningarna som invandringen ställer Sverige inför för att attackera hela det verk som socialdemokratin kämpat i decennier för att bygga upp; välfärdsstat, arbetsrätt etc. Tidigare verkar socialdemokratin haft en insikt om faran med invandring (det finns t ex ett känt citat från Palme, man tog det berömda "luciabeslutet" etc.), men numera verkar man stå helt handfallen inför utvecklingen.
SOM-institutets undersökningar om migration och främlingsfientlighet kommenteras ofta i pressen. Vanligast är kommentarer om att främlingsfientligheten minskar med undertexten att vi är positiva till migrationen. Mindre vanligt är att referera de undersökningar som visar att en klar pluralitet vill ha en restriktivare migration. En undersökning av Demoskop som publicerades 25 maj har jag inte sett refererad i någon av de 15-tal större dagstidningar jag kollat. Undersökningen visar att 58% tycker att invandringen är för stor medan 8% tycker att den är för liten. Övriga tycker varken/eller. Sverigedemokratiska och miljöpartistiska sympatisörer är naturligtvis extremerna. Som bekant är det miljöpartiets politik som är Sveriges i denna fråga. Är detta ett exempel på åsiktskorridoren, eller har Ulf en bättre förklaring varför denna undersökning inte uppmärksammas, undrar en icke främlingsfientlig socialdemokrat som tycker som majoriteten.
http://www.demoskop.se/aktuellt/nyhet/kommentar-om-invandringsopinionens-forandring/
http://www.dnv.se/wp-content/uploads/2015/05/Allm%C3%A4nheten-om-invandringens-omfattning-f%C3%B6r-publicering.pdf
Det jag tycker är olyckligt är när Stefan Löven i en debatt säger ungefär " Vi talar om människor som flyr för sina liv Jimmie Åkesson". Här försöker alltså Löven att göra en politisk poäng på människors risk att dö stället för att fokusera på vad vi kan göra för att minska riskerna att detta händer överhuvudtaget. Att flyktingars ev risk att dö skall vara ett slagträ i debatten är ett riktigt bottennapp och väldigt osmakligt. Jag utgår från att alla politiker(inkl SD) vill minska dessa risker.
Jag bävar för den dagen då debatten blir ett tävlande om att minska riskerna för att dö, Då måste ju debatten också fokusera på hur pengar bäst användas för att nå detta syfte.
Kjell Eriksson
En tanke om åsiktskorridor... intressant att Stålmannen och USA lyfts fram som rättesnöre. USA är väl vanligtvis inte särskilt uppskattat oavsett fråga inom vänstern, bland antiimperialister, hos alternativtänkande socialister m.fl.
I alla fall en del av de som har extrema åsikter förstår detta har jag fått intryck av, men det är en medveten retorisk strategi. Det är enklare att gnälla över att åsiktskorridoren är för snäv istället för att försöka argumentera för de extrema åsikterna.
Skicka en kommentar