Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik

I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.

Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.

Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)

Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.

Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)

I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.

Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.